Begreppet subjektspositioner används allmänt inom diskursanalys för att beteckna
identitet. Som Althusser (1970/1973) framhåller implicerar diskurser positioner som individer interpelleras av. En diskurs om motivation bär exempelvis på subjekts-positionerna ”motiverad” och ”omotiverad” som båda har ett visst diskursivt innehåll men också står i en viss relation till varandra. Detta synsätt implicerar att institutionella identiteter – såväl klientidentiteter som professionella identiteter – är något som produceras språkligt och förhandlas fram i relation till de språkliga resurser som är institutionellt tillgängliga.
Harré och van Langehove (1999; se även Potter & Wetherell 1987) lyfter hur subjektspositioner produceras i allt mänskligt tal. I varje talhandling positioneras såväl talare och tilltalade som eventuellt omtalade. När en socialsekreterare föreslår en behandlingsinsats för en klient sker en första ordningens positionering: av social-sekreteraren som någon som har rätt (eller ansvar för) att ge klienten råd, av klienten som någon som förväntas ta emot socialsekreterarens råd. Om klienten i ett sådant läge ifrågasätter sin positionering (t.ex. ”Vem är du att ge mig råd?”) uppstår en andra ordningens positionering genom att den första positioneringen medvetandegörs och eventuellt behöver omförhandlas. En tredje ordningens positionering sker när social-sekreteraren sedan talar om klienten med en kollega. Socialsekreteraren är då – liksom
klienten – själv positionerad enligt tredje ordningen i sin berättelse, men också enligt första ordningen i samtalet med kollegan. I positioneringar attribueras både moraliska och personliga egenskaper (ibid.). Moraliska egenskaper rör sådant som förväntningar om ansvar, rättigheter och skyldigheter, medan personliga egenskaper rör egenskaper så som ”motiverad”, ”socialsekreterare”, ”förälder” eller ”miss-brukare”. Personliga och moraliska positioneringar är ofta invävda i varandra och i praktiken svåra att åtskilja. En i avhandlingen central fråga är hur ansvar positioneras för att klinter får den hjälp de kan vara i behov av för att komma ifrån ett narkotika-bruk.
När personliga och moraliska egenskaper attribueras tas ofta kulturella kategorier i bruk. Sacks (1992) menar att kategorier och kategoriseringar är centralt i mänsklig kommunikation. Kategoriseringar används för att skapa begriplighet i samtal genom att svara på frågan ”vilken sort”. Genom detta låter kategorier oss ta en del för givet om den som kategoriseras. Sacks liknar kategorier vid behållare för en underförstådd kunskap. Vidare är kategorier ofta parvis (eller ibland gruppvis)
ihopkopplade, så att när en kategori benämns levandegörande även en korrespond-erande kategori. Sacks talar i detta sammanhang om membership category devices inom
vilka kategorier är relaterade till varandra och där betydelsen av den ena kategorin är beroende av vad som tillskrivs den eller de andra. Exempelvis väcker kategorin ”barn” även kategorin ”vuxen” till liv, och genom detta sker en kontrasterande tillskrivning av underförstådd kunskap till respektive kategori (t.ex. oansvarig– ansvarig) samtidigt som de båda förstås inom ramen för en ”familje-device”.
Kategoriseringar fyller alltid ett syfte varför socialsekreterares kategoriseringar av klienter inte kan ses som oskyldiga eller neutrala beskrivningar. De fungerar genom att positionera sådant som ansvar eller skuld, men också genom att de förser socialsekreterarna med underförstådd ”kunskap” om klienternas problem. Vidare är kategorier kopplade till aktivitet eller handling (ibid.) genom att de är förbundna med
föreställningar om vad för slags beteenden man kan förvänta sig av individer som tillskrivs en viss kategoritillhörighet.
Jag ser i avhandlingen kategorisering som en fundamental del av positionering och av identitetsproduktion, dock ej uttömmande. Medan kategorisering som analytiskt begrepp synliggör de kulturella kategorier som tas i bruk för att producera en viss identitet, så tillför positionering som analytiskt begrepp möjligheten att undersöka fler dimensioner av identitetsproduktion (jfr Depperman 2013; se även Wetherell 1998). Exempelvis synliggörs (1) hur socialsekreterare och klienter positionerar och relaterar till varandra i den direkta kommunikationen (t.ex. som berättigad att fråga eller ge råd, som skyldig att lyssna eller ta emot råd, jfr första ordningens positionering ovan). En analys av positionering kan också synliggöra (2) hur
identiteter kan skänkas biografisk kontinuitet genom att historiskt material lyfts in i en beskrivning (Depperman 2013). Genom att subjektspositioner är en del av diskurser möjliggör positionering också (3) en analys av den vidare diskursen som positionen är en del av. Positionering sker som en effekt av kategoriseringar, men överskrider de senare – dels genom att varje mänsklig talhandling innebär en positionering av både talare och tilltalad (och omtalad), dels genom att vi ständigt interpelleras av diskurser. I avhandlingen använder jag begreppet kategorisering när jag refererar till de kulturella kategorier som studiens deltagare gör bruk av för att producera identiteter, medan positionering används för att beteckna den position i vilken en individ placeras genom en språklig handling eller inom en viss tolknings-repertoar och som skänker individen en viss identitet. I kapitel 7 analyserar jag hur
subjektspositioner konstrueras för både klienter och socialsekreterare inom olika tolkningsrepertoarer och hur dessa konstruktioner bidrar till att rättfärdiga olika handlingsstrategier. I kapitel 8 analyserar jag klientskapandet på enheternas team-möten som en interaktionell praktik där ansvar positioneras och åtgärder rättfärdigas. Även i kapitel 9 är denna syn på identitet närvarande då ett fokus handlar om hur klienter konstrueras som särskilda subjekt med ett visst ansvar för att förändra sitt narkotikabruk eller för att ta emot hjälp.
Fakticitet
När socialsekreterare beskriver olika förhållanden för klienter, arbetsledare och andra behöver deras beskrivningar framstå om trovärdiga och faktiska. När klienter beskrivs på enheternas teammöten och olika åtgärder i förhållande till klienters narkotikabruk ska bestämmas, är det av högsta vikt att de klientbilder som produceras uppfattas som tillförlitliga. I sådana situationer är det inte bara social-sekreterares professionella identiteter som står på spel, utan många gånger klienters hälsa, sociala situation, integritet och autonomi. Vissa insatser belastar dessutom kommunernas ekonomi mer än andra. Därför är det av vikt att de beslut som fattas grundar sig i trovärdiga beskrivningar av klienterna i fråga, varför de beskrivningarna som görs behöver övertyga. Ett fundamentalt problem med beskrivningar är att deras
fakticitet aldrig kan tas för given. Som Potter (1996) säger så kan en beskrivning alltid undergrävas med hänvisning till beskrivarens eventuella okunskap och egenintressen. Exempelvis kan en socialsekreterares beskrivning av en klients behov ifrågasättas med hänvisning till socialsekreterarens bristande erfarenhet och kompetens, men även med hänvisning till eventuella personliga motiv som lojaliteter, värderingar, ”käpphästar”, återkommande vurmande eller aversioner för vissa klientgrupper. Potter menar att detta är något vi ständigt förhåller oss till – både som talare och lyssnare – i samband med att beskrivningar görs, inte minst i sammanhang där något står på spel. Produktionen av fakticitet är därför i hög grad en retorisk aktivitet (ibid., Billig 1987/1996). Retorik avser här ett inneboende drag i språket som sådant. Alla beskrivningar – oavsett om de avser ett objekt, en händelse, en situation eller en person – har en retorisk dimension genom att det är ett ställningstagande för en viss version av verkligheten som samtidigt döljer eller bestrider andra versioner. Potter (1996, s. 106) skriver, med referens till Billig (1987/1996):
[R]hetoric should not be confined to obviously argumentative or explicitly persuasive communication. Rather, rhetoric should be seen as a pervasive feature of the way people interact and arrive at understandings.
Den retoriska produktionen av fakticitet innefattar ett inte obetydligt interaktionellt arbete som syftar dels till att underminera potentiell eller faktiskt kritik (defensiv retorik), dels till att underminera alternativa beskrivningsmöjligheter (offensiv retorik). Potter (1996) identifierar i det här sammanhanget två språkliga praktiker som bidrar till konstruktion av fakticitet. För det första (1) handlar det om praktiker som involverar särskilda sätt att framställa sig själv som trovärdig beskrivare. Eftersom socialsekreterares beskrivningar kan undermineras med hänvisning till eventuella bakomliggande motiv och intentioner är det nödvändigt att det framstår som att de inte har något egenintresse investerat i sina beskrivningar. Potter kallar detta för stake management och avser ett arbete som syftar till att konstruera en
beskrivaridentiter som ojävig eller opartisk (disinterested) i förhållande till
be-skrivningen. Men socialsekreterares beskrivningar kan också ifrågasättas med hänvisning till eventuell okunskap eller inkompetens. Detta kan de hantera genom att bygga upp särskilda kategoritillhörigheter för sig själva med vilka anspråk på trovärdig kunskap kan göras (category entitlement). När en socialsekreterare säger ”jag
är ju också sjukvårdsutbildad” i samband med att en klients narkotikabruk diskuteras, så görs ett anspråk på att kunna uttala sig trovärdigt om klientens hälsomässiga status. För det andra (2) involverar fakticitetskonstruktion språkliga praktiker som fram-ställer beskrivningar som externa och oberoende av beskrivaren. Sådana praktiker verkar genom att på olika sätt rikta bort blicken från beskrivarens inblandning sin beskrivning. Potter (ibid.) benämner detta som konstruktion av out-there-ness, vilket
kan skapas genom olika språkliga externaliseringsresurser (externalizing devices). Sådana
kan utgöras av särskilda grammatiska stilar där beskrivarens subjekt på olika sätt döljs, men också av narrativa stilar som skapar en dokumentär känsla där beskrivaren framstår mer som ett ”vittne” som kan rapportera om sakförhållanden än som beskrivningens upphovsman. Externaliseringsresurser skapar ett avstånd mellan beskrivare och beskrivning och beskrivningar framstår då mer som neutrala rapporter som beskrivaren vare sig är inblandad i eller har ansvar för. Lyssnarna lämnas att dra sina egna slutsatser om det som rapporteras, vilket gör beskrivningarna svårare att ifrågasätta.
Beskrivningar har en handlingsdimension. Produktionen av fakticitet är i sig en interaktionell handling som syftar till att övertyga, men socialsekreterares beskriv-ningar av klienter eller händelser fungerar också genom att rättfärdiga social handling, så som ett visst förhållningssätt eller en viss handlingsstrategi i förhållande till klienten eller händelsen. Därför bidrar beskrivningar till att övertyga om att en viss social handling är rättfärdig eller åtminstone nödvändig. Potter (ibid.) identifierar i detta sammanhang en mängd språkliga praktiker som fungerar genom att rättfärdiga social handling på övertygande sätt. Vissa sådana praktiker berör frågor som ”hur mycket/hur lite” eller ”hur bra/hur dåligt” och han lyfter här språkbruk som handlar om att minimera eller extremisera en viss företeelse i en beskrivning (minimizing och extrematizing devices). Exempelvis kan en socialsekreterare med olika språkliga tekniker
(t.ex. språkstilar, ordval, metaforer) producera upplevelsen av att en klients narkotikabruk antingen är försumbart och obetydligt eller eskalerande och extremt (jfr extreme case formulations, Pomerantz 1986). Andra språkliga praktiker som Potter
(1996) lyfter fram berör frågor om normalitet och avvikelse. Han pratar i detta sammanhang om språkbruk som får som effekt att en företeelse i en beskrivning antingen normaliseras eller abnormaliseras (normalizing och abnormalizing devices). Inte
sällan produceras abnormalitet i beskrivningar indirekt, genom insinuationer, uppräkningar (jfr three-part list, Jeffersson 1990) och kontrastbeskrivningar (Smith
1978) där en viss händelse eller ett visst beteende kontrasteras mot en underförstådd normalitet. Beskrivaren behöver då inte explicit benämna någon eller något som abnormalt, utan lyssnaren får själv dra sådana slutsatser med effekten att ab-normaliteten i fråga framstår mer som faktisk än som ett resultat av beskrivarens uppfattning om saken. Genom att övertygande retorik bidrar till upplevelsen av att en klients situation ofrånkomligen är på ett visst vis – det förefaller vara ett faktum –
är denna språkliga praktik en del av en fakticitetsproduktion.
Potter (1996) betonar hur konstruktionen av fakticitet är något som ofta arbetas upp över flera interaktionssekvenser, inte sällan genom antydningar och under-förstådd kunskap, som förankras och bekräftas (eller ifrågasätts) allteftersom i ett samspel med andra. Därför kräver konstruktionen av fakticitet ett interaktionellt arbete. I avhandlingen använder jag diskurspsykologins syn på fakticitets-konstruktion framförallt i kapitel 8, när jag analyserar hur klientbilder konstrueras och görs trovärdiga i diskussioner på vuxenenheternas teammöten.