En grundläggande forskningsetisk princip är det informerade samtycket som bottnar i informationskravet och samtyckeskravet (Israel 2015; Vetenskapsrådet 2002). För
att försöka leva upp till dessa krav skickades, redan när jag värvade vuxenenheter till förstudien, skriftlig information ut till enheterna om studien, och i samband med att frågan om medverkan i studien sedan ställdes skickades ett informationsbrev ut till de tillfrågade enheterna. Det framgick i brevet hur och inom vilken tidsram studien
var tänkt att genomföras, hur material skulle samlas in, behandlas och förvaras. Det framgick också att ett deltagande inte innebar någon omedelbar fördel för deltagarna. Det betonades att deltagande var frivilligt och kunde avbrytas närsomhelst – helt eller tillfälligt – utan motivering, liksom att ett initialt samtycke inte innebar ett samtyckte när eller i vilket sammanhang eller situation som helst, utan att även ett situationellt samtycke skulle efterfrågas. I brevet betonades att studien inte syftade till att utvärdera vare sig enheten eller enskilda medarbetare. Någon vecka efter att brevet hade skickats ut besökte jag enheternas personalmöten för att informera även muntlig samt för att besvara frågor. I samband med detta besök delades en skriftlig samtyckesblankett ut till samtliga i personalen där de fick ta ställning till att delta i studien genom 1) observation, 2) intervju och 3) fokusgruppintervju. Personalen informerades då också om att ett skriftligt samtyckte inte förband dem till deltagande när, var eller hur som helst, utan att även ett muntligt situationellt samtyckte skulle efterfrågas vid varje enskilt observations-, intervju- eller fokusgrupptillfällen. De skriftliga samtyckesblanketterna – som samtliga deltagare skrev på – samlades in när studien påbörjades, efter att betänketid hade givits dem och de hade tackat ja till deltagande. När studien väl var igång efterfrågade jag även muntligt samtycke i samband med varje genomförd observation, intervju och fokusgrupp.
I och med att jag observerade samtal mellan socialsekreterare och klienter är även de senare centrala deltagare i studien. Som en konsekvens av mitt val att gå via personal på vuxenenheten för access till dessa samtal, såg informationsprocessen här något annorlunda ut. Klienterna som tillfrågades var sådana som personalen tillskrev en förmåga att kunna avböja medverkan om de ej ville. De tillfrågades, och fick i samband med detta muntlig information av personalen, i god tid innan besöket. De som sa ja till deltagande fick innan besöket också såväl muntlig som skriftlig information av mig. Även här lyftes frivilligheten fram liksom möjligheten att avbryta utan motivering. De informerades om hur materialet skulle hanteras och om att en medverkan inte innebar några omedelbara fördelar eller på annat sätt var kopplad till deras eventuella insatser från socialtjänsten.
Trots ansträngningar att informera så är det informerade samtycket, om vi lämnar den formella etiken, något som kan problematiseras. I en explorativ etno-grafisk studie är det omöjligt att i förväg i detalj klargöra studiens alla innebörder och hur deltagare kommer att uppfatta dessa. Det handlar också om forskningens kon-sekvenser och hur den tas emot på kort och på lång sikt. Det informerade samtycket
bygger på en principlistisk föreställning om etik, och på förställningar om individen som autonom och rationell, som inte fullt ut tar hänsyn till det specifika i varje situation (Israel 2015). Många etnografiska forskare förespråkar därför en situerad etik som betonar den specifika kontexten mer än upprätthållandet av etiska principer (t.ex. Peled & Leichtentritt 2002). Trots information om att deltagandet inte innebar några fördelar, vare sig för socialsekreterare eller klienter, går det inte att utesluta att det kan finnas föreställningar om att ett deltagande på olika sätt kan skapa fördelar, genom att man exempelvis framstår som engagerad eller ”framåt” i förhållande till något som man tror värdesätts av någon i överordnad position. Kanske kan det till och med innebära fördelar. Inte minst aktualiserades detta problem genom mitt val att närma mig observationer där klienter deltar genom personal. Redan att överlåta bedömningen till personal huruvida klienter ska tillerkännas förmågan att lämna ett informerat samtycke är problematiskt. Dels underkänns den egna autonomin hos klienter, dels ökar risken för att klienter ska uppfatta deltagande som en del av deras kontakt med socialtjänsten. Skälen till att jag ändå valde detta förfaringssätt var flera. Dels upplevde jag det som både känsligt och svårt att rekrytera just klienter som använder narkotika på ett annat sätt än genom att bruket redan är känt. Detta hänger ihop med narkotikans juridiska och kulturella status i Sverige. Dels kan klienter med narkotikaproblem som har kontakt med socialtjänsten periodvis befinna sig i krisartade faser karaktäriserade av stress, hemlöshet, ohälsa och minskad kontroll i tillvaron. Att i en sådan fas bli uppvaktad av en forskare bedömde jag potentiellt kunna utgöra ytterligare belastning. För att ändå minimera riskerna med mitt för-farande var jag noggrann med att påtala frivilligheten och försökte så långt som möjligt försäkra mig om att de fattade ett eget informerat beslut. Jag uppfattade inte de klienter som deltog i studien som påverkade av narkotika vid observations-tillfällena, även om detta naturligtvis kan vara väldigt svårt att avgöra.
Ett annat problem rör professionella från andra enheter eller från andra organisationer, liksom klienters anhöriga, som ibland har blivit föremål för observation. Som Hammersley och Atkinson (1983/2019) säger så är den etno-grafiska miljön närmast omöjlig att kontrollera. När oväntade deltagare dök upp informerades de alltid muntligt varpå jag efterfrågade samtycke. Även om det aldrig hände att någon nekade mig närvaro, så bör det beaktas att förfarandet har skett på plats utan att någon betänketid har givits. Mot bakgrund av att det alltid är svårt att fullt ut fatta ett rationellt och informerat beslut, är samtycket i dessa fall mer
problematiskt. Jag har hanterat detta genom att inte göra dessa deltagares bidrag till ämne för närmare analys, även om det händer att de vid enstaka tillfälle skymtas i det presenterade materialet. Detta har dock varit relativt okomplicerat, då det trots allt är socialsekreterarnas arbete som är intressant i förhållande till mina forsknings-frågor.
Ett tredje problem rör vilka situationer som av deltagarna definierats som observationstillfällen och vilka som eventuellt inte har setts som sådana. Att för-troendefulla fältrelationer utvecklas är inte bara ofrånkomligt, utan många gånger en förutsättning för ett etnografiskt arbete, med vilket en moralisk dimension följer som behöver hanteras (ibid.). I samband med att jag informerade om studien berättade jag att jag inte skulle göra några dolda ljudupptagningar utan alltid efterfråga samtycke och tydligt signalera när ljudupptagningsapparaten avvändes. Samtidigt var jag tydlig med att jag var närvarande i rollen som forskare och att jag var där för att doku-mentera mina intryck av vad som skedde på enheterna. När jag förde reflekterande samtal – som ibland kunde ha en mindre formell prägel än intervjuer – inledde jag med att fråga om jag fick ställa några frågor, detta för att markera min roll som forskare, men också för att få ett uttalat samtycke. Även om jag under mitt fältarbete var noga med att försöka göra min närvaro just som forskare påmind, bland annat genom att alltid ha en synlig skylt med ordet ”forskare” på min bröstficka, liksom just genom att föra anteckningar, var rollen ibland svåra att upprätthålla både för mig och för deltagarna. Det tydligaste exemplet var i enheternas fikarum, där social-sekreterare ibland gav sig tillåtelse att – på ett personligt sätt – ventilera såväl glädje som frustration i förhållande till arbetet. Ska socialsekreterarna anses ”lediga” i dessa situationer? Eller ska de hållas ansvariga som frontlinjebyråkrater, och ska då deras ageranden i fikarummet också bli föremål för analys? Detta är en oerhört svår etisk fråga rent principiellt. Jag uppfattade dock inte att de situationer då liknande scener utspelade sig bidrog med något nytt som jag inte redan kunde se på annat håll i mitt material, åtminstone inte i förhållande till vad som var relevant i förhållande till mina forskningsfrågor. Jag har således kunnat välja material som samlats in i mindre etiskt komplicerade situationer utan göra något avkall i förhållande till mitt forsknings-intresse. Detta betyder dock att den principiella och mycket intressanta etiska frågan förblir obesvarad.