Socialtjänstreformen innebar på många sätt en övergång från ett moralistiskt och överförmyndande socialt arbete motiverat av samhällsskydd till ett arbete som i huvudsak motiveras av den enskilde kommuninvånarens väl och ve och av solidaritet med utsatta grupper. De förändringar som gjorts i SoL och LVM sedan lag-stiftningarna sjösattes har inte inneburit några omvälvande förändringar i kommun-ernas uppdrag, utan har framförallt syftat till att förtydliga och skärpa rättssäkerheten (Svensson 2014). Att sociallagstiftningarna inte har genomgått några radikala för-ändringar har dock inte inneburit att arbetet på kommunernas socialkontor har förblivit oförändrat. Sedan slutet på 1980-talet har socialtjänsten successivt adopt-erat en styrningsmodell byggd på en marknadslogik. Denna styrningslogik, oftast omnämnd som new public management (NPM) (Almqvist 2006; Hood 1995),
privi-legierar effektivitet, sparsamhet, rationalisering och resultatstyrning, varför metoder och arbetssätt som genererar mätbara resultat premieras framför de vars resultat inte är lika kvantifierbara. I samband med detta har det också skett en ökande privat-isering av välfärdssektorns utförande delar, något som för missbruksvårdens del har lett till att socialsekreterare idag ofta köper tjänster av privata vård- och behand-lingsföretag (Järvinen & Mik-Meyer 2012; Storbjörk & Stenius 2018). Många forskare (t.ex. Hasenfeld 1992/2010; Rose 1996; Mik-Meyer & Villadsen 2013) menar att införandet av NPM har omstöpt arbetet i västvärldens offentliga organisationer fundamentalt, och att socialtjänsten från 1990-talet och framåt gått från en organi-sering byggd kring idéer om omsorg, solidaritet och lättåtkomlighet till en som sätter resultat och måluppfyllelse i centrum, där individens eget ansvar för sin hälsa och framtid allt starkare betonas. Vikten av att aktivera och sätta igång egna initiativ hos medborgare har lyfts fram, medan stöd och kompensation har kommit att kopplas till föreställningar om passivisering och institutionalisering (Järvinen & Mik-Meyer 2012). Villadsen (2004a) beskriver denna omstöpning som en återgång till – eller en återanvändning av – de synsätt och tankegångar som präglande det tidiga 1900-talet. Åter hamnar individens moral och vilja till förändring i blickfånget.32
Omstöpningen är kopplad till vad många forskare beskriver som en nyliberal svängning som skett i de flesta liberala rättsstater i västvärlden. Nyliberalism kan
32 Villadsen (2004a; 2004b; 2005), som beskriver detta i termer av ett brott i det sociala arbetets
beskrivas som ett sätt att tänka om statens roll i samhället och om vad som utgör en god samhällsstyrning, där konkurrens görs till en grundläggande princip för hur samhället bör organiseras (Foucault 2004/2013; Read 2016). Ofta kopplas ny-liberalism till idéer om individuell frihet, fria marknader och minskad statlig inter-vention, men som Mirowski (2016) har visat så har nyliberalismen aldrig handlat om att minska den statliga styrningen, utan istället om att använda statens makt för att producera, upprätthålla och sprida liberala marknadsprinciper och idéer om konkurrens i samhället genom många gånger kraftiga statliga interventioner. Efter-som det inte går att ta för givet att individer och andra samhällsaktörer frivilligt anpassar sig till marknadens behov och principer, behöver staten agera för att producera, sprida och understödja konkurrens och marknad genom att bygga in sådana idéer och principer i liberala rättsstaters lagstiftningar, konstitutioner och institutioner (Foucault 2004/2013; Read 2016). Nyliberalismen har inget uttalat politiskt program och det finns inga partier som marknadsför sig som ”nyliberala”. Istället är det ett sätt att tänka om statens roll och en styrningsrationalitet som successivt spridits sedan andra världskriget genom inflytelserika tankesmedjor och nationalekonomer. Nyliberala idéer och praktiker har vunnit mark och kan idag sägas utgöra en slags common sense, eller en sanningsregim (Mirowski 2016; Read 2016), som
präglar styrningen av såväl människobehandlande organisationer som de klienter som kommer i kontakt med dessa.33 Lauri (2016) har beskrivit hur den nyliberala styrningsrationaliteten för det sociala arbetet har fört med sig en ökad kontroll av både socialsekreterare och klienter genom tilltagande krav på dokumentation, upp-följning och budgetmedvetenhet. Andra effekter av styrningsrationaliteten är en incitamentsstruktur som för socialsekreterares del för med sig en ökad lojalitet gentemot ledningen och för klienters del innebär ett ökat krav på att ta ett större individuellt ansvar för sin välfärd. Idealmedborgaren är den nyttiga entreprenören som tar ett självständigt ansvar för sin hälsa och sin framtid genom att på olika sätt rusta sig för att kunna konkurrera på olika marknader (Almqvist 2006; Hood 1995; Rose 1989/1999; 1996), och socialsekreterares roll är att understödja skapandet av sådana medborgare. Styrningsrationaliteten, menar Lauri (2016), skapar distans och alienation för socialsekreterare, vilket i sin tur försvårar möjligheten för dem att
33 Se Mirowski och Plehwe (2009) för en grundlig beskrivning av hur nyliberalismen utvecklats från det s.k.
Mont Pelèrin-sällskapet och spridits via olika tankesmedjor till bärande samhälleliga institutioner i västvärldens liberala rättsstater.
etableralera bärande och goda relationer med klienter (ibid.; Aamodt 2014; Herz 2018).
Sjösättningen av SoL och LVM innebar inte heller att socialtjänsten befriades från moralism och maktutövning. Eftersom både klienter och socialsekreterare är medvetna om möjligheten att tvång kan tillgripas i de fall frivilliga insatser avböjs eller inte är tillräckliga när vissa andra kriterier är uppfyllda, är det svårt att dra en skarp linje mellan att informera eller upplysa klienter om tvångsvårdslagens konstruktion och tillämpning och att använda den som ett påtryckningsmedel (jfr Björkman 2001). Men redan socialtjänstens uppdrag att motverka kommuninvånares användning av narkotika bygger på ett i sig moraliskt ställningstagande grundat i normativa föreställningar om såväl narkotika som användandet och om de som använder, men också om vad som är att betrakta som ett eftersträvansvärt och gott liv (jfr Svensson 2000/2009). Trots betoningen på frivillighet och självbestämmande hör det till socialtjänstens uppgifter både att hålla sig väl förtrogen med situationen i kommunen och att aktivt agera för att de som bedöms behöva hjälp mot narkotika-problem också tar emot sådan (Socialstyrelsen 2015, s. 86). Detta arbete, som många gånger bedrivs under beteckningarna ”uppsökande arbete” och ”motivationsarbete”, ses sällan som kontroll och styrning utan som ”hjälp”. Järvinen (2002/2013) menar i detta sammanhang att yrkesverksamma inom socialt arbete sällan vill se sitt arbete som maktutövning och styrning, samtidigt som ”hjälpen” inte desto mindre många gånger syftar till att få klienter att ”ingå som en villig agent i sin egen disciplinering” (ibid., s. 286). Vissa forskare (t.ex. Rose 1989/1999; Villadsen 2004b) menar vidare att allt mer av arbetet i moderna välfärdsorganisationer riktar sig mot klienters självbild och självförståelse, och att makt framförallt utövas genom att få individer att acceptera eller underkasta sig en viss ”sanning” om sig själv, en sanning som är en produkt av kulturella föreställningar om normalitet och sundhet men också av vetenskap.34 Ur ett sådant perspektiv kan motivationsarbete ses som ett sätt att producera en viss självbild eller självförståelse – en viss ”sanning” eller ”insikt” – som möjliggör för klienter att självmant fatta förnuftiga och ”goda” beslut gällande sig själva och sina liv. I socialtjänstens arbete med klienter som använder narkotika kompliceras situationen dock av att möjligheten till tvång alltid finns kvar i bak-grunden, men också av att socialtjänsten förfogar över åtråvärda, eller till och med
34 Rose (1989/1999) skriver i detta sammanhang om psy-vetenskaper och avser dels psykologi men också
för klienters livsföring helt nödvändiga resurser, som är kopplade till olika former av krav, kontroller eller motprestationer från klienternas sida.