En i mitt material vanligt förekommande repertoar för att rättfärdiga förhållningssätt och handlingsstrategier som innebär att klienter får ta huvudansvaret för en eventuell förändringsprocess, och som för socialsekreterares del innefattar att ”göra mindre”, är en jag har valt att kalla en repertoar om respekt. Repertoaren har en etisk klangbotten
och bygger på en kulturellt välkänd retorisk figur om individens unicitet, okränkbara integritet och självbestämmanderätt. Ord som integritet, frivillighet och medverkan är centrala element i repertoaren. Socialsekreteraren Lovisa berättar i en fokusgrupp:
Det måste ju vara oerhört respektfullt, som jag ser det. Oerhört finkänsligt när det gäller respekten för den enskilde. Och det kan man aldrig tumma på alltså. Det- den är okränkbar den alltså. Och jag kan inte leva ditt liv. Och ska inte och kan inte. Och du kan inte leva mitt. Alltså vi är satta här på jorden för att leva våra egna liv, och det gör vi utifrån våra egna val eller vad vi nu kallar dom för nu va... Men det är okränkbart, ändå. Den enskilda människans, så att säga då, vilja eller bestämmande över sig själv, hur den ska göra. […] Det är ju väldigt galet liksom att klänga sig på, eller liksom alltså trycka sig på om en person är inte framme och undviker och sådär. Alltså förstår du? Hur mycket ska jag liksom också då... […] Det här att trycka på nånting, det är ju också, tycker jag, liksom att gå emot en persons integritet. Jag måste ju- jag måste oerhört starkt respektera den enskildes, vad ska vi säga då... vilja eller var den befinner sig, jag kan ju inte kliva över en persons integritet på det viset.
I utdraget rättfärdigas en passiv position för socialsekreteraren i förhållande till klienters förändringsprocess, och det är tydligt att det är respekten för den enskilde som skänker rättfärdigandet kraft. Genom betoningen på respekt får repertoaren en etisk klangbotten, samtidigt som andra aspekter av verkligheten utestängs. Re-pertoaren hämtar stöd i selektiva formuleringar i socialtjänstlagen, men också i etablerade men utvalda föreställningar både om hur socialt arbete bör bedrivas och hur vi rent allmänt bör förhålla oss till varandra. Eftersom motsatsen till respekt är respektlöshet blir repertoaren retoriskt effektiv, då det troligtvis är få som anser att socialt arbete bör vara respektlöst. Ordval som ”klänga sig på”, ”trycka sig på”, ”trycka på” och ”kliva över en persons integritet” stärker denna retoriska effekt genom att framställa alternativa förhållningssätt just som respektlösa och oattraktiva. Genom detta förhåller sig repertoaren tydligt till integritetsproblemet genom att liera sig med och orientera socialsekreterare mot idealet om klienters rätt till integritet, men repertoaren adresserar även sanningsproblemet genom att förespråka ett för-hållningssätt i samklang med idealet ”klienten vet bäst”. Samtidigt motarbetar
repertoaren en orientering mot kontraidealen genom att framställa en sådan som oetisk och oattraktiv (jfr ironizing, Potter 1996).
För att repertoaren ska fungera är det dock nödvändigt att klienter inte framstår som oförmögna att söka eller upprätthålla kontakt med socialtjänsten, något som skulle undergräva repertoarens användbarhet. Klienter tillskrivs i repertoaren därför, implicit eller explicit, egenskaper som kan knytas till ansvar och beslutskompetens. Jacob säger i en fokusgrupp:
Vi jobbar ju framförallt med frivilliga insatser, tänker jag. Eller- vill en vuxen människa inte ta emot, och det inte är så allvarligt att den riskerar... det är klart att de riskerar, men det kanske inte händer idag- men om man inte bedömer att det är LVM-nära, så är det ju frivilliga insatser. Och vill den inte, ja då får man respektera det. Så är han välkommen tillbaka. Socialkontoret står kvar.
Genom ordval som ”frivillighet”, ”respekt” och ”välkommen tillbaka” blir repertoarens etiska ton tydlig. Respekten för den enskildes integritet och själv-bestämmanderätt är vad som sätts i centrum för den verklighetsversion som pro-duceras. Ordvalet ”vuxen människa” är retoriskt välanpassat då kategorin ”vuxen” relaterar till och skapar en kontrast till kategorin ”barn” (Sacks 1992), där det till den tidigare kategorin normalt knyts till föreställningar om ansvar, mognad och besluts-kapacitet, något som ofta menas saknas hos barn. Effekten av denna till klient-positionen knutna underförstådda kunskap blir att klienten framstår som en fritt väljande agent. Men genom att repertoaren bygger på en sådan klientkonstruktion styrs alternativa sätt att begripliggöra klienter bort. Den verklighetsversion som skapas bidrar således till att dölja att även ”vuxna” i perioder kan ha en nedsatt förmåga till att fatta beslut och ta ansvar (jfr ontologic gerrymandering, Potter 1996).
Generellt kategoriseras klienter inom repertoaren inte som någon särskild grupp, utan som vuxna människor i allmänhet. Socialsekreteraren Signe säger:
Våra klienter är ju inte annorlunda än oss, de har också rätt till självbestämmande och till sin integritet. Det är något vi måste respektera. Det är inte annorlunda bara för att man använder droger.
Och socialsekreteraren Felicia utvecklar i en intervju på ett liknande sätt klient-positionen, när jag frågar om hur det kommer sig att hon – trots att det finns tecken på att klienten efter en tids drogfrihet åter har börjat använda narkotika – inte söker kontakt med en klient som inte kommit på en bokad besökstid:
Det bor säker många människor ute och har nån form av någorlunda självständigt boende som kanske- som inte är utsatta för nån kontroll om dom dricker för mycket eller använder lite narkotika eller mycket narkotika. Så att det finns ju liksom ingenting- alltså alla vi som bor, vi blir ju inte tillfrågade om våra vanor, det är ingen som kommer hem och drogtestar mig, sådär. […] Jag tänker att det finns massa människor som både krökar alldeles för mycket och knarkar där ute, som- Och jag tänker att det inte är nåt krav att man har- jag tänker att det är människor alltså. Så kan det va. Och man behöver inte ha kontakt med socialtjänsten, tänker jag, för att leva den typen av liv.
I de båda utdragen ovan konstrueras klientpositionen med hjälp av allmänna begrepp som ”människor” och med referenser till ”oss” och ”alla vi som bor” vilken nor-maliserar klientpositionen. Felicia gör även bruk av sig själv när hon konstruerar repertoarens klientposition (”ingen kommer hem och drogtestar mig”). Effekten blir att klienter konstrueras som ”vem som helst” (jfr normalization device, Potter 1996).
Konstruktionen av klienter som ”vuxna” och som ”vem som helst” tillskriver klient-positionen en underförstådd kompetens (Sacks 1992) vilket får till följd att mer aktiva förhållningssätt framstår som en form av negativ särbehandling eller som en orättvis inskränkning av en frihet som andra åtnjuter. Repertoaren förhåller sig genom detta till autonomiproblemet genom att rikta bort blicken från besvärliga frågor om klienters förmåga att självständigt söka hjälp eller driva sin förändringsprocess och istället förutsätta att en sådan förmåga finns. Att detta är underförstått blir tydligt om vi betänker det absurda i att ”respektera” någons oförmåga att söka hjälp. Samtidigt får repertoaren som konsekvens att ansvaret för klienters förändringsprocess tillskrivs klienterna, som antas kunna välja att söka hjälp närhelst så blir nödvändigt. Subjektspositionen för klienter kan liknas vid kundens, medan den för
social-sekreterare liknar en passiv konsulterande position. Frågan görs därmed till klienternas
ensak och till en fråga om vilja och livsstil.73 En annan konsekvens av repertoaren är att motivationsarbete implicit blir något som man inte bör ägna sig åt av etiska skäl, detta så länge klienter inte själva ber om att bli föremål för ett motivationsarbete, något som framstår som paradoxalt eftersom det bygger på tanken att klienter skulle kunna vara ”omotiverade” men trots det ”motiverade att bli motiverade” (jfr Svensson 2000/2009). Genom detta får klienter själva huvudansvaret för att deras hjälpbehov tillgodoses. Klientpositionens konstruktion är en viktig del i repertoarens design och bidrar till att skydda socialsekreterare mot kritik för att vara passiva i
73 Jämför här med Järvinens diskussion om ett moraliskt (1998) samt ett nymoraliskt (2001) perspektiv på
relation till klienters narkotikabruk, eftersom de flesta anser att medborgare bör erkännas ett visst handlingsutrymme i förhållande till staten. I det senaste utdraget används inte begrepp som ”respekt”, ”självbestämmande” eller ”integritet” explicit, men det är ändå tydligt att det är vad yttrandet handlar om. Det framställs närmast som en medborgerlig rättighet att få använda narkotika utan att socialtjänsten lägger sig i, en livsstil bland andra livsstilar, som behöver respekteras.
Respekt är något som normalt inte förknippas med makt. Socialsekreterare är dock alltid i en relationellt överordnad position i förhållande till klienter och kon-trollerar den institutionella diskursen, något som innefattar just makt att definiera verkligheten (Foucault 1976/2002). Med detta i minne kan den klientposition som repertoaren producerar både sägas förutsätta – men i praktiken även uttrycka en önskan om – ett visst klientsubjekt som aktivt formar sig själv och sin framtid. Efter-som klienter, för att få den hjälp de eventuellt är i behov av, behöver aktivera de egenskaper som positionen tillskriver dem, kan den passiva handlingsstrategi som repertoaren rättfärdigar ses som ett slags subjektiveringsarbete – ett sätt att arbeta genom och samtidigt producera individens frihet och kapacitet att styra sig själv (Dean 1999/2010; Rose 1989/1999). Samtidigt som frihet och autonomi är något som tas för givet, kan sålunda repertoaren sägas vara delaktig i att producera just denna autonomi och frihet (jfr Villadsen 2004c) och genom detta ett visst sorts hjälpbart och hjälpvärt subjekt.