En sista repertoar som socialsekreterare gör bruk av i mitt material när de rättfärdigar förhållningssätt och handlingsstrategier som innefattar ett mer aktivt agerande i syfte att tillgodose klienters eventuella behov av insatser, är en som jag har valt att kalla en repertoar om investering. Repertoaren har en ekonomisk klangbotten och när den
används så är det klienters förändringspotential, liksom det framtida värdet av en ansträngning, som betonas. Repertoaren skiljer sig från de tidigare då klient-konstruktionen inte nödvändigtvis bygger på att klienter tillskrivs en låg förändrings-beredskap. Inte desto mindre orienterar den socialsekreterare mot att ”göra mer”
och driva på för att klienter ska komma i åtnjutande av de insatser de bedöms vara i behov av. Socialsekreteraren Stina berättar i en fokusgrupp:
Min ambition är att dom personer där jag upplever... där min bedömning är att den här personen är verkligen motiverad, den personen vill, där ska jag lägga min energi... mitt fokus. […] Liksom här tror jag att- det här är en person som blir ganska så snabbt- om vi väljer att satsa här nu då så tror jag att vi får den här personen att bli självständig ganska så snart. Eller jag ser en potential, liksom.
I utdraget ovan är det tydligt att det finns en ekonomisk logik i repertoaren som bygger på figuren att befintliga resurser bör investeras där det finns en förändrings-potential och där de gör nytta. Det är här inte längre föreställningar om vare sig klienters behov, tillkortakommanden, eller den fara och risk som de eventuellt utsätter sig för, som rättfärdigar en högre grad av aktivitet och ansvar för klienternas förändringsprocess. Istället handlar det om förhoppningar om arbetets utfall. Social-sekreteraren Felicia beskriver i en fokusgrupp:
Om man hjälper en ung människa så, det låter lite krasst, men då kanske vi inte har den här om trettio år. Alltså... och då gör man ju också samtidigt den vinsten. Det största är ju den mänskliga vinsten då, för personen såklart och dens anhöriga, men man kan ju också-... jag tänker att det finns ett samhällsekonomiskt tänk i det också, utifrån att sätter vi in ordentlig med resurser för den här ungdomen så... sen kan den bli en produktiv medborgare istället för att bli Kalle-Tjabo femtioåtta år som sitter här och ska ha LVM för tjugotredje gången.
I utdraget görs explicita referenser till samhällsekonomi och produktivitet, men även motiv som relaterar till klientens bästa beskrivs med en ekonomisk terminologi (”mänskliga vinsten”). I klientpositionens konstruktion görs också ålder relevant, och klienter kategoriseras ofta som ”unga” inom repertoaren. ”Ung” kontrasteras i ut-draget till ”Kalle-Tjabo femtioåtta år som sitter här och ska ha LVM för tjugotredje gången”. Kontrasten som skapas rättfärdigar inte bara att vara mer aktiv i arbetet med unga, utan legitimerar även att prioritera dessa då det byggs in en underförstådd poänglöshet i att göra en annan prioritering. ”Ung” är något som tidigare forskning har visat ofta kopplas till föreställningar om ”formbarhet”, vilket legitimerar sats-ningar från socialtjänstens sida (t.ex. Bruland Selseng 2015). Jag har dock tidigare i kapitlet visat hur klienter kan kategoriseras som ”unga” även i repertoarer som positionerar ansvaret för klienters förändringsprocess hos klienterna (se repertoar om resignation), och även om ”ung” är centralt i repertoaren så kan det göras undantag. Felicia fortsätter:
[Men] även en del som jag då tänker är yngre personer- som man tänker då i dom tidiga tretti åren eller strax under tretti, som kanske har haft sju LVU och sju LVM, alltså där kan man ju också se... för mig är det ändå en liksom- ja det kan va en tjugonioåring som är då i mitt tycke en ung person, som man fortfarande har chansen att rädda, så. Även där kan man ju se att det dröjer längre tid för oss att gå in så, för man ser ju att det har ju inte fungerat. Och man tillåter den personen att, eller tillåter... alltså man... det kanske- den kanske går längre i sitt missbruk och utsätter sig för svårare situationer än vad man hade [tillåtit] om den inte hade haft några behandlingar innan.
I Felicias beskrivning ovan synliggör den retoriskt extremiserande formuleringen ”kanske har haft sju LVU och sju LVM” (något som unga klienter endast undantags-vis torde ha hunnit genomgå) att hon beskriver ett extremt fall och ett undantag, varför ”ung” ändå framstår som i normalfallet en central kategori i repertoaren som hon måste förhålla sig till. Men formuleringen ”man ser ju att det har ju inte fungerat” visar också den starka kopplingen till, och betoningen på, förändringspotential. Socialsekreteraren Signe beskriver, i samband med en intervju, hur hon gjort olika former av ansträngningar (påmint, erbjudit praktisk hjälp, bokat tider) för att en klient ska etablera en samtalskontakt på en öppenvård, och när jag ber henne motivera detta engagemang säger hon:
Det här är en kille som har ändå väldigt mycket resurser både i sig själv och... han har liksom klarat av [att bli drogfri] tidigare och... [har] också ett nätverk som sagt var. Ett privat nätverk runt omkring sig och en erfarenhet av nånting annat. Och jag tror att han har stora möjligheter att bli drogfri, [få] jobb och familj och komma tillbaka helt och hållet om man säger. Och han är så pass ung… och han har en stark egen vilja, även om han har hinder också.
Vad som rättfärdigar Signes ansträngningar är i utdraget både att klienten kate-goriseras som ”ung” och att han tillskrivs en förändringspotential i form av ”resur-ser” (har klarat av att bli drogfri tidigare, har nätverk etc.) och – vad som kanske är mest centralt – att ”han har stora möjligheter att bli drogfri, [få] jobb och familj och komma tillbaka helt och hållet”.
Utdragen ovan har visat hur repertoaren sätter i fokus på hur utfallet av ett aktivt arbete bedöms, inte bara i termer av klienters välfärd, utan även i termer av samhällsekonomiska vinster och framtida arbetsinsatser. Det centrala i klient-positionen är hur värd klienten är att investera ett aktivt arbete i. Klientklient-positionen konstrueras inom repertoaren som hjälpbar och hjälpvärd, vilket kopplas till att vara
om effektiva investeringar, och gör arbetet att legitimera en mer aktiv och drivande socialsekreterarposition då det är en kulturellt accepterad föreställning att energi och pengar bör satsas där de gör nytta. Socialsekreterarpositionen kan liknas vid den satsande investerarens. Men samtidigt bidrar repertoaren till att andra tolkningar av
verkligheten hamnar i skymundan, tolkningar som potentiellt skulle kunna lyfta fram att andra klienter kan vara i betydligt större behov av hjälp, liksom att socialtjänstens uppgift faktiskt är att tillgodose alla klienters olika behov. Precis som i fallet med repertoaren om hushållning så fungerar repertoaren genom att rikta ljuset bort från de dilemmatiska frågorna om integritet, autonomi och sanning genom att framställa världen i en ekonomisk terminologi.