En annan i mitt material frekvent förekommande repertoar som socialsekreterare använder för att rättfärdiga ett mer passivt och avvaktande förhållningssätt, är en som jag har valt att kalla en repertoar om resignation. Socialsekreteraren Maja säger i en
fokusgrupp:
Du kan inte göra någon människa nykter eller drogfri med mindre än att personen har något eget driv.
I Majas korta yttrande ovan är den etiska klangbotten som präglade repertoaren om respekt inte längre framträdande. Istället är det vanmakt som uttrycks. Det finns inget man kan göra om klienter inte själva uttrycker en önskan om förändring. Repertoaren bygger på den retoriska figuren att all förändring måste börja i en själv, en retorisk figur som socialsekreteraren Disa uttrycker mycket kärnfullt:
Vi kan ju inte vilja åt klienten. Det är ju det läget man hamnar i då. Tycker jag. Om inte klienten liksom visar vilja att ta emot och ha hjälp i någon form, oavsett vad det är, då är vi i det läget. Och då är det inte mycket mer att göra. ”Du är välkommen tillbaka när du vill nåt”.
Truismen ”vi kan ju inte vilja åt klienten” är retoriskt väldesignad då den är svår att invända mot. Samtidigt styr formuleringen uppmärksamheten bort från det faktum att det inom socialtjänstens ansvarsområde också ryms att mer aktivt försöka påverka klienters förändringsberedskap eller ”vilja”. Istället banar påståendet väg för upp-fattningen att ”vilja” är något som klienter måste visa innan det är lönt att sätta igång ett arbete med dem. Att lägga tid på någon som inte uppvisar ett intresse konstrueras inom repertoaren som poänglöst. Socialsekreteraren Molly säger i samband med en intervju:
Jag kan ju inte lägga ner hur mycket tid som helst på någon som är totalt ointresserad. Det finns liksom ingen mening.
Som utdraget visar är det inom denna repertoar inte främst ett etiskt problem att lägga tid på att försöka förändra någons förändringsberedskap. Istället betonas det meningslösa i ett sådant projekt, vilket rättfärdigar den passiva socialsekreterar-positionen. Extrema uttryck (Pomerantz 1986) som ”totalt ointresserad” bidrar till att framställa denna verklighetsversion som obestridlig, men synliggör också repertoarens retoriska funktion, då det troligen är en förenkling att klienter hos socialtjänsten inte skulle vara intresserad av någon slags förändring på något sätt. Att det inte är respekten för den enskildes självbestämmande, utan resignation som reglerar relationen mellan socialsekreterare och klienter inom denna repertoar, blir tydligt när Molly fortsätter:
Ett svårt exempel är ju när man [som klient] bor hemma hos sina föräldrar och föräldrarna är medberoende och vägrar skicka ut den här personen, eller sätta gränser för den personen, utan låter den vara i hemmet och gömmer missbrukandet så att säga. Det är ju det värsta egentligen, för du kommer inte åt då… den vill inte ta emot insatser. Dom vill inte komma in på nåt hem för att… dom har det ju bra där dom har det. Och där känner jag att det finns inte så mycket jag kan göra mer än att säga ”välkommen när du känner att du har en annan tanke”. […] Vi har ju dom här unga, upp till tjugosex, och då är ju oftast- många bor ju hemma och får lov att knarka fritt. Och föräldrarna har gått med i dom- och dom ser dom, och dom [föräldrarna] är sjuka och dom mår inte bra… nä, men dom har det ju så gott där dom är, så varför skulle dom sluta? Det finns ju ingen anledning.
I utdraget ovan finns det mycket som är värt att uppmärksamma, men vad jag här vill lyfta fram är hur repertoaren reglerar relationen mellan socialsekreterare och
klienter. Uttryck som ”svårt exempel”, att anhöriga ”vägrar skicka ut” eller ”sätta gränser”, att det ”är det värsta” och att du ”kommer inte åt” klienter som inte vill ta emot insatser, visar tydligt att det inte är klienters självbestämmande och integritet som det värnas som. Istället målas en resignation inför situationen upp där social-sekreterare hänvisas till en avvaktande subjektsposition. I utdraget exemplifieras
klientpositionen med kategorin ”unga”, en kategori som i tidigare forskning har knutits till föreställningar om förändringsbarhet (t.ex. Bruland Selseng 2015). Utdraget visar att klienter kan kategoriseras som ”unga” även inom en repertoar om resignation. Bärande, dock, i klientpositionens konstruktion är föreställningar om klienters ”vilja”, föreställningar som vilar på en psykologisk common sense-kunskap om
hur människor – eller åtminstone narkotikaanvändande människor – fungerar. Denna ”kunskap” framträder i utdraget ovan när klienters obenägenhet att söka hjälp förbinds med att ”dom har det ju så gott där dom är”, men blir ännu tydligare i nästa utdrag nedan när socialsekreteraren Lovisa säger:
Jag är ganska så krass, faktiskt. För att nånstans måste personen vilja nånting då va. Människan måste komma till det där stadiet där hon säger att ”det här är ett problem”. Annars är också det vi gör rätt så meningslöst då. Vi får ju tillfällen att prata med personer när det blir den här typen av anmälningar, oro och alltihopa, dom kommer hit och så, men... ja, det måste finnas nåt eget hos människan, för annars så... det är spilld möda från oss.
Det är i utdraget tydligt att relationen mellan socialsekreterare och klient inom repertoaren konstrueras och regleras utifrån en psykologisk ”kunskap” om hur klienter fungerar. Lovisa uttrycker sig med ett generellt kunskapsanspråk och ett högt sanningsanspråk om hur ”människan” fungerar. Värt att uppmärksamma är uttrycket att det måste finnas ”nåt eget” hos människan, en ”vilja”. Med uttrycket konstrueras förändringsberedskap som något som behöver finnas i klienter innan ett arbete är meningsfullt. Repertoaren relaterar således tydligt till autonomiproblemet genom att framställa självständighetsidealet – att klienter själva måste driva förändrings-processen – som självklart, samtidigt som det förändringsfrämjande idealet mot-verkas genom att framställas som meningslöst att orientera sig mot. Att det framstår som meningslöst och irrationellt att mer aktivt driva klienters förändringsprocess skyddar socialsekreterare mot kritik och klander för att vara passiva, eftersom troligen få skulle argumentera för att skattefinansierat socialt arbete ska vara meningslöst och irrationellt. Genom att repertoaren sätter ”vilja” i centrum hamnar också andra frågor rörande klienters förändringsberedskap i skymundan, exempelvis
huruvida de har en adekvat förståelse för sin situation, för sina hjälpbehov och för hur hjälpsystemet fungerar eller om de har förmåga att göra vad som krävs för att få hjälp (jfr integritetsproblemet och sanningsproblemet). Repertoarens subjekts-position för klienter utgörs av en föreställning om klienten som psykologiskt fastlåst
och under rådande omständigheter ohjälpbar (jfr Mik-Meyer 2004). Den avvaktande
socialsekreterarpositionen liknar på många sätt vad Bruland Selseng (2018) tidigare identifierat och beskrivit som en position med begränsat professionellt ansvar som
innefattar att resignerat invänta klienters eventuella vändning, men medan Bruland Selseng ser hur positionen relaterar till hur andra professionella först måste ”fixa” missbruket innan socialsekreterarna i hennes studie tar vid (jfr förändring som en plötslig händelse, ibid. s. 10) så relaterar klientpositionen i min studie mer till föreställningar
om drogers förförande kraft och till föreställningar om missbrukets kidnappande psykologi (jfr Agerberg 2004/2018). Repertoaren om resignation kan, likt reper-toaren om respekt, kopplas till ett subjektiverande maktuttryck som – i samspel med föreställningar om det nödvändiga i att klienter måste nå fram till en egen erfarenhet att ”nu får det vara nog” och ”nu vill jag inte ha det så här längre” (jfr bekännelsediskurs,
Järvinen 2003; jfr även hit rock bottom, Kristiansen 1999) – innebär att klienter behöver
framställa sig som beredda att självständigt och frivilligt driva förändringsprocessen. Repertoaren kan också kopplas till begreppet underlåtenhetsmakt (Swärd & Starrin 2000/2016) eftersom den legitimerar en underlåtenhet att agera med hänvisning till att klienten ”vill” använda narkotika.