Socialtjänstens klientarbete, som är i fokus i denna avhandling, har tidigare belysts i forskningen utifrån olika frågor och med fokus på olika aspekter. Flera studier har gjorts som på olika sätt belyser klientarbetet inom socialtjänsten i en nordisk kontext.40 Ett urskiljbart fokus i forskningen är handläggningsprocessen och
38 Jag redogör också för relevant forskning löpande i sitt sammanhang i andra delar av avhandlingen.
39 Jag använder mig här av ordet missbruksvård trots dess normativa laddning. Anledningen till detta är dels
att flera relevanta studier behandlar både – eller inte skiljer på – vården av klienter med alkohol- respektive narkotikaproblem. Att ständigt skriva ut detta innebär ett allt för otympligt språkbruk. Vidare är missbruks-vården ett tämligen vedertaget begrepp.
40 Jag begränsar mig i denna del av genomgången till studier i en nordisk kontext då välfärdssystem i de
klientens väg genom systemet (t.ex. Carlsson 2003; Cederlund 1992; Östberg 2010). Billqvist (1999) har visat hur socialtjänstens rutiner och rumsliga utformning innebär en disciplinering av klienter. Hon liknar mötet mellan socialsekreterare och klienter vid ett möte mellan två rationaliteter, en som är skapad av klienters föreställningar och önskningar om en viss hjälp respektive en som är skapad av socialsekreterares villkor i termer av lagar, regler och organisatorisk kultur. Arbetet präglas av en ambivalens där socialsekreterare å ena sidan vill ”hjälpa”, å andra sidan behöver orientera sig mot organisationens krav. Ett annat fokus i forskningen har varit på relationens betydelse och förutsättningar i klientarbetet (t.ex. Bernler, Johnsson & Skårner 1993; Lejon 1996). Sjögren (2018) lyfter i sin forskning fram hur socialsekreterare ofta beskriver relationen som ett centralt redskap i klientarbetet, samtidigt som detta redskap sällan kopplas till någon yrkesspecifik kunskap. Socialtjänstens arbete med våld i nära relationer är ett annat forskningsspår. Ekström (2016) har visat hur stödet till våldsutsatta kvinnor varierar kraftigt med organisa-toriska förhållanden, men också är avhängigt socialsekreterares tolkningar av kvinnors berättelser. Hoppstadius (2020) lyfter fram hur socialtjänstens arbete med våld i nära relationer formas av diskurser som framställer mäns våld mot kvinnor som ”relationsvåld”, samtidigt som strukturella maktförhållanden sällan prob-lematiseras. Ytterligare ett tema i forskningen har varit kommunens och social-tjänstens hantering av hemlöshet (t.ex. Bild 2008; Kjellbom 2014; Löfstrand 2005; Nordfeldt 1999; Sahlin 1996). Knutagård (2009) har visat hur socialsekreterares kategoriseringar av klienter i förhållande till föreställningar om deras vilja och motivation att göra boendekarriär spelar stor roll för hur deras framtida boende-prognos bedöms. Som framgår av Dellgran och Höjers (2011) genomgång av svenska doktorsavhandlingar i socialt arbete mellan 1980–2009 så är även social-tjänstens barnavårdsarbete och vårdnadsfrågor ett tydligt forskningsspår (t.ex. Egelund 1997; Lejon 1996; Möller 1996; Wiklund 2006; Östberg 2010). Ström (2017) har utifrån ett språkvetenskapligt perspektiv visat hur socialsekreterare tenderar att skriva barnavårdsutredningar på ett sätt där deras eget ansvar och aktörskap tonas ner, vilket skapar en luddighet och försvårar för klienter och andra aktörer att utkräva ansvar. Ett annat starkt spår i forskningen har rört handläggning av ekonomiskt bistånd (t.ex. Angelin 2009; Byberg 2002; Carstens 1998; Nybom 2012; Stranz 2007). Här har sådant som balansen mellan stöd, styrning och kontroll, men också aktiveringen av arbetslösa, ofta varit i fokus. Sahlin (2019) har i en studie undersökt
socialtjänstens bedömningar av klienters trovärdighet i samband med ansökningar om ekonomiskt bistånd. Hon visar hur socialsekreterare, för att förenkla trovärdig-hetsbedömningar, i inledningen av en klientkontakt ofta intar ett principiellt för-hållningssätt till klienten (antingen att hysa tilltro eller misstro) för att längre fram i kontakten grunda avgörandet i sin uppfattning om den specifika klienten, något som resulterar i att vissa klienter tillskrivs en trovärdighet medan andra ständigt får visa sig värdiga socialtjänstens hjälp. Sahlin visar också hur klienter anstränger sig för att vinna socialsekreterares förtroende, inte bara genom att vara ärliga, utan också genom att följa regler och skapa en god och respektfull stämning i mötet med social-sekreterare.
Även forskningen om den svenska missbruksvården har flera spår. Ett sådant är hur kön konstrueras. Laanemets (2002) har fokuserat på hur kvinnlighet skapas i den svenska missbruksvården. Hon visar att det inte finns en form av femininitet vare sig i missbrukslivet eller i behandlingssammanhang, men också att behandling ofta innebär en disciplinering mot en mer traditionell femininitet (jfr även Petersson 2013a). Mattsson (2005) har lyft fram hur kön ”görs” på missbruksbehandlande institutioner, och pekar på hur föreställningar om en likhet inom och olikhet mellan kön påverkar såväl behandlingsinnehåll som hur relationen mellan behandlare och klienter utvecklas. Skogens (2007) har analyserat hur manliga socialbidragstagare med alkoholproblem bemöts av socialtjänsten, och visat hur socialsekreterares personliga värderingar influerar vilka åtgärder som vidtas i förhållande till klienters problem, men också att de ofta vidtar kraftigare åtgärder mot klienters alkohol-problem om klienterna är självförsörjande genom arbete än om så inte är fallet. Även Blomqvist & Wallander (2004; 2005) har i en vinjettstudie undersökt social-sekreterares behovsbedömningar och val av insatser för fingerade klienter med alkohol- och/eller narkotikaproblematik. De påvisar en låg grad av professionell konsensus vad gäller såväl hur klienters behov bedöms, val av insats, insatsens syfte som innebörden av centrala begrepp och termer. Huruvida klienter erbjuds insatser, vilka insatser som erbjuds, samt huruvida de blir föremål för tvångsvård påverkas av faktorer i den enskilde socialsekreteraren, av arbetsplatsens kultur samt av var klienter bor. Vidare visar de hur socialsekreterare i sina bedömningar ofta kombinerar ett behovstänkande med ett prognostänkande, samt att insatser ofta väljs utifrån en slags ”trial and error-logik” i kombination med en ”trappstegslogik” där mer genomgripande åtgärder sätts in när tidigare insatser misslyckas.
Antalet studier som särskilt fokuserar på det specifika i narkotikabrukarens möte med välfärdsstatens institutioner är fortfarande relativt få. Några viktiga studier kan dock lyftas fram. Petersson (2013a; 2013b) har analyserat den vardagliga praktiken på en substitutionsmottagning för opiatberoende och visat att verksam-heten inte bara utför en medicinsk evidensbaserad behandling, utan i hög grad också är en moralisk praktik där personalens uppfattningar om klienter får stor betydelse för behandlingens utformande. Sahlin (2001; se även Petersson 2013a) har lyft fram hur olika maktstrategier verkar i samhällets möte med narkotikabrukare, hur repressiv gränskontroll och disciplin som strategier samspelar med föreställningar om klienter som ”skurkar” eller ”stackare” och påverkar hanteringen. Fondén et al. (2003) har analyserat villkoren för narkotikaanvändares möten med polis och socialtjänst. De visar hur socialsekreterares dubbla roller som både ”hjälpare” och ”kontrollant” komplicerar mötet, bland annat på grund av narkotikans illegala status. De visar också hur narkotikaproblem, framförallt hos unga, förstås utifrån en symtommodell, men att detta sällan får några konsekvenser för åtgärderna. Att stävja själva narkotikabruket blir ofta det primära målet med socialtjänstens interventioner. Ett annat fokus i forskningen har varit frågor knutna till tvångsvården (t.ex. Billinger 2000; Billquist & Skårner 2009; Ekendahl 2001; Svensson 2001; 2003; Svensson 2005). Vad gäller socialtjänstens arbete i förhållande till LVM-handläggning har Runquist (2012) analyserat hur socialsekreterare legitimerar initiering av LVM-vård liksom hur klienter uppfattar denna vårdforms legitimitet. Ekendahl (2004) har undersökt hur socialsekreterare resonerar kring LVM-handläggning, och visat att socialsekreterare sällan ser tvångvård som ett sätt att långsiktigt komma till rätta med klienters narkotikaproblem. Oftare betonas klienters överlevnad som LVM-hand-läggningens väsentliga funktion, varför lagen ofta används som en slags ”akutlag”. Om tvångsaspekten i LVM-vård är tydligt så har annan forskning pekat på att gränsen mellan tvång och frivillighet i andra delar av socialtjänstens verksamhet och i missbruksvården inte är lika skarp (t.ex. Björkman 2001; Carlsson 2003; Runquist 2009; 2012). Tvång och frivillighet låter sig bättre förstås i termer av pooler på en skala som även ibland kan rymma hot, villkor och påtryckningar. Lauri (2016) har visat hur det samtida sociala arbetets premisser fört med sig en stark betoning på klienters eget ansvar, vilket har kommit att innebära att klienter inte bara ska tillåtas klara sig själva utan också många gånger tvingas till detta. Detta komplicerar relationen mellan frivillighet och tvång ytterligare. Exempelvis visar han hur
MI-metoden (motivational interviewing) har fått ett stort inflytande över det sociala arbetet
inom socialtjänsten, och hur detta bidragit till att förverkliga ett självständighets-ideal.41 Hur frågor som berör frivillighet och tvång hanteras i socialtjänstens arbete i förhållande till handlingsimperativet med klienter som använder narkotika är något som jag med denna avhandling vill bidra med kunskap om.