I en rad självbiografi ska texter skildrar folkminnesupptecknaren Sonja Hennings- son sin uppväxt och vardag. Gemensamt för texterna är att de är fyllda av glädje men kanske än mer av tragik och orättvisor. En kort levnadsbeskrivning utifrån Sonjas Henningssons egna texter blir därmed ofrånkomligt också en berättelse om ett hårt liv men även om en kvinna besjälad av ett socialt patos.
Sonja Henningsson, född 1920, kom från den halländska skogssocknen Gäl- lared. Hennes barndom och uppväxt var hård: ”Det var fattigt hemma. Vi var många syskon. Hade inte råd med var sitt par skor. Men det fanns pengar till brännvin”. Hon var äldst i syskonskaran. När hon var elva år lades hennes mor in på sanatorium och dog två år senare.445 Strax efter konfi rmationen, i mitten av
1930-talet, fi ck Sonja Henningsson en pigplats: ”far sålde mej ju utan att fråga mej som sed var. Att det var tiotals mil hemifrån så att jag aldrig kunde komma hem om jag var ledig bekymrade ingen”. Efter ett halvårs hårt arbete sa hon upp sig. Strax därefter fi ck Sonja Henningsson en styvmor: ”en ung fl icka som sen dess fött nio halvsyskon åt oss och som fått slita mer än folk numera gör”. Efter ytterligare en period som piga fi ck hon tjänst som ”hushållerska i 25 år åt 3 gamla farbröder, ogifta och snälla […]. Men det fanns en orm i paradiset. Den ena av bröderna gick som oavlönad slav åt sin bror hela livet, som så vanligt förr […]. Slaven upptäckte ibland sitt hopplösa liv och blev deprimerad och direkt farlig”.446
Med tiden fann Sonja Henningsson kärleken i de tre brödernas bokslukande systerson, Gösta Henningsson. Han var måleriarbetare och ”inkomster från hans fi rma var små och sällsynta trots massor av arbete”. De fi ck tre barn, födda 1942, 1947 och 1950. Som gift hemmafru och hushållerska i det av hennes mans mor- bröders ägda men gemensamma huset påbörjade Sonja Henningsson sin upp- teckningsverksamhet. Något år in på 1960-talet kom hon att handha Ullareds bibliotek och arbetsförmedling samtidigt som hon fungerade som nämndeman vid Varbergs tingsrätt: ”Biblioteksjobbet har varit den roliga biten. Arbetsförmed- lingen den bekymmersamma och nämndemansfunktionen den sorgliga.” Någon formell utbildning hade Sonja Henningsson inte. Däremot hade hon redan i barn- domen läst allt hon kommit över och via radion, hennes ”folkhögskola”, följt med i samtidens politiska utspel.447
På många sätt var Henningsson engagerad i lokalsamhället. Hon var medlem av en kvinnoklubb, sekreterare i Ätradalens Nordenförening, engagerad i Röda Korset och Nationaltemplarorden. Kontinuerligt försåg hon Hallands Nyheter men framför allt Ny Tid med egna artiklar, kåserier och dikter. I den sistnämnda d
krönika. Politiskt stod Sonja Henningsson helt klart långt till vänster. Hennes man var aktiv socialdemokrat och periodvis medlem av kommunalfullmäktige. Hon själv hade tidigt engagerat sig i SSU och kom senare att bli vice sekreterare i Ul- lareds S-förening. I samtida tidningsartiklar beskrivs hon som en mycket stridbar kvinna som konsekvent stod på ungdomens, de fattigas och utstöttas sida.448
Som många andra folkminnesupptecknare var Henningsson även engagerad inom fl era olika delar av den kulturhistoriska sfären. Hon var mycket aktiv inom hembygdsrörelsen, bland annat såsom en av grundarna till den lokala föreningen och redaktionsmedlem i dess tidskrift Krönika från Fagereds pastorat. Däri publice-tt
rade hon artiklar utifrån sina intervjuer, skildringar av sina meddelare och upprop om nödvändigheten av folkminnenas tillvaratagande.449 Som studieledare för Ar-
betarnas bildningsförbund och Nationaltemplarorden höll hon även i ett stort an- tal kurser, bland annat om det ”gamla samhället”. I nära trettio populära radiopro- gram tog hon på 1960-talet, tillsammans med Märta de Laval och författarinnan (och upptecknaren) Astrid Petersson, upp drag ur ”folklivet” under rubriken ”För oss äldre”. Därefter fortsatte hon att kåsera utifrån sina uppteckningar i lokalra- dion.450Under några decenniers tid var hon dessutom en del av Nordiska museets
meddelarstab och besvarade där ett stort antal frågelistor, till exempel Tjänarin-
neyrket och t Familj, släkt och gemenskap. Sist men inte minst försåg hon länsmuseet
i Varberg med såväl föremål som nedtecknade skildringar om det halländska ”fol- kets” liv och minnen.451
Sonja Henningsson kom i kontakt med Västsvenska folkminnesarkivet i slutet av 1958. Hon värvades av en annan upptecknare, folkskolläraren Hugo Spendrup, Sonja Henningsson (till vänster) med väninna. Okänd fotograf (i privat ägo).
efter att denne hållit en föreläsning utifrån sina uppteckningar i Ullared. Efter före- draget delades Carl-Martin Bergstrands Frågebok för folkminnesinsamling och upp-g
teckningsblanketter ut till Sonja Henningsson och andra intresserade.452 I början
av januari 1959 sände hon sina första uppteckningar till Carl-Martin Bergstrand. Under de följande fem åren bidrog hon med nära tretusen sidor uppteckningar, huvudsakligen från bostadsorten Ullared samt angränsande Gällared, där hon var född. Efter Bergstrands pensionering 1964 minskade hennes engagemang även om Sonja Henningsson fortsatte insamlingsverksamheten fram till och med 1971.
Jag hade tillfälle att prata med Sonja Henningsson i slutet av 1990-talet. I tele- fon och via brev berättade hon om sitt liv i allmänhet och uppteckningsverksam- heten i synnerhet. Hon skickade mig då även äldre korrespondens, tidningsartik- lar, primäranteckningar, dagböcker och nedtecknade minnen av sina meddelare. En del av detta avsnitt bygger på min kontakt med Sonja Henningsson, hennes ”nya” minnen och återblickar. Hon avled 2000, 80 år gammal.453
Arbetet för Västsvenska folkminnesarkivet
Gällared och Ullared med omnejd var inte innan Sonja Henningssons uppteck- ningsverksamhet en vit fl äck på arkivets karta över folkminnessamlingarnas topo- grafi ska fördelning. Tvärtom hade några av göteborgsarkivets allra produktivaste upptecknare tidigare varit verksamma i närområdet. Utifrån samma frågeböcker och frågelistor hade exempelvis lantbrukaren Gunnar Johansson i Källsjö och folk- skollärarna Hugo Spendrup i Älvsered och inte minst Johan Kalén i Fagered do- kumenterat områdets muntliga traditioner. Och i Vessige, inte långt därifrån, hade den kände August Bondeson tidvis verkat, vilket Henningsson var väl medveten om. Men Sonja Henningssons bild av den halländska landsbygden var en annan än hennes företrädares.
Inledningsvis försågs Sonja Henningsson med Västsvenska folkminnesarkivets trycka Anvisningar för upptecknare av folkminnen, utarbetade på 1920-talet men ännu på 1960-talet frekvent använda (jfr sid. 129 f.).454Huvudsakligen kom hon
att arbeta utifrån Bergstrands frågebok och Nordiska museets frågelistor. Hon gavs också rådet att studera tidigare uppteckningar, bland annat Bergstrands bok Hal-
landssägner, för att se ”hur jag plägar uppteckna och hur jag vill ha det.”rr 455 Av
korrespondens framgår att hon delade den utbredda räddningstanken, vilket hon ofta framhöll brevledes: ”Sörjer dagligen över att jag inte börjat detta arbete för ca fem år sen åtminstone, då tre mycket gamla Ullaredsbor var i livet.” På grund av arbetets brådska sökte hon också värva andra till att delta i aktionen: ”Eftersom vi är ute i minuten efter den sista bör vi ju vara många för att ’rädda vad som räddas kan’”.456 Precis som de ovannämnda Gunnar Johansson, som hon för övrigt var
bekant med, och Johan Kalén följde hon i huvudsak de tryckta instruktionerna och anvisningarna som gavs brevledes. Förutom 230 blad bestående av Sonja Hen- ningssons egna minnen utgör de resterande 2 600 sidorna uppteckningar intervju-
er med äldre landsbygdsbor, med en medelålder på dryga 70 år. Sextiofem procent av hennes totalt nära nittio meddelare var män. Även vad gällde uppteckningarnas form följde hon instruktionerna. Uppteckningsblanketterna är ifyllda med bläck eller skrivna på maskin. Varje intervju delade hon upp efter de ämneskategorier som återfanns i frågelistorna. Konsekvent undvek hon konglomerat; hennes upp- teckningar är alltid resultatet av en intervju med en meddelare och, med få undan- tag, återgivna i jag-form. Oftast ägde intervjuerna rum hemma hos den aktuelle meddelaren och Henningsson spelade in eller antecknade under samtalet. I några få fall skedde intervjuerna via telefon eller i det tysta, genom att hon antecknade sådant som hon hört i det dagliga livet. Sonja Henningsson kritiserades sällan av Bergstrand men uppmanades stundtals att koncentrera sig på färre och äldre med- delare, den muntliga kulturhistorien och att inte skriva på dialekt utan huvudsak- ligen använda riksspråket.457 Endast en av hennes uppteckningar refuserades på
grund av att dess innehåll ansågs vara alltför banalt och ytligt, vilket hon inte heller protesterade emot. Henningssons verksamhet uppskattades av arkivet och Bergs- trand såg henne som en av de främsta upptecknarna under tidsperioden, vilket han även framhöll för henne.458
Livet i Fagereds pastorat
Trots att Sonja Henningsson huvudsakligen nyttjade samma frågelistor som de upptecknare som tidigare varit verksamma i området skiljde sig hennes uppteck- ningar radikalt från de tidigare samlingarna. Hennes uppteckningar är fyllda till bredden av sprängstoff , i lokalsamhället med all säkerhet än idag känsliga äm- nen. Nästintill vilket ämne som behandlades i de frågelistor som hon använde kan man i hennes svar fi nna antydningar om orättvisor, klasskillnader eller begångna brott.459 Ett representativt exempel på Henningssons uppteckningar är en före
detta väverskas berättelse om kreaturens skötsel till arkivet:
När jag tjänte hos […] så sa folk att alle kreatur som dog där, så togs dom te fattigå- ern. Det var troligen tbc koerna hade, för det var vanligt förr. Bonnen var ju med i styrelsen och kunde göra som han velle. Så fi ck han betalt för dom. Det var alltid te å ta dit nån som stack koerna, när dom skulle te å dö å sen i väg med dom. Men de måtte ege et (sluta med det), för det kom ut i fäderneslandet och andra tidningar. Dä va hemskt på den tien. De som ha hatt nånting ha allti gjort som de ha vellat, för den fattige – den var ingenting.460
Som svar på en uppmaning av Bergstrand att tillvarata berättelser om rallares liv och leverne intervjuade Sonja Henningsson en före detta hemmansägare (f. 1885) om händelser under byggandet av Falkenbergs järnväg:
När Falkenbergs järnväg byggdes var mor och mina systrar och jag ensamma hem- ma en kväll. Vi bodde på Öera, ett torp vid ån, nära bron på Vräka äger, det är
längesen rivet. Då kom där tre rallare och försökte ta sig in. Fulla var dom och dom skulle förstås ha tag i varsitt fruntimmer, hade dom tänkt. Genom dörra kom dom inte in, för den var låst, men så börja dom slå sönder fönstret och skulle krypa in där. Vi visste inte, vad vi skulle ta oss till, men jag fi ck tag i en brökniv och huggde över fi ngrarna i fönsterkarmen. Det hjälpte. Men dom fi ck avsked sen. Det var en del folk från Norge och långt oppifrå landet och dom var inte lätta att tas med. Lärarinnan här […] blev visst våldtagen nere vid bastan när hon gick hem en kväll. Hon fi ck en unge och blev avskedad sen. Jag vet inte var hon tog vägen.461
För att åskådliggöra mängden av berättelser om samhällets avigsidor kan näm- nas att Henningsson sände in uppteckningar om bland annat självmord, slagsmål, bönder som brände ner sina hus för att erhålla försäkringspengar, befolkningens terroriserande av en oönskad präst, tjuvaktiga präster, knivskärning på dansbanor, våldtäkter, supande män och kvinnor, utslitna arbetare, olyckor, falska vittnesmål, förtrycket av de fattiga, skolaga, svält och nöd. Med andra ord är det långt ifrån ett samhälle i harmoni utan en alltigenom konfl iktfylld hembygd som framträder i Sonja Henningssons uppteckningar. Berättelser av en helt annan karaktär än de ovanstående, som ger en ljusare bild av äldre tid, fi nns också i hennes samlingar. Men fokus läggs oftast på motsättningarna, våldet, tragiken och skillnaden på folk och folk, det vill säga på det som Sonja uttryckligen menade karaktäriserade det förgångna såväl som samtiden.462
Insamling som politisk aktion
För att förstå den bild av det gamla samhället som målas upp i Sonja Hennings- sons uppteckningar krävs att man återvänder till henne som person. Trots sitt stora engagemang i lokalsamhället kände sig Sonja Henningsson endast bitvis som en del av den sociala gemenskapen i Ullared. Många hade helt andra ekonomiska förutsättningar än hon och hennes familj. Även politiskt sett uppfattade hon sig som en särling. Närområdet befolkades huvudsakligen, enligt Henningsson, av ”rika högerbönder”. I hemtrakten var dessutom de allra fl esta betydligt äldre än hon då många hade fl ytt trakten under den stora avfolkningsvåg som sköljde över landsbygden på 1930- och 1940-talen.463 Då Carl-Martin Bergstrand inlednings-
vis frågade om hon möjligen liksom Hugo Spendrup arbetade inom skolväsen- det svarade Sonja Henningsson: ”Det smickrar mig ofantligt att bli tagen för en lärarinna, men jag är en betydligt besynnerligare fågel, nästan ett original är jag rädd”.464 Citatet säger mycket om henne. Just Henningssons känsla av utanförskap
och Ullaredsbornas, i varje fall av henne upplevda, alltför nostalgiska tillbakablick- ande och motstånd mot förändringar ser jag som de viktigaste drivkrafterna för hennes insamlingsverksamhet.
Måste bekänna att jag underligt nog har nytta av att jag gått på en massa symöten när barnen var små nu när jag upptecknar. Dels fi ck man god reda på hur en all-
moge som nästan inget läser utöver tidningen och aldrig kulturartiklar, tänker. Dels blev jag så upprörd hur de tolkade vad som hände att jag låg vaken när jag kom hem och repeterade vartenda ord de sagt och diskuterade omkull dem för mig själv. Inget ovanligt och inte roligt men nu kan jag tack vare den träningen minnas vartenda ord en berättare sagt dagen innan.465
Anser att min generation vet alldeles för lite om gamla tider, egen erfarenhet. På vartenda kaff erep i orten så nog förfasar man sig över hur mycket värre allting är nu emot när man var ung, mänskligt och brukligt, men…466
I ett av sina brev till arkivet nämner Sonja Henningsson sin vilja att skriva en längre självbiografi sk berättelse, en ”insides-roman till forskningens tjänst”.467 Bergstrand
visade föga intresse för en sådan och kommenterade inte ens hennes förfrågan, troligen beroende på att han ansåg att Henningsson, inte ens var fyrtio år fyllda, var för ung och att tiden hon kunde beskriva således var alltför modern. Sonja Henningsson fann sig i detta; samtiden och hennes eget liv avhandlades istället i tidningsartiklar, tidningskåserier och först senare i form av fria uppteckningar till Västsvenska folkminnesarkivet och såsom svar på Nordiska museets frågelistor. I stället fortsatte hon att studera de äldre generationernas liv och leverne. Konti- nuerligt jämförde hon det gamla och det nya samhället, meddelarnas berättelser och sina egna livserfarenheter, i tidningsartiklar, radioprogram, kåserier och för- modligen i samtalen med sina meningsmotståndare i lokalsamhället. Det berät- tade använde hon således i samtiden – som slagträn av politisk karaktär. Ibland nedtecknade hon kort också sina egna refl ektioner kring det berättade på själva uppteckningsblanketterna, i enlighet med arkivets instruktioner dock i parentes bakom det berättade; ofta för att tydliggöra klassamhället.
Även om det berättade var intressant som lokalhistoria för Sonja Henningsson är det uppenbart att hon hade helt andra syften med verksamheten än exempel- vis A.G. Bördh. Deras bilder av hembygden skiljde sig radikalt ifrån varandras. Medan Bördh ville åt det specifi kt dalsländska som ett sätt att framhäva landskapet kan Henningssons verksamhet mer direkt kopplas till hennes ambitioner att förstå och inte minst legitimera den pågående samhällsomvandlingen i stort. Faktum är att det för Sonja Henningsson inte alltid tycks ha varit särskilt väsentligt att det som berättades verkligen rörde hemsocknen. När hon tryckte uppsatser utifrån sina meddelares berättelser i Krönika över Fagereds pastorat nyttjade hon medvetet,t
fastän hon undanhöll det för de andra redaktörerna, ibland även uppteckningar från andra områden.468 Som ung, fattig och politisk radikal gick legitimeringen
av det socialdemokratiska partiets pågående folkhemsbygge före hembygdens his- torieskrivning. De gamlas berättelser om det förfl utna, avslöjandet av de dolda eller förbisedda missförhållandena, var för Sonja Henningsson ett utmärkt inlägg i diskussionen om de samhälleliga förändringar – ”när semesterveckorna kom, fri medicin, tandvårdsreformen, barnbidragen” – som hon menade att merparten av kommunens dominerande invånare förfasade sig över.469
Som tidigare konstaterats var Sonja Henningsson närmast besjälad av ett socialt patos. Hon kämpade för de arbetslösa, fattiga och utstötta. I insändare sökte hon att såväl förmedla förståelse för brottslingars agerande som att propagera för den manliga ungdomens rätt att ha långt hår.470Genom arbetet för folkminnesarkivet
ville Henningsson också ge de gamla upprättelse. Uppteckningsarbetet visade att de gamla, fattiga och outbildade bidrog till forskningen – att de var behövda. Ge- nom insamlingen fi ck de fattiga och förtryckta en röst; de som tidigare inte fått tala skulle få det genom uppteckningarna:
Själv tar jag det som ett rehabiliteringsarbete för de orättvist behandlade och ett värdigt minne i många fall över de som kämpat länge och omänskligt för de sinas liv i hunger, okunnighet och förtryck.471
Den svåraste läxa jag har haft att lära är att inte bry mej om vad folk säger, att stå ut med föraktet mot fattiga och olärda. Därför är det en sådan oändlig glädje att veta att det fi nns saker som vi olärda kan ge de lärda. Det är lika roligt att ge de gamla som tycker att de ingenting har uträttat en aning självförtroende i det här arbetet.472
Även på ett rent personligt plan menade Sonja Henningsson att insamlingsarbetet gett henne ett nytt och värdefullt perspektiv på tillvaron. Intervjuarbetet tycks när- mast haft en terapeutisk funktion för henne:
Att det lönat sej att göra uppteckningar, om man än inte blir rik av det, anser jag nog. Det var säkert det bästa som hänt mej här i livet att jag fi ck det här arbetet. Om inte för annat så är det lättare att stå ut med allt dumt som fortfarande händer, allt onödigt och sorgligt, när man vet vilket mörker och vilket hopplöst inferno det var förr för t.ex. sjuka och fångar.473
Som redan framhävts skiljer sig Sonja Henningssons bild av livet i Fagereds pas- torat radikalt från berättelserna om livet i området såsom det skildras genom ex- empelvis Johan Kaléns, Hugo Spendrups eller Gunnar Johanssons uppteckningar. Även om man också i deras samlingar kan urskilja konfl ikter och klasskillnader förmedlar de i huvudsak en positiv bild av det förfl utna.
På samma sätt som hos Bördh är det uppenbart att Sonja Henningsson delvis kanske medvetet men primärt omedvetet lyfte fram vissa och undvek andra sidor av det gamla samhället. Ett exempel härpå är Henningssons meddelare, som knap- past utgjorde ett representativt urval av Ullareds äldre befolkning. När hon beskri- ver sina meddelare fokuserar hon ofta deras fattigdom och i mångt och mycket även deras utanförskap. Om en meddelare skriver Sonja Henningsson till exempel att han ”anses som original, nyfi ken och dum” och om en annan och dennes fa- milj: ”folket i trakten föraktar dem – som fl yttfåglar”.474 Meddelarna tycks mes-
tadels ha delat Sonja Henningssons åsikter om den rådande samhällsordningen. I Ullared var hennes stridbarhet och politiska hemvist känd – inte minst genom hennes kåserier. Uppenbart är att hon hade många motståndare vad gällde synen på det gamla såväl som det samtida samhället. Många nekade också till att låta sig intervjuas, vilket hon framhöll i brev till Bergstrand.475 Att meddelaren i mångt
och mycket ger intervjuaren vad han eller hon vill ha är välkänt, vilket i Sonja Henningssons fall torde ha förstärkt bilden av missförhållandena i det gamla Ul-