Som jag nämnde i kapitel 1 betraktas i avhandlingen socialtjänstens personal och klienter som språkliga aktörer, ett synsätt som sätter den institutionella interaktionen i centrum. I Drew och Heritages (1992) antologi Talk at work presenteras
pionjär-forskning om institutionell interaktion med exempel från såväl sjukvårds-sammanhang (Heath 1992; Heritage & Sefi 1992; Maynard 1992), psykiatri (Bergmann 1992), arbetsträningsverksamheter (Gumpertz 1992) som rättsväsendet (Atkinson 1992: Drew 1992), alarmeringscentraler (Zimmerman 1992), nyheter (Clayman 1992; Greatbatch 1992), anställningsintervjuer (Button 1992) och hälso-rådgivning (Jefferson & Lee 1992). Några övergripande slutsatser som Drew och Heritage drar från dessa studier är att institutionell interaktion har stora likheter med – men också skiljer sig på några väsentliga punkter från – vardaglig kommunikation. En viktig skillnad är att institutionell interaktion oftast är orienterad mot specifika mål som i sin tur är knutna till institutionella identiteter. En annan slutsats är att institutionell interaktion skiljer sig från vardaglig kommunikation genom begräns-ningar gällande vad som accepteras som legitimt att bidra med i kommunikationen. En tredje slutsats som dras är att institutionell interaktion är förknippad med institutionsspecifika kommunikativa ramar och rutiner (Drew & Heritage 1992; se även Heritage & Clayman 2010). Precis som i forskningen om socialtjänst och missbruksvård finns det i forskningen om institutionell interaktion flera spår. Nedan presenteras några sådana som är av vikt för socialt arbete och för avhandlingen.
41 MI-metoden är en samtalsteknik som menas ha potential att kunna höja motivationsgraden hos klienter
att gå in i och/eller fullfölja olika åtgärder som de bedömts behöva. Idag är det vanligt att socialsekreterare inom socialtjänsten har vidareutbildats i MI-metoden (Lauri 2016).
Rådgivning
Institutionell interaktion i socialt arbete är ett växande forskningsområde (Hall et al. 2014). Ett spår i denna forskning handlar om hur rådgivning åstadkoms inter-aktionellt. Hall & Slembrouck (2014; se även Pilnick & Coleman 2003) menar att rådgivning i socialt arbete långt ifrån alltid sker öppet och uttalat, utan oftare förverkligas indirekt och inbäddat i interaktionen utan att vare sig socialarbetare eller klient definierar samtalet som just rådgivning. Trots detta kan en underförstådd rådgivning identifieras i en analys genom att interaktionen får som konsekvens att deltagarna orienterar sig mot olika rättigheter och skyldigheter som skapas inom ramen för interaktionen. Silverman (1997) har i en studie visat hur hälsorådgivning till patienter med HIV är en ytterst delikat aktivitet. Råd, visar han, är något som i sådana sammanhang kan väcka motstånd och därför ofta formuleras som informa-tion. I denna typ av interaktion struktureras informationen dock på ett sätt så att ett visst sätt att förhålla sig till vad som sägs framstår som fördelaktigt medan andra sätt framstår som mindre fördelaktiga. Silverman benämner detta som the advice as information-sequense (ibid.) eller implied advice (Silverman 2000). Suoninen och Jokinen
(2005) använder sig av det lite skarpare, men ändå närliggande, begreppet övertalning (persuasion), och visar hur socialarbetare i olika institutionella sammanhang kan utföra
en subtil form av övertalning inom ramen för intervjuer som byggs upp av social-arbetares frågor och klienters svar. De visar hur frågor kan formuleras med im-plicerade hintar eller ledtrådar om vad klienten bör göra eller borde ha gjort (persuasive questions), hur subtila responser på klienters svar kan både fungera uppmuntrande och
diskvalificerande och på så sätt stimulera fram ett visst berättande från klientens sida (persuasive responses), men också hur socialsekreterare, genom att efterfråga förklaringar
från klienter gällande deras agerande eller viljeuttryck, kan styra och stimulera fram narrativ där klienter positionerar sig på ett för socialarbetaren önskvärt sätt (asking for explanations). Socialarbetare kan också med hjälp av uppmuntrande frågor (”Wow, du
avstod alltså från droger igår – hur lyckades du med det?”) locka fram vissa berättelser och identiteter hos klienter (encouraging questions).
Motstånd
Ett annat forskningsspår är klienters motstånd i institutionell interaktion. Juhila, Caswell och Raitakari (2014) har gått igenom språkligt orienterad forskning om motstånd i socialt arbete och i andra för socialt arbete relevanta institutionella
sammanhang. Ett tema, menar de, har varit motstånd som en sekventiell handling. Denna
forskning har inriktat sig på hur klienter gör motstånd genom att på olika sätt försvåra det interaktionella samarbetet med socialsekreterare (misalignment eller disaffiliation).
Författarna beskriver hur det går att urskilja ett antal motståndsstrategier som kan placeras in på en skala mellan passiva och aktiva. Den mest aktiva strategin kallar de
öppet motstånd (overt resistance). Även om sådant motstånd kan ta sig uttryck som öppet
gräl, eller att klienten lämnar mötet (t.ex. Caswell, Eskelinen & Olesen 2013), så är det vanligare att klienter utövar motstånd genom att exempelvis utmana eller ifrågasätta den professionelles institutionella eller kunskapsmässiga auktoritet. Genom olika typer av underkännande responser, exempelvis genom att bemöta vad professionella säger öppet diskvalificerande, sarkastiskt eller med skämt (Broadhurst, Holt & Doherty 2012; Jokinen, Juhila & Suoninen 2001; MacMartin 2008) kan ett motståndsarbete göras mot socialarbetares auktoritet. Ett mindre konfrontativt, men ändå aktivt sätt att göra motstånd, som Juhila, Caswell & Raitakari (2014) identifierar i forskningen, är att föra fram ny eller alternativ information till vad professionella säger (Ijäs-Kallio, Ruusuvuori & Peräkylä 2010; Peräkylä 2002; Vehviläinen 2008). Klienter kan även göra ett slags aktivt motstånd genom att hänvisa till att inte minnas eller inte känna till ett visst förhållande (Muntigl & Choi 2010; Hutchby 2002). Mer
passivt motstånd, menar Juhila, Caswell & Raitakari (2014) har identifierats i
forskningen som tystnad, minimala och vaga responser, eller frånvaro av bekräftelse och erkännande på professionellas tolkningar, förslag och rekommendationer (Heritage & Sefi 1992; Silverman 1997; Broadhurst, Holt & Doherty 2012). Det ska här tilläggas att de motståndsstrategier som den tidigare forskningen har identifierat, och som jag har presenterat, även kan användas av professionella, dels för att göra motstånd i interaktion med kollegor och arbetsledare, men också i relation till klienters framställningar. I det senare fallet brukar vi dock sällan tala om det som motstånd.
Ett annat tema i forskningen om motstånd har handlat om klienters motstånd mot stigmatiserande kategorier. Juhila och Abrams (2011) menar att klienter tenderar att göra motstånd mot kategoriseringar som för med sig identiteter för klienter som bristfälliga, oförmögna, avvikande eller problematiska. Även här har forskningen visat exempel på öppna motståndsstrategier som helt enkelt kommer till uttryck som uttalad vägran att acceptera en viss identitet (Virokannas 2011). Vanligare är det dock med mindre konfrontativa strategier. Med hänvisning till Sacks (1984) kallar Juhila,
Caswell och Raitakari (2014) en motståndsstrategi som forskningen har identifierat för doing being ordinary, en strategi där klienter undviker att förknippas med
stig-matiserande kategorier genom att på olika sätt framställa sig själva som normala individer som lever under onormala omständigheter (Juhila 2004; Osvaldsson 2004; van Nijnatten 2013). En annan motståndsstrategi som identifierats i forskningen kan beskrivas som självtillskrivning av en konkurrerande kategori (Juhila, Caswell & Raitakari 2014). Denna strategi går ut på att göra en stigmatiserande kategori – säg ”opiatmissbrukare” – irrelevant genom att självkategorisera sig exempelvis som smärtpatient (Caswell et al. 2011).