Frontlinjebyråkraters beskrivningar av sitt arbete kan ses som argument för att deras arbete ska uppfattas som rättfärdigt (Miller 1991), och om socialsekreterares pro-fessionella legitimitet sätts på spel när de balanserar mellan olika motstridiga förväntningar, kan man anta att det finns ett institutionaliserat språkbruk som fungerar genom att producera samförstånd, rättfärdighet och legitimitet. Ett centralt diskurspsykologiskt begrepp i detta sammanhang är tolkningsrepertoarer. En
tolknings-repertoar kan beskrivas som ”en begränsad uppsättning begrepp som används i särskilda stilistiska och grammatiska konstruktioner och som ofta finns samlade kring specifika metaforer eller talesätt” (Potter & Wetherell 1987, s. 149), eller som
the building blocks speakers use for constructing versions of actions, cognitive processes and other phenomena. Any particular repertoire is constituted out of a restricted range of terms used in a specific stylistic and grammatical fashion. Commonly these terms are derived from one or more key metaphors and the presence of a repertoire will often be signalled by certain tropes or figures of speech (Wetherell & Potter 1988, s. 172).
Tolkningsrepertoarer är inte väsensskilda från hur Winther Jørgensen och Phillips (2000, s. 7) definierar diskurs som ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen”, men riktar blicken mot hur de ses som flexibla språkliga redskap – en slags samtalets byggstenar – som används av aktörer för att konstruera igenkännbara versioner av händelser, av jaget, av andra och av världen. När exempelvis en socialsekreterare beskriver en klients cannabisbruk som ”typiskt för unga högskolestudenters” väcker denna karaktärisering inte bara föreställningar om klientens konsumtionsmönster, utan även om sådant som klientens livssituation, status, intentioner, framtidsutsikter, sociala relationer och psykiska hälsa, utan att dessa föreställningar behöver uttalas. Detta är möjligt för att ”unga studenters cannabisbruk” är länkat till ett visst etablerat sätt att förstå cannabisbruk (som tillfälligt, experimentellt, ett uttryck för ungdomlig nyfikenhet). Föreställningen är således en tillgänglig diskursiv resurs i
social-sekreterarnas kontext som de som kollegor har gemensamt. Exemplet visar också en annan central sida hos tolkningsrepertoarer, nämligen att de är retoriskt organiserade på så sätt att de lyfter fram vissa aspekter och tonar ner andra. Detta innebär att ett sätt att förstå ett visst skeende eller fenomen privilegieras framför andra förståelse-möjligheter (Wetherell & Potter 1992).
En annan sida av tolkningsrepertoarer är att de är orienterade mot social handling – de avvänds för att åstadkomma något (Potter och Wetherell 1987, s. 156). Genom att framställa fenomen och händelser på särskilda sätt positioneras sådant som rättigheter, skyldigheter, ansvar och skuld på olika sätt, och genom detta reglerar de våra förhållningssätt mot världen. Centralt för avhandlingen är att de fungerar genom att rättfärdiga vissa handlingar och responser i förhållande till klienters narkotikabruk, medan andra tänkbara responser framstår som inadekvata eller helt lämnas utanför bilden. Till exempel får socialsekreterarens karaktärisering av cannabisbruk ovan effekten att socialsekreterarens ansvar i situationen minskar. Karaktäriseringen rättfärdigar för socialsekreteraren att inte lägga tid på att få klienten i behandling. Hade cannabisbruket istället omnämnts som ”en inkörsport till tyngre droger” eller som ”ett destruktivt och asocialt beteende” så skulle detta rättfärdiga andra responser, så som att söka upp och informera klienten om cannabisbrukets risker, att motivera till insatser, eller kanske till och med att tvångsvårda klienten. Exemplet visar också hur tolkningsrepertoarer åstadkommer en direkt interaktionell
handling (t.ex. att positionera ansvar) men också rättfärdigar en vidare social handling
(t.ex. att söka upp och motivera till insatser). Wetherell och Potter (1988) pratar i detta sammanhang om tolkningsrepertoarers funktioner eller konsekvenser där vissa
sådana är direkta och relativt enkla att analytiskt identifiera i empiriskt material, medan andra är mindre direkta och kräver ett mer omfattande tolkningsarbete från forskarens sida. De beskriver ett kontinuum mellan tolkningsrepertoarers interaktiva konsekvenser (t.ex. hur ansvar positioneras i det tidigare exemplet) till mer eller mindre
direkta sociala konsekvenser. De senare kan inkludera att en viss åtgärd eller
handlingsstrategi rättfärdigas och därmed kan sättas i verket men också att en viss världsbild eller att vissa maktförhållanden legitimeras. Wetherell och Potter pratar i det sista fallet om repertoarers ideologiska konsekvenser (ibid., s. 169–170).
Att tolkningsrepertoarer är flexibla resurser innebär att de kan anpassas för att
utföra handlingar i relation till en viss situation. Av den anledningen kan vi inte förvänta oss att språkanvändare är koherenta och konsekventa i sitt bruk av
tolkningsrepertoarer. Istället präglas bruket av tolkningsrepertoarer av variation
(ibid.). Ofta kan flera repertoarer användas samtidigt och kanske förstärka varandra (samtidigt som andra versioner av verkligheten stängs ute), men inte sällan används de på ett sätt som kan uppfattas som motstridigt. Detta har att göra med att vi ständigt ställs inför olika interaktionella uppgifter som vi språkligt behöver hantera. En socialsekreterare kan vid ett tillfälle betona att klienter är ”precis som vi” med full rätt till självbestämmande och integritet, men i en annan situation föra fram behovet av att styra och kontrollera klienter eftersom deras förmåga till självstyre är ”kidnappat av droger”. Detta, menar Wetherell och Potter (ibid.), är inte något vi ska förvånas över, utan hänger ihop med att tolkningsrepertoarer inte är bundna till individers psykologi, värderingar eller attityder. Istället är de just språkliga resurser som de flesta inom en social och kulturell gemenskap har tillgång till. Den centrala frågan är således inte om en tolkningsrepertoar är ”sann” utan hur den konstruerar en särskild version av ett fenomen och vad versionen för med sig för konsekvenser. De tolkningsrepertoarer som socialsekreterare använder sig av i studien uttalas alltid i en viss institutionell kontext. Men även om tolkningsrepertoarer alltid designas situationellt och flexibelt, så transcenderar de också den strikt situationella kommunikativa händelsen. Och trots att de kan varieras så är de också ”återkommande
begreppssystem” (Potter & Wetherell 1987, s. 149, min kursivering) i en viss social eller kulturell gemenskap. Deras bundenhet till en social eller kulturell gemenskap innebär att olika repertoarer kan vara mer eller mindre tillgängliga i olika miljöer. Toth (2016) pratar i detta sammanhang om institutionella repertoarer och menar att vissa
repertoarer utvecklas när människor i vissa institutionella och organisatoriska miljöer interagerar med varandra och med sin kontext. De tolkningsrepertoarer som socialsekreterare gör bruk av kan därför ses som en del av den institutionaliserade språkliga resursbank som finns tillgänglig för dem i deras kontext, och således som en viktig del av det material med vilket deras kultur byggs och som utgör denna institutionella kulturs villkor. I avhandlingen används begreppet tolkningsrepertoar som ett analytiskt begrepp för att beskriva återkommande handlingsorienterade språkliga och retoriska mönster i socialsekreterares tal som socialsekreterare gör bruk av för att rättfärdiga olika förhållningssätt gentemot klienter i förhållande till handlingsimperativet. I kapitel 7 är begreppet särskilt centralt. Genom att identifiera återkommande tolkningsrepertoarer i socialsekreterarnas tal blir det också möjligt att få en inblick i arbetets diskursiva villkor.
Problemidentiteter
Som byråkratisk organisation kan socialtjänsten inte möta människor i deras fulla komplexitet, varför organisatoriskt gångbara versioner behöver konstrueras. En uppgift för frontlinjebyråkrater är således att omvandla människor av kött och blod till för organisationen hanterbara klienter (Lipsky 1980/2010). Hasenfeld (1992/2010) liknar människor vid organisationens ”råvara”, det vill säga det som ska förändras (eller upprätthållas), och arbetet med att förvandla människor till klienter benämner han, med Prottas (1979) begrepp, som people processing. 47 De klientversioner som produceras avspeglar organisationens uppdrag, behov, resurser och arbetssätt. Järvinen och Mik-Meyer (2003) menar i detta sammanhang att det är ”systemet som skapar klienten”. Organisationer bär på en uppsättning ”problemidentiteter” som appliceras på klienter och deras situationer. På ett likande sätt menar Holstein (1992) att dessa organisationer producerar klientkonstruktioner som ”organisatoriskt kända typer” vilka är institutionellt hanterbara.
I människobehandlande organisationers klientkonstruktioner impliceras före-ställningar om såväl orsaker till som lösningar på klienters problem. Klient-konstruktioner innehåller också moraliska bedömningar med underförstådda före-ställningar om huruvida klienter själva ska anses vara ansvariga eller inte för sina problem och för att lösa dem (Billquist 1999; Petersson 2013a; Sahlin 1994). Frågan om klienters eget ansvar illustrerar en viktig aspekt av verksamheten i människo-behandlande organisationer, nämligen att den är en i hög grad moralisk verksamhet genom att det i varje kategorisering också sker en social värdering av klienten som mer eller mindre värdig organisationens service. Som Juhila (2003; se även Juhila, Hall & Raitakari 2010; Nikander 2003; Petersson 2013b) har visat så är institutionella problemidentiteter inte något som enkelt appliceras på klienter ”uppifrån”, utan något som förhandlas fram interaktionellt mellan frontlinjebyråkrater och klienter eller frontlinjebyråkrater emellan. Holstein (1992) kopplar människobehandlande organisationers klientkonstruktioner till frontlinjebyråkraters beskrivande praktik och menar att organisatoriska problemidentiteter inte bara fyller funktionen att sortera och passa in, utan också syftar till att rättfärdiga organisationens åtgärder och förhållningssätt.
47 Hasenfeld (1992/2010) skiljer här på processteknologier som syftar antingen till people changing eller people