Traditi onsforskningen och arkiven

I takt med att arkivens insamlingsverksamhet fortskred uppstod skilda synsätt på hur studiet av den svenska folkkulturen borde organiseras. Livligt och stundtals infekterat debatterades exempelvis frågan om insamlingen och studiet av materiell och andlig kultur borde särskiljas eller sammanhållas. Carl Wilhelm von Sydow i Lund och Hilding Celander i Göteborg återfi nns bland de traditionsforskare som propagerade hårdast för en uppdelning av ämnena i två separata discipliner. Som motivering framhölls bland annat ämnenas omfång. Ingen forskare torde besitta kunskaper nog för att helt överblicka båda inriktningarna utan en specialisering var nödvändig; den andliga folkkulturen var i sig ett enormt arbetsfält. Forskare inrik- tade på folkminnen, det vill säga på den andliga kulturen, nyttjade dessutom annat material och andra metoder än folklivsforskarna som koncentrerade sitt arbete på materiell kultur. Celander och von Sydow påvisade också att båda inriktning- arna/disciplinerna även hade olika hjälpvetenskaper. Folkminnesforskaren slöt sig närmast till litteraturhistoria, religionsvetenskap och de fi lologiska vetenskaperna medan folklivsforskarna huvudsakligen hade förbindelse med antropologi, arkeo- logi, konstvetenskap, kulturhistoria, sociologi, nationalekonomi och olika teknis- ka vetenskaper. För folkminnesforskaren var således folklivsforskningen endast en hjälpvetenskap bland andra, och vice versa. En samverkan mellan disciplinerna

var helt nödvändig men en sammanslagning onödig, för att inte säga skadlig, me- nade exempelvis von Sydow. Dessutom hade en uppdelning visat sig nödvändig i grannländerna. De traditionsforskare som motsatte sig ett särskiljande, till exempel Nils Edvard Hammarstedt och Nils Lithberg vid Nordiska museet, hade motsatta ståndpunkter. Folktraditionen borde studeras som en helhet, en uppdelning av kulturen i en materiell och en andlig del var endast artifi ciell, snarast skadlig och således onödig.102

Delvis på grundval av de olika synsätten fi ck de svenska traditionsarkiven olika karaktär. Den 1872 grundade Skandinavisk-etnografi ska samlingen, senare

Nordiska museet, i Stockholm arbetade under det tidiga 1900-talet främst med tt

materiell kultur, även om deras dokumentationsinsatser rörande den ”andliga kul- turen” inte ska förringas. I Stockholm var Nils Lithberg professor i Nordisk och jämförande folklivsforskning. Carl Wilhelm von Sydow, som 1909 offi ciellt grun- dade Folkminnesarkivet i Lund, var länge docent i folkminnesforskning men när dd

hans professur slutligen inrättades 1940 var den i folkkulturforskning. von Sydow efterträddes 1946 av Sigfrid Svensson, varvid lundaprofessuren ändrades till folk- livsforskning; därmed ändrades även arkivets namn till Folklivsarkivet i Lund.103_I

Lund kom senare även ett separat dialektarkiv att upprättas, från 1939 benämnt

Landsmålsarkivet i Lund.dd

En liknande uppdelning ägde rum i Göteborg mellan Västsvenska folkminnes-

arkivet (Västsvenska folkminnesföreningen och Institutet för folkminneforskning t

vid Göteborgs högskola, grundade 1919 och 1926) och Institutet för ortnamns- och

dialektforskning vid Göteborgs högskola. I Uppsala kom situationen att bli en annan.

Där hade Undersökningen av svenska folkmål grundats 1914 och samma orga- nisation kom senare, under namnet Landsmålsarkivet i Uppsala, även att handha insamlingen och studiet av folkliv och folkminnen. Först 1941 ändrades nam- net till Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala.104 _{I staden grundades 1927}

även Svenska ortnamnsarkivet. Idag är Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund liksom tt

efterträdarna till traditionsarkiven i Göteborg och Uppsala delar av den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Folklivsarkivet är en del av Lunds universitet och Nordiska museet är en fristående stiftelse. De ovan kursive- rade arkivnamnen används i undersökningen. Genom att använda ett och samma namn för exempelvis Landsmålsarkivet i Uppsala, även om nämnda organisation i praktiken bytte namn vid ett fl ertal tillfällen under undersökningsperioden, hop- pas jag öka läsbarheten.

I avhandlingen har jag valt att använda begreppen såsom de i samtiden nyttja- des av göteborgsfolkloristerna. Traditionsforskning är således en övergripande term g

i vilken dialekt-, ortnamns-, folklivs- och folkminnesforskning ingår. En enhetsbe- teckning för folklivsforskning (allmogeetnografi , kulturhistorisk folkminnesforsk-g

ning, etnologi) och folkminnesforskning (fi lologisk folkminnesforskning, folkloris-g

1.6. Dispositi on

Undersökningen är uppbyggd kring tidigare forsknings ideologikritiska påståen- den rörande insamlingsverksamheten såväl som mina frågeställningar.

I kapitel 2, Konservatism och Nationalism?, utgår jag från de riksdagsdebatter??

som förts om traditionsarkiven under åren 1900–1945. Jag ger en översikt över ideologiskt-politiskt bruk av folktraditionen på ett nationellt plan under perioden. Vilka politiska preferenser hade de som engagerade sig i traditionsfrågan? Var även forskarna och insamlingsledarna vid landets folkminnes- och folklivsarkiv politiskt engagerade? Hörde intresset för folktraditionen samman med andra samtidspoli- tiska frågor?

I kapitel 3, Elitens motbilder?, granskas folkminnesmaterialets tillkomstproces-??

ser med verksamheten vid Västsvenska folkminnesarkivet som exempel. Vilka var upptecknarna? Gavs upptecknarna möjlighet att själva förmedla sin bild av det förfl utna eller arbetade de, som tidigare forskning hävdat, på arkivets premisser? Undersökningsperioden omfattar åren 1919–1964, det vill säga från det att det första västsvenska folkminnesarkivet grundades till dess att dess föreståndare under tre decennier, Carl-Martin Bergstrand, pensionerades och en ny epok inleddes. Tyngdpunkten läggs dock på mellankrigstiden då insamlingsverksamheten var som intensivast.

I kapitel 4, Nostalgi och idealisering?, granskas insamlingen i teorin såväl som??

praktiken. Försökte Västsvenska folkminnesarkivets insamlingsledare medvetet el- ler omedvetet återskapa den gamla goda tiden? Eller gavs upptecknarna möjlighet att även skildra andra sidor av det förfl utna? Vilka var folket? Bör insamlingen betraktas som ett utslag av nostalgi? Eller kan tillvaratagandet av det gamla och försvinnande betraktas som ett tillbaka- och framåtblickande projekt?