”Fosterlandet är folket och icke det härskande fåtalet och deras kung”, konstate- rade den blivande statsministern Per Albin Hansson i Fram år 1904.193Per Edvin
Sköld propagerade 1916 för ett ”intensivt uppgående i det egna landet, dess na- tur och språk, dess folk och kultur i forntid och nutid.” En sann fosterlandskär- lek skulle ersätta kulten av ”de stora blodiga minnena” som betonades av landets ”punschdrickande brackbourgeoise.”194 Oscar Olsson, även han motionär i tra-
ditionsfrågan, angrep i Strindbergs efterföljd Geijers med fl era historikers tes att Sveriges historia är dess konungars. Olsson konstaterade att ”historien har av histo- rikerna i största utsträckning setts uppifrån, från de härskande gruppernas intres- sesynpunkter” och efterlyste istället en historia författad ”utifrån den undertryckta massans synpunkt.”195Även i den kommunistiska månadstidskriften Zimmerwald
predikades för en mer folklig historieskrivning. ”Att en kung fötts eller dött då och då, är icke något avgörande i folkets liv”, menade signaturen Håkan Röde, alias Ossian Håkansson, år 1921. Folkets historia borde ges företräde för ”borgerliga historiedetaljer” som ”Gustav Vasas en smula apokryfi ska äventyr i Dalarna.”196
Konstateranden som de ovanstående var vanliga inom arbetarrörelsen och stu- dieförbunden och bör ses som en reaktion på de nationellt sinnade konservativa historieskrivarnas fokus på kungar, krig och rättsväsendet. I regel riktades dock ingen kritik mot nationell historieskrivning i sig, men däremot mot den konser- vativa varianten därav. En folkligare, fredligare och kulturhistoriskt inriktad histo- rieskrivning eftersöktes.197Traditionsinsamlingen, menar jag, var en del härav och
historieskrivning. 1904 var en ung och radikal Fredrik Ström inne på samma spår: ”Kärleken till fosterlandet är kärleken till den fäderneärfda kulturen, sådan den säreget bildat sig hos ett stort folk led efter led.”198
Under 1900-talets första hälft framhölls även i riksdagen traditionsforskningen som en folklig historieskrivning, närstående förfädernas vardagliga liv. Den liberala riksdagsledamoten och senare statsministern Nils Edén, själv historieprofessor, var en av dem som påpekade att den andra och underförstått folkliga kammaren var ”särskilt kompetent att känna, verkligen känna, att det ändamål det nu gäller att tillgodose är ett eminent folkligt ändamål.” Edén fortsatte, och fi ck medhåll från bland annat Hjalmar Branting:199
Är det så att vi kunna rädda de för var dag försvinnande resterna av våra svenska folkmål, är det så, att vi kunna bevara dem till kommande tider och få möjlighet till dess bearbetning, då ha vi liksom dragit ihop till en stor samling resterna av ett liv, som står oss själva och våra fäder närmare än mycket annat av det vi kalla vår historia. […] framför allt avspegla de en mängd drag från våra fäders dagliga liv – livet hemma i stugan, i byn och bygden, drag, som icke på något annat sätt blivit bevarade.200
Socialdemokraterna Per Edvin Skölds och Oscar Olssons motioner om utredning av organiserandet av insamling och utforskning av den svenska allmogekulturen av år 1919 innebar i mångt och mycket startskottet för statsmakternas engagemang för saken. I motionerna berörde de båda riksdagsmännen traditionsforskningen som en folkligare historieskrivning:
Alltför litet har den svenska historieskrivningen sysslat med det svenska folket och dess historia. Man har liksom stirrat sig blind på de stora ögonblicken – goda som onda – i nationens liv men glömt vardagen. [---] Det är, som om man i allmänhet ännu icke fått blick för vad kännedomen om det svenska folkets liv i tider, som fl ytt, betyder för vårt kulturliv. Det är klart, att man inte kan få en bakgrund till de historiska händelserna, om man inte vet, hur det agerande folket tänker och utifrån vilka motiv det handlar […].201
Indirekt riktar Sköld och Olsson hård kritik mot tidens konservativa historieskriv- ning då de lyfter fram folket som agerande, handlande och en viktig förklarings- grund till de historiska händelserna. Sköld återvände till samma tema under dis- kussionerna i andra kammaren:
Den [folkminnesforskningen] avser den andliga sidan av allmogekulturen, om man så får säga. Det är folkets språk, folkets diktning, över huvud taget allt detta andliga material, som man behöver för att få en psykologisk bild av folket och för att fast- ställa, utifrån vilka motiv ett folk har handlat. Det är således en förutsättning för en rätt förståelse av svenska folkets kulturhistoria […].202
Exempelvis bondeförbundaren K.G. Westman framhöll i sina omarbetningar av Odhners Lärobok i fädernelandets historia överklassen som historiens drivkraft.a
Framför allt lyftes däri kungens liv fram som tolkningsramen för Sveriges histo- ria. Hans majestäts agerande var den primära förklaringen till nationens utveck- ling.203 Sköld och Olsson betonade istället att förklaringen till den historiska ut-
vecklingen låg hos folket och inte enskilda individer ur överklassen. I sin lärobok i Medborgarkunskap för fortsättnings- och andra ungdomsskolor framhöll ecklesias-r
tikminister Värner Rydén (s) likaså den stora roll landets allmoge spelat i histo- rien. Folket framställdes som de drivande medan regenternas betydelse omvärde- ras. Rydén menade exempelvis att Karl XII ”drog över landet de svåraste lidan- den, och vid hans död stod riket nära undergången.”204 1947 konstaterade även
Fredrik Ström: ”Det har i gamla dagar sagts, att Sveriges historia är dess konungars. Nutidens folklivs- och kulturforskning säger istället att Sveriges historia är fol- kets egen och i alldeles särskild grad dess arbetares och bönders.”205Även av tradi-
tionsforskarna själva framfördes stundtals liknande påståenden. I Studiekamraten framhöll socialdemokraten Sigfrid Svensson vid Nordiska museet att ”Skansen är en mäktig propaganda i skapandet av en ny uppfattning av vad som varit det vä- sentliga i svensk historia – inte de enstaka hjältedaterna, men de mångas trogna och trägna arbete.”206
Paralleller går att dra med August Strindberg och striden om kulturhistorien åren 1881–1882. I sitt omdebatterade verk Svenska folket i helg och söcken angrep Strindberg Geijers tes om att Sveriges historia är dess konungars. Som motvikt till historieskrivningens ensidiga uppmärksamhet av ”de kungliga familjernas, of- fi cerarnas och embetsmännens historia” ville Strindberg skriva folkets historia och ”dervid visa huru litet dessa krig och dessa fredsslut haft infl ytande på Folkets andliga utveckling.” Svenska folket i helg och söcken blev hårt kritiserad av sam- tida historiker, enligt Janken Myrdal på grund av att Strindberg däri ”slog fast, att folket är den viktigaste delen av historien, att överklassen är reaktionär och ett hinder för utvecklingen.” Därigenom pekade Strindberg på kulturhistoriens politiska potential, vilket Myrdal menar bidrog till att kulturhistoria aldrig blev en egen disciplin och att det skulle dröja länge innan någon akademisk historiker vågade arbeta med folkets historia.207 Ännu de första årtiondena efter sekelskiftet
var kulturhistoriska studier ovanliga inom historikerskrået. En av kulturhistoriens främsta kritiker var den konservativa politikern och historikern Harald Hjärne. I
Nutidspolitik och Sveriges häfder fördömde han den samtida kulturhistorien somr
frukten av ”ett ohistoriskt och skeft tankesätt” och alltför närstående vänsterns samtidspolitiska ideal:208
Man har fått för sig, under vår snart hundraåriga fred, att Sverge, såsom det heter, en gång för alla ”spelat ut sin roll” i hvad man med ett öfverlägset småleende plägar benämna ”storpolitiken”. Därmed har man också förlorat lusten att syssla med våra
bråksamma och ”kulturellt efterblifna” förfäders delaktighet i sagda ”storpolitik”, som likställes med idel diplomatiska kabinettsränker och otäck blodutgjutelse till den monarkiska ärelystnades gamman. [---] Så mycket ifrigare har man […] ut- färdat sitt lösen till den riktigt fredliga ”kulturhistoriens” upplyftning på vetenska- pens och den patriotiska bildningens högsäte. I läroböckerna skola våra politiska förvecklingar med främmande stater ersättas af framstegsoptimistiska betraktelser öfver våra kulturlån i klädedräkt, bohag, hushållsvanor och andra lifvets bekvämlig- heter. Våra krigshjältar och statsmän skola, för så vidt som de ej anstiftat inre revo- lutioner, undanträngas af industriidkare, jordbruksrefomatorer och ingenjörer. Och till yttermera visso söker man inplanta denna förment politikfi entliga, men i själfva verket partipolitiska riktning i meninghetens sinnen genom just sådana medel, som man äfl ats att vanrykta såsom den öfverspända nationalismens konstgrepp. [---] I våra dagar fi rar man opåtalat den förste socialistiska skräddarens landstigning, likt en ny Ansgarius, på vår kapitalistiska hednamark, medan man både i hans lärjunge- hop och annorstädes grufvar sig öfver hvarje slags förhärligande af Gustaf Adolfs, för att ej tala om Karl XII:s, minne. Men äfven högre upp gör man sitt bästa för att ”omvärdera” våra minnen i ”kulturhistorisk” anda. Man afl yser på omvägar foster- ländska fester af statsmedveten innebörd, och man söker vänja vårt folk att betrakta sina skapande och med rätta prisade kulturheroer såsom ett slags kontraster till de kungliga riksbyggarnas och rikshäfdernas hänsynslösa bragder.209
Under 1900-talets första sekler hyllades Strindberg och hans ”kulturhistoria” hos den politiska vänstern, i synnerhet inom ungdomsförbundet. Strindberg själv publicerade sig vid förbundets förlag Fram, bland annat Folkstaten vari han kri- tiserade monarkin samt propagerade för parlamentarisk demokrati och närmast agrarsocialistiska ideal. Hans förläggare var därmed Fredrik Ström, aktiv under den så kallade Strindbergsfejden 1910–1912 och en av huvudmännen bakom na- tionalinsamlingen för Strindberg.210
Flera ledande socialdemokrater tycks även, i likhet med vad Hjärne menade, under 1900-talets första hälft indirekt ha betraktat dokumentationen av folkkul- turen som en del av den ständigt pågående klasskampen. Insamlingen av folkets kultur ställdes emot överklassens. Förmodligen för att inte riskera att förvandla frågan till partipolitik, och därmed gå miste om konservativa riksdagsledamöters eventuella stöd, framhöll Fredrik Ström försiktigt inför riksdagen:
Den högre ståndskulturen har under, man kan säga, ett århundrade haft en mycket gynnsam ställning i alla avseenden både från statsmakternas och enskildas sida, men de egentliga folkkulturerna och deras utforskande ha rönt ett förhållandevis ringa intresse.211
Det är märkligt, att vi i Sveriges riksdag inte ha mer sinne för dessa den svenska folk- kulturens traditioner, än vad fallet är nu, när det sitter en överväldigande majoritet av arbetare och bönder i riksdagen, vilkas förfäders andliga liv och stolta traditioner
det just gäller att bevara till eftervärlden! Här äro vi nästan snålare än när det tidigare gällde anslag till beskrivning av de högre ståndens kultur! Då har riksdagen varit ganska givmild i många avseenden.212
Ström var långt ifrån den ende som kopplade samman klasskampen med folktra- ditionen. I samband med en spelmansstämma på Skansen år 1910 tog signaturen Johnny i Social-Demokraten upp hur folket skulle skydda sin musik från överklas- sen: ”Folkets gamla kulturskatter äro inte bara något för överklassungdomar att driva hångel med. De böra skyddas av folket själva”.213
Traditionsinsamlingen och den svenska folkkulturen i sig kopplades inte bara samman med klasskampen inom landet. Högerledaren Arvid Lindman var en av många som under mellankrigstiden ställde den svenska kulturen mot utländsk:
I den svenska folksjälen går det en mäktig underström till allt skum på ytan i vår orosfyllda tid, en underström av samma kraft, som svetsade oss ihop en gång, när vårt folk trädde fram ur sagans dunkel. Tag bort allt importerat nöjesglitter, vädra ut dansbanornas och den amerikanska fi lmkulturens förskämda luft! Då skola vi återfi nna oss själva, då skola vi på nytt vinna kontakt med de djupa och varaktiga källsprången i vår historia.214
Även under riksdagsdebatterna gjorde arkivens förespråkare frekvent jämförelser mellan svensk och utländsk kultur. Samtidigt jämfördes olika statsmakters stöd till traditionsforskningen. Per Edvin Sköld påpekade till exempel att man i ”våra nordiska grannländer […] tidigt förstått betydelsen av folkminnesforskningen, och där har statsmakterna redan länge varit direkt intresserade häri genom statsan- slag.”215Liknande argument framfördes av representanter för både höger- och vän-
sterpartierna. Stundtals gjordes även direkta jämförelser mellan olika länders folk- kulturer. Socialdemokraten Ivan Pauli, docent i romanska språk, påpekade 1930 att det borde vara en ”hederssak för Sverige” att stödja landsmålsforskningen ”när vi se, hur detta lilla land [Finland], som har ett betydligt mindre nyanserat dialekt- material än vi, så kraftigt gå in för att stödja denna viktiga vetenskap”.216 Bland de
engagerade socialdemokraterna var jämförelser som Paulis förhållandevis sällsynta. Mer frekvent framhöll riksdagens mer konservativa ledamöter hur den svenska folktraditionen, i jämförelse med andra folkkulturer, var utomordentligt rik. Nils Ahnlund, politikern och historikern, ställde ”utländsk” och ”inhemsk” forskning mot varandra i Svenska Dagbladet. Sven Hedins närmast onödiga kinaexpeditionertt
kontrasterades mot vikten av att rädda det svenska ”med matematisk visshet till ut- rotning dömda minnesskatter i sedvänjor och traditioner.”217I riksdagsdebatterna
rörande traditionsarkiven tycks dock Ahnlund överhuvudtaget inte ha engagerat sig. Däremot framhöll Karl Starbäck från Lantmanna- och borgarpartiet tradi- tionsinsamlingen som en del i en kulturkamp mellan nationerna:
Våra grannländer ha i detta avseende ett särdeles stort försteg framför oss. Särskilt ska jag be att få fästa herrarnas uppmärksamhet på våra stamfränder på andra sidan Bottniska vikten vilken i detta fall ha visat sig synnerligen väl förstå betydelsen av deras kamp för svenskhetens, den svenska kulturens bevarande mot farliga grannar – jag tänker härvid inte minst på fi nska språkets utvidgningstendenser – av att göra allt för att samla och bevara såsom folkets egendom de olika svenska språkstam- marnas historia.218
Starbäck, som senare kom att bli Samfundet för hembygdsvårds första ordförande, menade även att landsmålen innehöll en unik möjlighet att bevisa Sveriges histo- riska betydelse:
Låtom oss erinra om, att det är rester av svenskt språk, som till full evidens visat, att det är svenskar som grundlagt det mäktiga Gårdarike, som nu kallas Ryssland, och låt oss komma ihåg, att det är rester av svenskt språk, som mer än annat visa, vilken väg våra förfäder togo, under folkvandringarnas tid, att det är rester av svenskt språk, som med rätta kunna läggas som bevis för, att den gamla sagan om att Norden var det försvunna Atlantis, att det gamla påståendet av goternas historieskrivare, att vi här uppe i Norden ha att söka något, som man kallade vagina gentium, folkens modersköte, att detta verkligen är sanning.219
Den som i riksdagen främst framhöll traditionsinsamlingen som en del av en kul- turkamp var emellertid bondeförbundaren K.G. Westman:
De samlingar, som i sistberörda avseende [folkminnen] nu fi nnas i Uppsala, äro de rikaste, som existera i vårt land [---]. Men hur rika och betydelsefulla än de samling- ar äro, som ha åstadkommits i Uppsala, äro de likväl i vissa avseenden underlägsna det material, som fi nnes i våra grannländer. Om vi se t.ex. på Finland, förhåller det sig så, att den samling folksagor och folksägner, som fi nnarna ha åstadkom- mit, är oändligt mycket rikare än den som vi ha i Sverige. Finnarna yvas också över denna överlägsenhet, som de ha i detta avseende. De se däri ett tecken på att den fi nska folkfantasien och den fi nska folkkulturen äro ofantligt mycket rikare än den svenska. De betrakta de luckor, som fi nnas i våra samlingar på detta område, som tecken på torftighet i vårt folks skapande förmåga.220
Liknande åsikter framhävdes stundtals av traditionsarkivens företrädare. Svensk kultur, menade Sigurd Erixon, är i det stora hela ”överlägsen många andra folk- kulturer.”221
Historikern Christer Strahl framhåller det tidiga 1900-talets konservativa na- tionalism som ett känslotillstånd hos en nation gentemot andra nationer. Primärt i själva känslan av motsättningar till andra länder kunde individerna i ett land känna gemenskap med varandra.222 Som framgått lyfte exempelvis Karl Starbäck
sats till andra nationers folkkultur. Sett ur deras perspektiv kunde tillvaratagandet av folkkulturen åtminstone delvis betraktas som en del av den ständigt pågående kampen mellan nationerna. Representanter för den politiska vänstern såg istället kulturhistorien, folkkulturen och hembygdsrörelsen som uttryck för en fredligare nationalism än den politiska historien.
Internationalism, fredssträvanden och nationalism kompletterade varandra, vilket bland annat framhölls i artiklar som Per Albin Hanssons ”Är internationa- lism detsamma som fosterlandsförräderi?”, Kata Dahlströms ”Nationernas indivi- dualitet” och Fredrik Ströms ”Patriotism och internationalism”, samtliga tryckta i Fram under 1900-talets första år.223Ström återvände till temat år 1942. ”Kan
man icke älska och värda den jord, av vilken man är kommen och till vilken man skall återvända”, frågade Ström och fortsatte: ”hur skall man då kunna älska och vörda det hela?” Av största vikt var att förena fosterlandskärleken med ”mänsklig- hetsidén, broderskapsbegreppet.”224 Äkta nationalism krävde till och med tron på
internationalism. Den som förnekade internationalismen och folkförbrödringen kunde således inte vara en sann nationalist. Istället, poängterade Åke Campbell vid Landsmålsarkivet i Uppsala, leder den internationella tanken rätt fattad ”ingalun- da bort från det nationella utan verkar tvärtom stimulerande och befruktande.”225
I samband med Internationella förbundet för europeisk etnologi och folkmin- nesforsknings möte i Edinburgh i mitten av 1930-talet framhöll Campbell med adress mot sina tyska kolleger:
Givetvis skapar vetenskapen om den folkliga kulturen en nationell självkänsla, den är ett medel till sunt uppbyggande av en nationell kultur. Men i stället för att resa murar mellan folken, påvisar studiet av den nationella kulturen en rikedom av in- tima kultursammanhang.226
Att studera den nationella folkkulturen, menade Campbell, var att göra en insats för ”internationellt samarbete och samförstånd.”227 Tankar som Campbells framfördes
frekvent av ledande socialdemokrater. Samtidigt hävdades i regel att kapitalismen däremot var fosterlandslös.228 Med riktning mot den politiska högern påpekade
exempelvis Rickard Lindström: ”Chauvinismen tål inga andra fosterland än sitt eget och är således i djupare mening fosterlandsfi entlig, i varje fall fi entlig till varje sann fosterlandsidé.”229 Under Svenska fl aggans dag på Skansen år 1917 framhöll
Carl Lindhagen likaså att ”vår nationella uppgift vore att utgöra en länk i den internationella broderskapskedjan av olika nationer.”230 Den socialdemokratiska
nationalismen hade härvidlag stora likheter med det tidiga 1800-talets nationa- lism där varje nations rätt till frihet och självbestämmande betonades. Historikern Fredrik Eriksson framhåller att nationerna då inte uppfattades som motståndare utan istället som delar i en mänsklig universell civilisation.231Förutom Campbell
resonerade fl era andra ledande traditionsforskare på ett liknande sätt. Exempelvis påpekade socialdemokraten Lars Levander vid Landsmålsarkivet i Uppsala hur
Fredrik Ström, 1930-talet. Foto: Ekstrand (i privat ägo).
”den världsomspännande hembygdsrörelsen” var ett uttryck för ”nationalismen i dess moderna och sympatiska form.”232Sigfrid Svensson framhöll med liknande
ordalag: ”För den kulturhistoriske forskaren är folkförbrödringens stora sak en självklar sak. På samma gång som det material han arbetar med är det mest na- tionella som existerar.”233Även professorn i folklivsforskning Nils Lithberg, vars
forskargärning och personlighet enligt Sigfrid Svensson kännetecknades av ”hem- bygdskännedom med kosmopolitiska perspektiv, hembygdskärlek under interna- tionell synvidd”, framhöll:234
Det ligger visst ingen chauvinism i, om man påstår, att en nära kännedom om den egna bygden, om dess odling och dess öden, borde vara den enda bäriga utgångs- punkten i allt folkbildningsarbete. Med den som kärna vidgas kunskaps-kretsen. Så skapas möjlighet för ett djupare förstående av andra kulturyttringar och andra livsformer, för andra människor och andra folks utveckling och åskådning, möjlig- heten med ett ord för den vidsynthet, som är all verklig bildnings kännemärke.235
Nils Edvard Hammarstedt uttryckte sig på ett liknande sätt under Nordiska mötet för folklivsforskning i Stockholm år 1920:
För vetenskapen såsom objektivt sanningssökande verksamhet borde egentligen all politik stå fj ärran. Vetenskapsmannen bör gå sin bana fram rakryggad trots alla politiska vindkast, ja stormar. Emellertid är även vetenskapsmannen medborgare, även han har därför icke kunnat undgå att känna de senaste årens politiska mar- tryck: världspolitikens inverkan har smärtsamt gjort sig kännbar även inom veten- skapens värld. De politiska slitningarna hava även där medfört isolering mellan