I Socialdemokraterna skriver historia hävdar Åsa Linderborg att nationen blev ett överordnat värde i den socialdemokratiska historieskrivningen från 1920-talet och framåt; dels för att bli accepterade av det borgerliga samhället, dels såsom en för- beredelse inför det eftertraktade regeringsuppdraget.240 Som framgått framställdes
dock långt tidigare socialismen som fosterländskt. Att ”erkänna och propagera för värdet av nationen som en given social och politisk enhet” var, som Christer Strahl påpekat, ett eff ektivt sätt att bryta udden av högerns beskyllningar om den so- cialistiska fosterlandslösheten.241 Skickligt annekterade och omformulerade partiet
väsentliga delar av den konservativa och liberala historieuppfattningen.242 Det är
en ”uppvisning i politisk briljans”, menar Jan Larsson, ”när hegemonin över den nationella symbolvärlden erövrades från borgerlighetens konservativa grupper.”243
De redan etablerade bilderna av exempelvis Torgny Lagman, Engelbrekt, Gustav Vasa och Odalbonden anpassades och omarbetades för att istället passa socialde- mokratins mål och nationalism.244
I takt med folkhemmets uppbyggnad och att SAP blev alltmer dominerande som statsbärande parti kom traditioner om den nationella enigheten successivt att ersätta allmogens revolutionära drag i partiets propaganda. Genom en studie av förstamajfi randet i Stockholm har etnologen Jonas Engman elegant skildrat hur motsatsparet Gärdet (arbetarrörelsens förstamajfi rande) och Skansen (borgerlig- hetens förstamajfi rande) upplöstes under 1930-talet. Socialdemokratin intensifi e- rade sina ansträngningar för att helt omgestaltas från ett klassparti till ett nationellt sinnat folkparti. Socialism blev i Per Albin Hanssons tappning, menar Engman, detsamma som folkgemenskap; nationell politik liktydigt med uppbyggnaden av ett välfärdssamhälle.245
Socialdemokratin sökte alltmer överträff a de borgerliga i sin nationellt inrik- tade retorik.246 Per Albin Hansson framställde 1934 den svenska fl aggan som en
sinnebild för den nationella samhörigheten. Flaggan var alla svenskars egendom: ”Kring den blågula fl aggan må vi alla kunna endräktigt samlas, oberoende av olika meningar i mångt och mycket.”247Högern var en del, menade Hansson, av ”splitt-
ringens krafter” och dess paroller mötte SAP med en uppmaning till samverkan för landets bästa.248 I mångt och mycket var det den ”historiska ödesgemenska-
pen” som lyftes fram som sammanhållande kraft. Det var den, menade Arthur Engberg, som hade format nationen: ”Vi har i släktled efter släktled murat och byggt upp detta gamla rike. Och i det verket har vårt samhälles alla skikt varit med.”249 Traditionen, folkets gemensamma historia och minnen, stod i centrum.
Även Rickard Lindström framhävde den svenska kulturgemenskapen som det som huvudsakligen konstituerade nationen:
Det är ett nät av samklang i tankar och föreställningssätt, i livsuppfattning och sedvänjor. Detta binder samman människorna vid varandra på ett säreget sätt; det fi nns inte någon starkare andlig kollektivitet i så stora mått än nationen. […] i de gemensamma minnena, i den långa traditionen, har ett folks kultur sina rötter. Avskäres det från denna grund, har det förlorat sin närande rot. Ett folk kan i sitt kulturliv icke springa ifrån detta som är nationellt, därför att det är historiskt givet just för detta folk.250
Stundtals uttryckte framträdande socialdemokrater sig i ordalag som tidigare varit förbehållna ärkekonservativa politiker.251
Folkhemmet var en nationell skapelse. Dess konstruktörer blickade samtidigt bakåt och framåt. Den nationella samhörigheten betonades starkt. Folktraditionen lyftes fram och värnades. Att ifrågasätta folkhemsbygget betraktades ur detta per- spektiv närmast som en antinationell handling. Härigenom skulle opposition stävjas från både kommunismen och borgerligheten. ”Medan högern och bolsje- vikerna spekulera i det skiljande, skjuta vi i förgrunden det gemensamma och nationellt enande”, hävdade Per Albin Hansson 1934.252SAP framställde sig självt
som det nationella partiet och de andra riksdagspartierna som samhälls- och na- tionsvådliga företrädare för ensidig klasspolitik. Rollerna var ombytta i jämförelse med det tidiga 1900-talet.253
I takt med de totalitära ideologiernas frammarsch, inte minst efter Hitlers maktövertagande 1933, knöts folkkulturen och folktraditionen ånyo och än star- kare till ett demokratiskt styrelseskick. Det gällde att befästa demokratin som det enda tänkbara och det enda genuint svenska. Under Bondens dag på Skansen år 1935 hyllade Per Albin Hansson folkrepresentationen; ”om landets erövring åt folket, om den svenska allmogens frihetslängtan och vilja till medbestämmande och om ur folkdjupet framsprungna och av den breda folkkraften burna insatser i en utveckling som gjort vårt land till en hemvist för folkfrihet och demokrati.”254
Samma år, fast i ett annat tal, påpekade Hansson hur Sverige var ”ett land med folkfrihet och folklig självstyrelse, med demokratin förankrad ej blott i författning- en, utan jämväl i våra traditioner och folkets kynne.”255 På samma sätt framhävde
Alf Ahlberg, rektor på Brunnsvik, hur Sveriges folk ”aldrig kunnat vara konstitu- tionell frihet förutan” och att demokratin ”ingenting annat [är] än en konsekvent utveckling och fördjupning av hela den linje i vår historia som kan följas tillbaka till vikingatidens bondeting.”256 Under sina egna folkloristiska studier fann Ström
likaså bevis för den långa demokratiska traditionen.257 Den demokratiska ord-
ningen ”är icke någon importvara, den har svensk botten och motsvarar svenskt kynne” hävdade Per Albin Hansson under kriget.258Friheten, som upplevdes som
hotad, framställdes nu som helt central för allmogen och därmed för alla svenskar. De demokratiska traditionerna projicerades tillbaks i tiden och gjordes till uråld- riga. Att ifrågasätta demokratin var osvenskt.259 I kapitel 3 återkommer jag till
Särskilt i samband med den oroliga tiden före och under andra världskriget bytte SAP:s fi ende skepnad, från det inhemska kapitalet till den yttre fi enden. Tyskland och nazismen men även kommunismen framställdes som hot mot Sverige och det svenska. SAP strävade än intensivare än tidigare att frammana nationell enighet och gemenskap inför de stundande farorna.260 Exempelvis har
Jonas Engman i sin avhandling Rituell process, tradition och media framhållit hur a
fosterlandet, patriotismen, historien och svenska fl aggan kom att bli alltmer fram- trädande inslag i förstamajtågen. Samtidigt tonades ”klassiskt” socialistiska och revolutionära inslag ner. Nationell samling var parollen och gemensamma med- borgartåg anordnades.261Folktraditionerna var en viktig del härav. Fredrik Ström
påpekade i riksdagen hur ”kännedomen om det egna folkets liv” var en omistlig del av ”ungdomens fostran till samhälleligt kringsynta och svenskt orienterade medborgare.”262 Även Torsten Nothin (s) kopplade samman folkkulturen och den
nationella enigheten, bland annat vid Rådet för bygdekulturs sammanträde i Stora Börssalen i Stockholm den 16 maj 1942:
Jag tror icke att man gör sig skyldig till något misstag, om man påstår, att en av de faktorer som verksammast bidragit till vår starka och eniga uppslutning kring alla de värden, vilka vi innesluta i eller sammanbinda med begreppet Fosterland, är vår ökade samhörighet med den svenska naturen och vår ökade kännedom om vårt kulturarv.263
Både högern och vänstern hänvisade under krigsåren till det svenska folkets av tradition starka försvarsvilja och demokratiska sinnelag. Torbjörn Nilsson har visat hur de historiska myter som högern tidigare nyttjat mot demokratin och parla- mentarismen nu blev dess försvarsvapen. Tanken på en urgammal frihetstradition, styret på nationell grund och den uråldriga samverkan mellan kungamakten och folket utgjorde under 1930- och 1940-talen ideologiskt försvarsvapen gentemot de totalitära lärorna.264Gösta Bagge (h), engagerad i traditionsfrågan under kriget,
framhöll till exempel 1941 hur viljan ”att i onda tider off ra allt med gott mod” var ”fast grundad ute i de svenska bygderna med deras urgamla historia och gemensam- ma traditioner.”265Några år senare påpekade han även hur ”Kärleken till Sverige,
samhörigheten i onda och goda tider mellan svenskarna, den är fast grundad ute i de svenska bygderna med deras urgamla historia, gemensamma traditioner och gemensamma arbetsliv.”266 Bondeförbundaren K.G. Westman framhöll hur det
var nödvändigt att söka stöd i ”vårt folks kulturarv” nu när ansvarsfulla uppgifter skulle lösas.267 Det gällde, påpekade Westman, ”att ge våra dagars nationalism ett
mera förfi nat innehåll än det, som tar sig uttryck i brutala maktsträvanden.”268
Även Ström, den forne antimilitaristen och revolutionären, poängterade vikten av nationellt samförstånd och folktraditionens betydelse härvidlag, vilket dock inte hindrade att han samtidigt kunde understryka bondens upproriska sinnelag.269
var det Fredrik Ström som tog upp frågan. I sin motion om understödjande av svensk folkminnesforskning av år 1942 framhöll Ström att nationens samlade ”andliga krafter” var tvungna att väckas till liv för att ”riket skall kunna rida ut de mäktigaste stormar, som någonsin rasat utanför dess kuster.” Den folkliga tradi- tionen spelade härvidlag en central roll, menade Ström, och framhöll särskilt dess ”makt till andlig styrka och trofasthet mot fädernas arv och rikets tarv”.270 Samma
år, under riksdagsdiskussionerna om ökade anslag till ortnamnsforskningen, ut- vecklade Ström sitt resonemang och varnade riksdagen för att begå samma fel två gånger; syftandes på den ”kortsynta besparingspolitik” som utmärkt försvarsfrågan från mitten av 1920-talet och framåt. Ström betonade att de ständiga nedskär- ningarna, som han själv bidragit till, med ett eftersatt och förfallet militärt förs- var till följd, hade medverkat till att ledamöterna nu, under kriget, ”måste bevilja hundratals, ja tusentals miljoner kronor vid varje riksdag för att reparera detta misstag.” Nu gällde det därför, trots ”de stora nödvändiga militärutgifterna”, att inte begå samma fel som förra gången och nedrusta ”ett annat, lika viktigt området
av den svenska beredskapen och det svenska nationalmedvetandets liv och kraft”, nämligen utforskandet av den svenska folkkulturen:271
Hembygdskulturen och bygdekulturen genom seklerna och vetenskapen därom bottnar djupare än kanske någonting annat i den svenska jorden. Här ha vi alltså ett kulturellt försvarsvapen, en kulturförsvarsfront, som vi måste hålla, och vi måste se till, när demokratien fått ökat infl ytande, att inte folkkulturen sättes på indrag- ningsstat.272
Det var därför av allra största vikt, fortsatte Ström, att staten, trots en ansträngd fi nansiell situation, inte skar ner ”anslagen till de kulturella försvarskostnaderna” eftersom ”allt vad vi lägga ut på det militära försvaret kommer i annat fall att till en viss del bli utan verkan, om vi inte kunna upprätthålla vår kultur och se till, att här icke sker allvarlig skada”.273 Hur Ström resonerade om folkkulturen och
kunskapen därom framgår tydligare av en artikel i Nya Dagligt Allehanda: ”Vår svenska kultur är jämte våra vapen våra säkraste lås mot inbrott i vår folksjäl och i vårt svenska hus.”274
Ström var långt ifrån ensam. I Studiekamraten recenserades Sverker Eks bok
Svenska folkvisor i urval under rubriken ”Folkvisan, beredskapen och brödra-l
sången”. Recensenten Martin Ivarsson tog fasta på ”den nordiska folkvisan” i en tid då grannlandet ockuperats:
Den nordiska folkvisan är trots vissa nationella särdrag inte i första hand svensk eller dansk eller norsk; den är en samnordisk egendom, en symbol och mera än en symbol för vårt gemensamma andliga kulturarv. Folkviskvällens ton är en ton ur den brödrasång, som alltjämt och starkare än förr brusar i folkens själ, i det för- tegna, även i det tvunget förtegna, det nedtystade och munkavelbundna, och den
tonen kan visserligen till en tid överröstas av stöveltramp, heilrop och skrällande marschrytmer, men tystna och dö kan den aldrig, ty den ljuder inom oss, i vår nordiska själ, som ingen diktator i längden skall kunna kuva.275
Företrädare för samtliga riksdagspartier engagerade sig under kriget också för folkkulturen och hembygdsrörelsen. Talande är att socialdemokraten Hjalmar Gustafsson under kriget motionerade, tillsammans med exempelvis Georg Andrén (h), Arvid De Geer (bf), Elon Andersson (fp), Rickard Lindström (s), Oscar Olsson (s), Sven Linderot (skp), Ture Nerman (s, tidigare svgr och skp), för ökade anslag till hembygdsrörelsen.276