med texten "Ja till aktivitet - nej till radioaktivitet", "Ja till industrialisering - nej till plutoniumverk". Flygblad dela-des ut till hushållen. Genom flygbladen ville man framför allt informera om olycksriskerna och konsekvenserna av de kontinuerliga radioaktiva utsläppen från en upparbetningsanläggning. Detta för att man väntade att AB Atomenergi skulle bagatellisera säkerhets-riskerna på informationsmötet.
Att informationsmötet i hög grad kom att få karaktären av pro-testmöte berodde troligen till stor del på att motståndet organi-serades genom aktionsgruppens förekomst. Efter informationsmötet fortsatte aktionsgruppen sin verksamhet. Man meddelade, att man var beredd att gå till regeringen för att kräva att Sannäsprojek-tet stoppades. Namnlistor spreds i landet, framför allt på Väst-1) Sedan planerna på lokaliseringen av en upparbetning3anläggniag till Sannäs skjutits på framtiden har aktionsgruppen ombildats och återuppstått i "Miljövärnet för Västkusten". Gruppen, har för avsikt att engagera sig i sådana frågor som rör förändringar i Västkustens miljö'. Man inskränker sig inte längre till ett bestämt projekt såsom var fallet i Sannäs-frågan,
<*" t.
i;
f
i-66
kusten. Totalt fick man in ca 15.000 namnunderskrifter.
Pör ytterligare information färdigställdes skriften "Atomkyrko-gård på västkusten?" (Sammanställning av pressmaterial kring- pla-nerna på ett plutoniumverk med tillhörande lagringsanläggning för höggradigt radioaktivt avfallsmaterial jämte bilagor. Utgivet av medborgare som kräver att planerat plutoniumverk j>ämte atomkyrko-gård ej kommer till stånd. Tanumshede 1970.)
För att finansiera verksamheten upprättades ett postgirokonto och man uppmanade alla som ville hjälpa till att stoppa Sannäs-projektet att sända in ett bidrag. Skriften "Atomkyrkogård på västkusten?" innehåller förutom en pressklippsamling ochså
flygblad och två särtryck *, där den fredliga användningen av atom-kraft ifrågasätts. Särtrycken behandlar radioaktivitetens natur;
att det även vid fredlig användning av atomklyvning uppstår stora mängder radioaktivitet, att radioaktiviteten inte försvinner på lång tid beroende på hur lång halveringstid ämnet har, att männi-skan inte har någon toleransnivå för radioaktivitet, att radio-aktiviteten finns i större koncentrationer ju högre upp i närings-kedjorna den kommer. Förutom redogörelse för hur den mänskliga organismen reagerar för radioaktiv strålning innehåller särtrycken redogörelser för vilka erfarenheter.? man har av den fredliga an-vändningen av atomkraft. Man refererar olyckshändelser som skett och undersökningar som visat att man trots alla säkerhetsföre-skrifter funnit brister, läckor och osäkra anordningar i flera reaktorer.
På flygbladen har man bl a låtit trycka säkerhetsföreskrifter som publicerats i en av AB Atomenergi och Bonniers utgiven bok "Strål-ning och strålkontroll inom kärntekniken" och en del av en artikel från Teknisk Tidskrift 1957, författad av direktör Erik Svenke vid AB Atomenergi "Svensk atomkraft - råvaru- och bränslefrågor".
En hel del av den faktadokumentation som gavs kom från amerikanskt material och gav uttryck för den förtroendekris gentemot atomkraften som sedan några år förekommer i USA, där man har längre erfarenhet av kärnkraft,
1) "Myten om den fredliga atomen" av Hichard Curtis & Elisabeth Högan.
Marsnumret ^9&9 av Natura}. History.
Menöranduia beträffanäé byggandet áv ett kärnkraftverk i Nederöster-rike. Av Nederöaterrikiska Läkarkammaren. St Poltner Wochenpost nr 16/69.
-V
67 .KAP VIII. BEFOLKNINGENS UPPFATTNING OM INFORMATIONSGIVNINGEN I
SANNÄSFRlGAN
De informationskällor som i första hand bidragit till opinions-bildningen i Sannas-frågan är de tre som beskrivits i detta kapi-tel: pressen, informationsmötet och medborgaraktionen mot radio-aktiva skadeverkningar. Pressen har utan jämförelse varit den do-minerande informationsspridaren och av intervjuerna framgår, att pressen även varit den viktigaste informationsgivaren. Nästan allt man känner till i Sannäsfrågan har man fått veta från tidningarna, direkt eller indirekt genom samtal med bekanta *. Först vid infor-mationsmötet 15.01., efter krav från allmänheten och kommunens representanter, informerade~AB Atomenergi Tanums befolkning om planerna, utan pressen som mellanhand.
Inställningen till pressen som informatör är ambivalent. Å ena sidan är man tacksam, att pressen har bevakat Sannäsfrågan, efter-som man annars inte hade fått veta något om planerna. 1 andra sidan tycker man inte, att pressen varit tillräckligt saklig för att ensam få sköta informationen i en så viktig fråga.
- Tidningarna kan man ju aldrig lita på - det är därför som man vill veta mer. (Sannäs, 30-40 år, kv, motståndare till upparbetningsanläggningen)
Man upplevde osäkerhet ifråga om vad som egentligen var sant i skriverierna, när människor med olika ståndpunkter och motsatta argument presenterades. Till osäkerheten bidrog, att även experter på området visade sig vara oeniga.
Hånga ansåg, att bristen på saklig information var upprörande.
Man ansåg, att AB Atomenergi på ett tidigt stadium borde ha ord-nat ett informationsmöte eller distribuerat en informationsskrift inom kommunen. AB Atomenergi uppfattades som ansvarig i första
1) Jfr den s k tvåstegshypotesen. Masskommunikation och åsikts-förändringar. Nowak, K, Carlman, B, Wärneryd, K-E. Stockholm 1966.
s195 ff• Tvåstegshypotesen innehåller bl a antagandet, att nyhets-material och annan information från massmedia sprids via opinions-ledare till olika individer. Som opinionsopinions-ledare fungerar vem som helst med sociala kontakter som mer än andra exponerar sig för mass-media. Eftersom människor tillbringar mer tid i samtal med andra än de exponerar sig för massmedia, säger tvåstegshypotesen, att inne-håll i massmedia oftast sprids genom samtal.
68 hand, eftersom man kände till, att kommunens förtroendevalda var nästan lika ovetande som "gemene man". Bristen på upplysningar från AB Atomenergi lade grunden till misstanken, att AB Atomenergi avsiktligt hemlighöll sakförhållanden för att folk inte skulle få veta hur riskfylld och miljöovänlig upparbetningsanläggningen egentligen var. Denna förklaring till informationsbristen behand-lades i pressen ett flertal gånger, och tillsammans med den fak-tiska informationsbristen lades grunden till en ryktesspridning som ytterligare spädde på oron bland befolkningen. Ett flertal av de intervjuade sade (i juli 1970), att de ville ha mer saklig information, så att de fick veta vad planerna skulle kunna komma att innebära.
På frågan om hur man anser, att informationen i en liknande fråga som denna bör skötas råder enighet om, att det inte räcker med massmedia. En informationskrift som distribueras till de berörda, i detta fall kommuninvånarna, ansågs nödvändig. Dessutom ansåg man att informationsmöten eller stormöten borde anordnas, så att olika ståndpunkter och olika åsikter fick komma till tals.
Först efter att ha hört olika parters argumentation kan man själv göra en bedömning av sin egen ståndpunkt. Sådana informations-debattmöten blir angelägnare ju mer kontroversiell frågan är.
Beträffande Sannäsfrågan ansåg man, att AB Atomenergi stod för planerna och kände till förhållandena och därför i första hand var ansvarig för informationsgivningen. Några menade emellertid, att även kommunens styrelse i egenskap av folkvalt organ borde ha in-hämtat den information, som det låg i befolkningens intresse att få. Kommunalmännen själva ansåg sig inte veta tillräckligt om pio-nerna och dessutom menade de, liksom AB Atomenergi, att plapio-nerna på en upparbetningsanläggning ännu inte var bestämda. Flera av de intervjuade menade emellertid, att det vore av intresse för kom-munens innevånare att få veta vad som planerades innan beslut har fattåts, så att man har möjlighet att påverka besluten.
- Kommunen skulle meddela att "så och så har vi tänkt oss"
- "vad tycker ni?" och inte "så och så har vi tänkt oss, så får det bli". (Tanumehede 20-50 år, man)
ir
t •
69
KAP IX. SITUATIONEN SOMMAREN 1970. BEFOLKNINGENS UPPLEVELSER AV