Som Järvinen och Mik-Meyer (2003) visat så bär alltså problemidentiteter på en moralisk dimension i förhållande till frågor om ansvar, hjälpbarhet och hjälpvärdhet. Sahlin (1994) har visat hur det sociala arbetets klienter tenderar att delas upp i antingen ”stackare” eller ”skurkar” där den tidigare oftare anses vara mer hjälpvärd medan den senare ofta får bära ett större ansvar själv i sin kontakt med hjälp-organisationer. Billquist (1999) har visat hur klienter på socialkontor på ett liknande sätt kategoriseras som ”värdiga” eller ”ovärdiga”, något som i sin tur påverkar personalens benägenhet att anstränga sig lite extra eller tänja på gränser för klienterna i fråga. Villadsen (2003) menar att det sociala arbetets klienter ofta klyvs utifrån föreställningar om att de antingen ”vill men inte kan” eller ”kan men inte vill” förändras. Sahlins (1994) kategorier går igen i Runquists (2012) analys av hur social-sekreterare legitimerar tvångsvård. Runquist har intervjuat socialsocial-sekreterare och visat hur klientkonstruktionerna ”hjälplös stackare”, ”farlig, hotfull, olydig skurk” och ”värnlöst offer” används för att motivera tvångsomhändertaganden enligt LVM, men också hur föreställningar om problemidentiteter som ”hjälpsökande/omkring-flytande”, ”problembarn” och ”kroniker/socialt utslagen/hopplöst fall” kan kopplas till olika förhållningssätt till tvångslagstiftning hos socialsekreterare. Petersson (2013a) har i sin etnografiska studie av en svensk substitutionsmottagning synliggjort ett antal klientkategorier. Klientkonstruktioner som ”de manipulativa lögnarna”, ”de lata och initiativlösa”, ”de rädda”, ”de extra utsatta”, ”de som hoppas på för mycket”, ”de som ser sig som väldigt unika” och ”de självgående patienterna” är kopplade till underliggande moraliska kategoriseringar av klienter som ”ömkansvärda” eller ”klandervärda”, vilka i sin tur är kopplade till hur arbetet utförs och vilka beslut som
fattas i relation till klienter. Bruland Selseng (2015) har intervjuat socialarbetare i den norska socialtjänsten (NAV) och visat hur föreställningar om ålder samspelar med klientkonstruktioner inom norsk missbruksvård. ”Ung”, menar hon, kopplas ofta till föreställningar dels om sårbarhet, dels om formbarhet (”the vulnerable youth” och ”the formative youth”) medan ”vuxen” ofta kopplas till agens (”the agentic adult”).
Juhila (2003) har, ur ett mer etnometodologiskt perspektiv, visat hur ”dåliga” klienter konstrueras i samtal mellan socialarbetare och klienter genom att visa hur klienter som inte accepterar den klientroll som organisationen föreskriver riskerar att förlora sin status som hjälpbara klienter. Genom detta, menar Juhila, synliggörs hur en ”bra” klient förväntas vara, men också organisationens osynliga regler. Nikander (2003) har analyserat professionella teammöten inom sjukvårdens långvård där beslut rörande äldre patienters vård fattas utan att patienten själv är närvarande. En slutsats hon drar är att patienterna i hög grad beskrivs, kategoriseras och begripliggörs utifrån institutionella identiteter och kategorier i dessa diskussioner. Dessa identiteter och kategorier, menar hon, fångar inte den nyans och komplexitet som återfinns hos de faktiska personer som diskuteras, utan används snarare för att lösa organisatoriska och interaktionella frågor. På teammöten diskuteras inte sällan klienter som på ett eller annat sätt uppfattas som problematiska. Vilka beslut som fattas i förhållande till problematiska klienter beror till stor del på hur klienterna i fråga konstrueras, och hur de konstrueras är i sin tur intimt sammanvävt med hur klienternas problematiska sidor förklaras. Juhila, Hall & Raitakari (2010) har visat hur personal på ett finskt stödboende förklarar beteenden som de uppfattar som problematiska hos klienter, och hur förklaringarna antingen bidrar till att klandra eller ursäkta klienter för beteendet, alternativt ursäkta beteendet men förlägga skulden för det hos andra. Hur beteendet förklaras får i sin tur konsekvenser för hur klienter hanteras. Petersson (2013b) har på ett liknande sätt analyserat hur klienters regelavvikelser på en substitutionsmottagning förklaras på mottagningens teammöten, och hur olika förklaringar legitimerar olika reaktioner från personalen sida (”sanctions”, ”non-sanctions” eller ”mildness”). En viktig slutsats som Petersson drar är att detta inte är en
neutral evidensbaserad praktik, utan en praktik som i hög grad präglas av personalens moraliska omdömen av klienterna.
Järvinen (1998; 2001) har intervjuat olika professionella i den danska miss-bruksvården och visat att den vilar på en föreställning om att vissa är värda att satsa på medan andra är för tungt belastade, för gamla och för skadade av sitt missbruk.
Denna uppdelning i ”behandlingsbara” och ”icke-behandlingsbara” bygger, menar hon, på institutionaliserade föreställningar snarare än på empiriska förhållanden. Hon
skiljer på fyra modeller för att beskriva hur ansvar positioneras i förhållande till såväl uppkomsten av, som vägen ut ur, problematiskt substansbruk. Hon identifierar ett
moraliskt perspektiv som förlägger ansvaret både för problemens uppkomst och
lösning hos klienten. Andra har vare sig möjlighet eller plikt att hjälpa. Ur ett
konversionsperspektiv menas den enskilde ha ansvar för problemens uppkomst, men
förmodas inte själv kunna lösa dem. Modellen är kopplad till en föreställning om att klienter behöver få ”insikt” i, eller fullt ut erfara, sina problem innan någon för-ändringsberedskap infinner sig. Socialarbetarens roll kan då bli att på olika sätt försöka övertyga den enskilde om dennes problem och delaktighet i dessa, och först när detta har skett blir den enskilde eventuellt redo att underkasta sig en ideologi eller moralisk auktoritet som skänker styrka åt personen att lösa sina problem. Perspektivet kan kopplas till en förnekelsediskurs som Järvinen identifierat i en annan
av sina studier (2003) och som hon menar präglas missbruksvården. Denna diskurs bygger på föreställningen att behandling förutsätter – men också går ut på – att klienter ”bekänner” en vanmakt inför sina problem och således underkastar sig en moralisk auktoritet eller expertis. Föreställningen kan också kopplas till idén om att problematiska alkohol- och narkotikakonsumenter behöver nå en existentiell kris –
hit rock bottom (Kristiansen 1999, s. 56) – för att förändringsberedskap ska uppstå.42
Ett tredje perspektiv som Järvinen identifierar i sin forskning kallar hon ett
kompensatoriskt perspektiv ur vilket problematiskt substansbruk likställs med ett
handikapp som drabbat individen. Orsakerna till problemen ses främst som sociala. Individen tillskrivs ett visst ansvar för att lösa sina problem, men bör få stöd och hjälp i detta av omgivningen eftersom de på olika sätt är socialt förfördelade. Till sist identifierar hon ett behandlingsperspektiv ur vilket individen vare sig ses som ansvarig
för problemens uppkomst eller lösning. Orsakerna till problemen kan vara såväl sociala som psykologiska eller genetiska, men oavsett detta så menas individen vara drabbad och sakna resurser för att lösa sina problem, som istället bör överlåtas till experter. Perspektivet kan kopplas till såväl beroendebegreppet som till före-ställningar om den beroendes ”kidnappade hjärna” (Agerberg 2004/2018). Järvinen menar att den danska missbruksvården under 50- och 60-talet gick från ett tidigare
dominerande moraliskt perspektiv mot ett behandlings- och ett kompensatoriskt perspektiv som inte minst under 70-talet var starka men också ställdes tydligt mot varandra. Från 80-talet menar hon dock att det skett en svängning mot ett nymoraliskt perspektiv där individens ansvar både för sina problem och för att lösa dem åter
betonas. Detta nymoraliska perspektiv har satt klientens behandlingsmotivation i första rummet och bidragit till ett fokus på de som anses motiverade och således behandlingsbara, men också till en ”institutionaliserad uppgivenhet” (Järvinen 2001) i förhållande till de som anses omotiverade.