Observation som metod rekommenderas ofta när intresset ligger på att studera vad som ibland kallas naturligt förekommande fenomen, såsom institutionell interaktion och kommunikation (Silverman 1993/2011, s. 274–317), och menas generera en annan typ av material än vad som kan produceras med exempelvis intervjufrågor. Naturligt förekommande fenomen avser sådant som tycks existera oberoende av forskarens närvaro eller frågor, men som Silverman (1993/2011) säger så bör man vara försiktig med att karaktärisera något som ”naturligt” eftersom det kan ifrågasättas hur naturligt något är efter att ha valts ut som intressant i relation till specifika frågor, dokumenterats och transkriberats. Utöver detta menar jag omvänt att det också går att ifrågasätta hur pass ”onaturlig” data är som är genereras av forskarens intervjufrågor. Som Hupe och Hill (2007) skriver så är det en ständigt närvarande dimension i frontlinjebyråkraters vardag att vara beredd på att behöva beskriva och rättfärdiga sitt arbete för andra (jfr även Miller 1991, s. 5). Med detta i minne blir frågan istället hur mycket och på vilket sätt forskarens närvaro påverkar genom sådant som val av dokumentationsmetod, position i rummet och, inte minst, vilken grad av deltagande forskaren har i de observerade aktiviteterna och i hur hög grad forskningen karaktäriseras av ett samarbete mellan forskare och deltagare. I det följande redogör jag för och diskuterar min observatörsroll och hur jag har förhållit mig till fältet.
Observatörsroll
Två ofta refererade positioner i etnografisk forskning är observerande deltagare och deltagande observatör (t.ex. Fangen 2005) eller, med Patton (2002/2015), onlooker observer
och participant observer. Den tidigare kännetecknas av en betoning på observation där
graden av deltagande i de observerade skeendena är låg, medan betoningen i det senare fallet ligger på deltagande och där data i högre grad konstrueras genom ett samarbete mellan forskaren och deltagarna. I mitt fältarbete inkluderades observa-tioner både av avgränsade skeenden som jag i förväg identifierat som centrala, och av mer obestämda skeenden där min roll var mer följsam. Det senare, som ibland även innefattade simultana reflekterande samtal med personal, följde inte något i förväg strukturerat observationsschema beträffande vad, hur ofta och hur länge vissa skeenden skulle observeras, utan var istället en del av en abduktiv process där jag både observerade och samtidigt sökte relevanta skeenden och infallsvinklar.
Under mina observationer positionerade jag mig framförallt som observerande deltagare/onlooker observer (Fangen 2005; Patton 2002/2015). I mer formaliserade sammanhang, såsom teammöten och möten mellan klienter och socialsekreterare, var det min ambition att försöka göra min närvaro så betydelselös som möjligt, eftersom det var deltagarnas interaktion sinsemellan jag var intresserad av. Detta gjorde jag genom att placera mig i rummet på ett sätt som jag bedömde skulle ha så liten inverkan på interaktionen som möjligt, oftast vid ett bordshörn, något tillbaka-lutad, en liten bit ifrån bordet. I sammanhang där ett större antal deltagare var närvarande var det min upplevelse att min närvaro blev allt mindre påträngande allt eftersom tiden gick. Detta var också något som vissa deltagare bekräftade. I andra sammanhang, exempelvis när det förutom mig bara var en socialsekreterare och en klient i rummet, upplevde jag att min närvaro var mer påtaglig. När jag efter sådana möten frågade deltagarna om hur de upplevde min närvaro svarade de ofta att det kändes lite konstigt i början, men också att de slutade att tänka på min närvaro efter ett tag. För att inte förstärka olika känslor eller påverka tolkningar som gjordes i deltagarnas samspel, ansträngde jag mig för att ha en neutral blick och uppsyn i rummet. Detta innebar dock en balansgång, då en alltför neutral uppsyn i lägen där exempelvis alla brast ut i skratt, hade försatt mig i en absurd position, vilket troligen skulle ha påverkat den fortsatta interaktionen mer.
Reflekterande samtal i samband med observationer
I samband med mindre formella skeenden, såsom vid kafferaster eller när jag observerade socialsekreterare i samband att de väntade på klienter eller bara gick med dem i korridoren, var den observerande deltagarens position svårare att hålla, och inte sällan gled jag mot en mer delaktig observatörsposition. En orsak till detta var att studiens deltagare i dylika situationer oftare tilltalade mig för att berätta eller förklara saker. Inte sällan tog jag också sådana tillfällen i akt att ställa frågor för att få dem att berätta mer om och förklara olika skeenden och ageranden. Dessa upp-följande frågor kan betraktas som reflekterande samtal eller, vad Billquist (1999) kallar, en form av reflexion parlée, där den eller de som observeras ombeds reflektera
kring ett händelseförlopp eller berätta om bevekelsegrunderna för deras handlande. Ett annat skäl var att dessa observationstillfällen ibland utgick från situationer som inte alltid initialt var definierade som arbete – småprat som övergick till att handla om arbetet, fikaraster där någon plötsligt fick ett telefonsamtal eller blev uppsökt av
en kollega som behövde diskutera något – varför gränsen mellan småprat och för studien relevanta professionella samtal många gånger var flytande.56
Dokumentationsmetoder och material
För att samla in och dokumentera material skrev jag fältanteckningar och gjorde digitala ljudupptagningar. Fältantecknandet var något som pågick ständigt. Ofta rekommenderas etnografiska forskare att arbeta med täta beskrivningar (thick descriptions, Geertz 1973) i vilket det ligger att undvika såväl sammanfattande och
tolkande begrepp som att attribuera intentioner, känslor och stämningar till deltagare och till situationer. Istället föreslås forskaren att ”bara” skriva vad man faktiskt ser och hör. Trots detta fann jag det fruktbart att pendla mellan ett sådant sätt att anteckna och att även anteckna mina upplevelser, tankar, tolkningar och tentativa analyser, vad Davies (2007) kallar ett reflexivt fältantecknande. För att ändå hålla isär mina beskrivande empiriska anteckningar från mina reflexiva, fördes de på olika blad i min fältanteckningsbok, där den ena sidan utgjordes av deskriptiva fältanteckningar och den andra mer fick karaktären av en fältdagbok. För att undvika att väcka upp-märksamhet genom ett plötsligt antecknande när jag uppfattade något som särskilt viktigt eller intressant, valde jag att ha ett konstant pågående antecknande. I de fall som jag endast dokumenterade med fältanteckningar försökte jag, så fort som möjligt efter dokumentationstillfället, renskriva anteckningarna och, så ordagrant som möjligt, skriva ner interaktionssekvenser, fraser och formuleringar, som jag upp-fattade som viktiga i relation till studiens syfte. Material samlades in genom fält-antecknande under en sammanlagd tid på drygt fem och en halv vecka (215 timmar).
Tabell 2: Material, fältanteckningar57
Enhet A Enhet B Enhet C Totalt
15 tillfällen (79 timmar) 19 tillfällen (87 timmar) 14 tillfällen (45 timmar) 48 tillfällen (215 timmar)
56 Sådana tillfällen väcker svårhanterliga etiska spörsmål. Jag diskuterar detta och andra etiska frågor samlat
längre fram i kapitlet.
57 Eftersom mitt fältantecknande pågick mer eller mindre ständigt i en mängd olika sammanhang (se ovan
under rubriken Skeenden och personer) i vilka observationers gjordes med såväl öppen fokusering (Fangen
2005, s. 40–42) som med ett mer avgränsat och i förväg definierat fokus, är det här inte meningsfullt att precisera alla dessa sammanhang i tabellform. Jag preciserar istället i tabell 3 de sammanhang i vilka jag gjorde ljudupptagningar med ett mer avgränsat och definierat fokus.
Fältanteckningarna gjordes i en mängd olika skeenden och situationer som jag tidigare beskrivit, men de skeenden som har kommit att bli mest centrala för avhandlingen dokumenterades också med ljudupptagning, varför jag väljer att redogöra mer detaljerat för dessa i tabellen nedan där detta material beskrivs. Genom att använda mig av ljudupptagning kunde jag i detalj dokumentera den verbala kommunikationen, varför jag i dessa fall inte behövde anstränga mig att ordagrant dokumentera vad som sades. Ljudupptagning ger hög detaljskärpa i vad som sägs, något i normalfallet inte är möjligt att fånga med fältanteckningar (Silverman 1993/2011, s. 277–279). Istället kunde jag vid dessa tillfällen följa Fangens (2005) råd att i mitt fältantecknande uppmärksamma icke-verbal kommunikation och del-tagarnas reaktioner, liksom hur rumsliga, kontextuella och materiella faktorer och objekt gjordes relevanta. För att koppla fältanteckningar till ljudupptagningar, exempelvis vid tillfällen då jag uppmärksammade en särskild reaktion eller någon annan icke-verbal händelse som jag bedömde som betydelsefull, noterade jag den förflutna tiden på ljudupptagningen.
Tabell 3: Material, ljudupptagningar av observationer
Enhet A Enhet B Enhet C Totalt
Teammöten med arbetsledare närvarande 3 tillfällen (6 timmar) 3 tillfällen (6 timmar) 3 tillfällen (3,5 timmar) 9 tillfällen (15,5 timmar) Teammöten utan arbetsledare närvarande 2 tillfällen (2 timmar) 2 tillfällen (3 timmar) 0 tillfällen 4 tillfällen (5 timmar) Möten mellan socialsekreterare och arbetsledare 2 tillfällen (0,5 timmar) 4 tillfällen (1 timma) 1 tillfällen (0,5 timmar) 7 tillfällen (2 timmar) Möten mellan socialsekreterare och klienter 2 tillfällen (1,5 timmar) 5 tillfällen (4 timmar) 3 tillfällen (2 timmar) 10 tillfällen (7,5 timmar) Totalt 9 tillfällen (10 timmar) 14 tillfällen (14 timmar) 7 tillfällen (6 timmar) 30 tillfällen (30 timmar)