4. Nostalgi och idealisering?
Den moderna kulturen som till det yttre kan synas överträff a alla tidigare kulturfor- mer, har även den åtskilliga brister. Dess överlägsenhet består […] främst i det rent tekniska, och det måste betonas att teknik icke är detsamma som kultur. Man är icke i högre grad kulturmänniska, en av kulturen genomträngd personlighet, därför att man är i tillfälle att åka i automobil eller, om så skall vara, i fl ygmaskin […]. På det hela taget har den moderna kulturen genom sin långt drivna specialisering och arbetsfördelning […] alltför mycket gjort de enskilda personerna till blott och bart kuggar i ett stort maskineri. Den enskilda blir därför ofta nödtorftigt delaktig av en del tekniska förmåner, medan han av verklig kultur får föga eller intet. All- mogekulturen åter har sin väsentliga underlägsenhet på det tekniska området. Dess verkliga kulturinnehåll är mycket större än en ytlig betraktare föreställer sig. Den större mångsidigheten i arbetet och den lugnare arbetstakten lämnar mer plats åt personligheten och hans harmoniska utveckling [---] ett brådstörtat och kritiklöst förkastande av det gamla för att ersätta det med det nya, ger sorgliga resultat. Med det gamla som kastas bort följer en hel del verkliga kulturvärden, men det nya som sättes i stället, är ofta blott en andefattig teknik utan minsta kulturvärde. Den enkla men smakfulla hemslöjd som gav de gamla allmogehemmen en så värdig prägel, bytes ut mot fabriksgjort gotteköpskram av tarvligaste slag. [---] De sagor och sägner som berättades vid brasan, de folkvisor som man sjöng och de fi ollåtar som man spelade – allt detta som representerade en gammal fi n kultur och var av ett för alla tider bestående värde, byts närmast ut mot tarvliga kolportageromaner och dragspelsslagdängor utan ett spår värde. Detta utbyte innebär sålunda en betänklig sänkning av vårt folks verkliga kulturnivå.1
Jämförelsen mellan den gamla och den nya kulturen är Carl Wilhelm von Sydows. De första sidorna av Våra folkminnen har ofta använts för att karaktärisera tradi-
tionsinsamlingen i stort.2Föreställningen om ”den gamla goda tiden” framställs
inte enbart som allmänt vedertagen bland folklivs- och folkminnesforskarna under 1900-talets tidigare hälft; samma föreställning sägs även genomsyra arkivens urval och praktiska insamlingsverksamhet. Traditionssamlingarna förutsätts återspegla en mer eller mindre medveten idealisering av det förfl utna. Med utgångspunkt i tidigare forskning kommer jag här att diskutera nostalgi, idealisering och tradi- tionsinsamling.
Med rätta framhäver tidigare forskning tanken om allmogetraditionerna som utdöende som en viktig drivkraft för valet av undersökningsobjekt. En följdfråga som många har ställt är varför det var ”så viktigt att rädda det gamla och försvin- nande, det som upplöstes och förklingade, det som var för svagt för att överleva i det moderna samhället?”3 I svaren på frågan kopplas i regel räddningstanken sam-
första hälft antas ha menat att kulturen såväl som samhället i stort blev sämre.4
Jonas Frykman menar exempelvis att det var den gamla och godare tiden då människor tänkte, arbetade och bodde genuint som skulle dokumenteras och där- med räddas undan det moderna samhällets förstörande inverkan.5Agneta Lilja
påpekar att räddningstanken intimt hör samman med traditionsforskarnas nos- talgi. Forskarna under 1900-talets första hälft, hävdar Lilja, menade att inte bara kulturen utan även samhället i stort blev sämre. Det gamla och utdöende fi ck inte någon värdig ersättning. Föreställningen om det gamla samhället var starkt nostal- gisk och insamlingsverksamheten präglades av längtan efter ett förlorat och bättre samhälle. Traditionsinsamlingen kan, menar Lilja, ses som forskarnas motattack mot de samhälleliga förändringarna (läs: försämringarna). Genom dokumentatio- nen av den gamla goda tiden skapades en kontrast mot en upplevd kvalitetsmässigt sämre samtid. Arkivens insamlingsverksamhet bör således förstås som ett antimo- dernt, antiteknologiskt och i allra högsta grad kulturkritiskt projekt.6
Forskarna vid landets traditionsarkiv framställs dock inte bara som bevarare av ”den gamla goda tiden” utan menas även mer eller mindre medvetet ha för- sökt idealisera det förfl utna. Gång på gång har Anders Salomonsson konstaterat att det tidiga 1900-talets insamlingsverksamhet vid traditionsarkiven var ägnat attt
framställa den svenska allmogen i bästa möjliga dager. Frågor om sexualitet, krimi- nalitet, osämja och annat som motsade bilden av den gamla goda tiden undveks. Dåtidens dokumentation var en skönmålning, till skillnad från det sena 1900- talets insamling som är ”mindre selekterande och moraliserande” och därmed inte, som arkivens tidiga samlingar, ”utgör polerade söndagsbilder av verkligheten utan kan bitvis vara nog så realistiska och intima.”7 Som vi sett hävdar även Jonas
Frykman att traditionsarkiven är konstruerade för att förmedla bilden av ett gott,e
mysigt och stabilt bondesamhället.8 Agneta Lilja uttrycker sig på ett liknande sätt
då hon påpekar att forskarna konsekvent förnekade motsättningar och konfl iktere
för att istället inrikta insamlingsverksamheten på ämnen som framställde allmo- gesamhället som harmoniskt. Bilden av ett utopiskt samhälle, en utopi, byggdes upp, menar Lilja.9
Förutom valet av undersökningsämnen sägs även meddelarkårens sammansätt- ning ha bidragit till skönmålningen av det förfl utna. Arkivens sägs stundtals ha dokumenterat de besuttna böndernas minnen medan andra mindre bemedlade grupper på landsbygden undveks.10Arbetarna skall också ha uteslutits från ar-
kivens dokumentationsverksamhet, vilket betraktas som en del i skönmålningen såväl som kampen mot arbetarrörelsen.11 Kort sagt fokuserades insamlingsverk-
samheten till personer som möjligen själva ville teckna bilden av den gamla goda tiden. Härutöver sägs ofta att arkivens meddelare till övervägande del var män; andelen manliga meddelare har uppskattas till minst 70 %.12
De nämnda forskarna är långt ifrån de enda som framställt traditionsarkivens samlingar som återspeglande insamlarnas nostalgiska tillbakablickande och/eller
medvetna idealisering av det förfl utna. Tvärtom överensstämmer den domineran- de bilden med andemeningen i citatet av von Sydow som inledde kapitlet. Nedan kommer föreställningarna, som är en väsentlig beståndsdel i bilden av traditions- insamlingen som ett borgerligt projekt, att diskuteras.
Försökte insamlingsledarna på Västsvenska folkminnesarkivet medvetet eller omedvetet återskapa den gamla goda tiden; undveks känsliga ämnen? Vilka var folket? Gavs upptecknarna och meddelarna möjlighet att skildra olika sidor av det förfl utna? Bör insamlingen betraktas som ett nostalgiskt projekt? Kapitlet inleds med en diskussion rörande traditionsarkivens eventuella idealisering av allmoge- samhället. Först granskas arkivens antagna förnekande av konfl ikter, klasskillnader och sexualia. Därefter granskas meddelarkårens sammansättning, vilken enligt ti- digare forskning påstås ha medverkat till skönmålningen av det förfl utna. I ka- pitlets andra hälft fl yttas fokus till föreställningen om traditionsarkiven som ett nostalgiskt projekt och förnekandet av arbetarkulturen.
Utgångspunkten tas i det tidiga 1900-talets politiska vänster, dess syn på folket och historien. Som vi tidigare har sett lyfte stundtals både reaktionärt och radikalt sinnade fram det förgångna som genuint, harmoniskt och stabilt i kontrast mot samtiden. Men, som kommer att framgå, framfördes från den politiska vänstern li- kaså en motsatt åsikt. Folkets historia, både arbetarnas och landsbygdens småfolks, var en kamp mot förtryck, nöd och orättvisor. Här kommer tankarna att utveck- las och sättas in i ett rikspolitiskt sammanhang. Därefter diskuterar jag huruvida Västsvenska folkminnesarkivets instruktioner till upptecknarna enkom möjlig- gjorde tecknandet av den gamla goda tiden eller om även andra synsätt rymdes i folkkultursbegreppet. Tilläts de avslöja föreställningen om den gamla goda tiden, det vill säga presentera en bild av det förfl utna närstående den politiska vänsterns syn på ett allmogesamhälle delvis karaktäriserat av klasskampen?
4.1. Idealisera och avslöja
På ett rikspolitiskt plan utmålades från högerhåll socialismen som farlig för jord- brukaren. Dessutom var den osvensk, utan rötter i landets historia. Socialismen är, menade högerledaren Ernst Trygger i Medborgaren 1928, ”icke en skapelse av svenska tankar och svensk erfarenhet utan en sjuklig företeelse, som alstrats i utlan- det av sociala missförhållanden, vilka hos oss saknar motsvarighet.”13 ”Bolsjevismen
representerar en tankevärld, främmande för vårt nationella kynne och för väster- ländska rätts- och kulturbegrepp” hävdade Arvid Lindman i samma anda: ”Den upplöser samhällsmoralen, undergräver hem och familj och drar nationens högsta värden ner i smutsen.”14 Om bara fädrens och konservatismens anda vann insteg
hos folket, menade Lindman, skulle fosterlandet tryggas: ”Då skola vi aldrig av tillfälliga känslostämningar eller främmande åskådningar förledas att övergiva vår svenska kungsväg – ordningens, frihetens och rättens väg.”15Också bondeförbun-
daren K.G. Westman framställde i sin utgåva av Lärobok över fädernelandets histo-
ria socialismen som något kommande utifrån, som något högst osvenskt.a 16 Istället
lyfte Westman fram samhörigheten mellan kungamakten och folket, bland annat genom ett citat från Karl XV: ”Intet missförhållande får äga rum mellan Sveriges konung och Sveriges bönder.”17
Ett samhälle byggt på ”gamla hederliga svenska traditioner, det är konservativ samhällssyn i ett nötskal”, har statsvetaren Torbjörn Aronson betonat.18Eller som
Arvid Lindman uttryckte det: ”Djupt ner i folkskikten sträcker konservatismen sina rötter. Till alla svenskar bär den bud – det bud, att var och en av oss har sin arvedel i det levande fäderneslandet, sitt ansvar inför gångna och kommande släkten.”19 Förutom samverkan mellan kung och folk lyfte högern fram ett antal
andra punkter som betonades vara av svensk tradition fastställda. Lindman lyfte till exempel i sammanhanget fram svensk kristlig fostran, personlig ansvarighet samt lagbunden ordning.20 Det svenska folkets traditioner präglades, menade ex-
empelvis Gösta Bagge, av ansvars- och pliktkänsla, patriotism och arbetsamhet.21
Folkminnesforskaren och högerpolitikern Waldemar Liungman betonade i samma anda kyrkan liksom ”vårt nedärvda germanska rättsmedvetande.”22
En annan bild framhölls under det tidiga 1900-talet av den politiska vänstern; vilkens uppfattning jag menar, i minst lika hög grad som den politiska högerns, anammades av traditionsarkivens företrädare såväl som upptecknarna.