En tredje repertoar som socialsekreterare ofta använder sig av för att ge mening åt och navigera i situationer där handlingsimperativets problem och dilemman aktiveras är en som jag kallar en repertoar om responsibilisering. Denna repertoar förhåller sig tydlig
till – och är särskilt väldesignad för att hantera – autonomiproblemet genom att framställa ett passivt förhållningssätt som ett sätt att aktivera klienters själv-ständighet, egenansvar och autonomi. Att ”göra mindre” framstår således som ett sätt att aktivt agera för att klienter ska kunna tillgodogöra sig den hjälp de anses behöva för att komma ifrån ett narkotikabruk. Genom denna konstruktion avvärjer repertoaren samtidigt potentiell kritik för passivitet. Socialsekreteraren Stina förklarar varför det kan vara bra att avbryta kontakten med klienter, trots att det finns ett känt narkotikabruk:
Jag har sett så många gånger också där det ställer till det när man har öppna ärenden utan insatser, där man tar ansvaret ifrån klienterna. Många gånger som jag tänker såhär att… där jag har tänkt efter ett samtal i ett möte med nån utav mina klienter att... ”vad som hände nu- nu tror jag att dom försökte lägga lite ansvar på mig”. Bara genom att ”nu har jag sagt såhär till min socialsekreterare, då är det lite mer okej” alltså. Jag menar att det handlar om ansvar. Att få människor att ta ansvar för sin egen situation. Och det är något symboliskt med, även för klienter, att vara aktuella här. Att då finns det nån annan som håller i deras planering lite, nån annan som tar ansvar. Och där är det ju liksom… att få dom själva att ta ansvar genom att visa att ”har du ingen insats här”… ett avslut. […] Det kan bli som en tydlig markering, det låter hemskt att säga markering, men det- jag kan se det som ett arbetsinstrument. Jag kan se på ett ärende att ”ja men här behöver vi nog avsluta” för att förtydliga var ansvaret ligger och vad ansökan handlar om.
I repertoarens centrum står föreställningar om klienters benägenhet – eller snarare obenägenhet – att ta ansvar för sig själva och sina liv, och vad som betonas är vikten av att inte ta över klienters eget ansvar för sin situation. Vad citatet ovan visar är en turtagningsprocess där socialsekreteraren uppfattat att klienten har försökt att tillskriva socialsekreteraren ansvar, varpå hennes svar är att återförvisa detta ansvar till klienten. Socialsekreteraren gör således ett aktivt val att inte ta på sig det ansvar som klienten försöker dela eller lämna över (jfr Juhila, Raitakari & Hall 2017). Denna handlingsstrategi kopplas vare sig till respekt eller till resignation. Istället har repertoaren en pedagogisk och uppfostrande klangbotten där själva undandragandet är lika centralt som egenansvaret som ska aktiveras. Socialsekreterarpositionen hand-lar om att, genom att betona behovet av att klienter tar ett eget ansvar, fungera som
igångsättare. I förhållande till autonomiproblemet utgör repertoaren ett argument för
en orientering mot självständighetsidealet, samtidigt som förändringsidealet mot-verkas genom att framställas som kontraproduktivt. Repertoarens subjektiverande funktion blir tydlig genom att det förhållningssätt som repertoaren legitimerar menas syfta just till att vaska fram ett hjälpbart och hjälpvärt subjekt som tar ansvar för sin förändringsprocess (jfr Cruikshank 1999; Villadsen 2004a). Till klientpositionen kopplas föreställningar om att klienter kan komma att utnyttja kontakten med social-tjänsten för icke avsedda syften. Socialsekreteraren Helen berättar i en fokusgrupp:
Jag har ju haft klienter som jag har velat avsluta, men [så säger de] såhär ”ja men kan du inte ha öppet det lite till, bara så jag… det kan va gött å ringa dig” liksom. Nej, tänker jag, det kan vi inte. […] Jag har känt då att, ja men med bland annat en tjej då, att ”det finns ingen tillförlitlighet i det du säger. Varför du säger detta nu, det är för att du har sagt till mig innan att det är bra att vara ett ärende på socialtjänsten, för du känner att du har lite ok på dina
axlar. Och att du nu slänger ur dig, när jag nu säger att nu blir det ett avslut här, att du vill ansöka om nåt, det finns noll tillförlitlighet i det. Men okej, då får en tid här, kom på den. Kommer du inte på den så avslutar jag dig”.
I utdraget är det tydligt att det till klientpositionen knyts föreställningar om att inte ha någon egentlig önskan om förändring utan endast önskemål om avlastning i till-varon, något som inte ses som ett legitimt skäl för kontakt. Uttryck som ”att du nu slänger ur dig […] att du vill ansöka om nåt” och ”det finns noll tillförlitlighet i det” visar tydlig hur klientens motiv misstänkliggörs. Klientpositionen konstrueras inom repertoaren utifrån en föreställning om klienten som ansvarslös och osjälvständig.
Uttrycken ”då får du en tid här, kom på den” och ”kommer du inte på den så avslutar jag dig” visar hur repertoaren syftar till att aktivera klienters egenansvar, här genom att klienten i beskrivningen ställs inför ett ultimatum. Repertoarens design både rättfärdigar och orienterar handlingsstrategier som syftar till att aktivera klienters ansvar för sin eventuella förändringsprocess (jfr Juhila, Raitakari & Hall 2017). Detta gäller ibland även klienter som faktiskt uttrycker en konkret önskan om insatser. Socialsekreteraren Lovisa berättar i en fokusgrupp:
Jag [har] haft en person där vi redan har gett [insatser] så här då va… och så vill den personen in igen då i behandling. Då har jag ställt krav, ihop med [arbetsledaren], att ”då måste du visa på att du vill jobba, alltså att du vill ta ansvar själv också när du är ute” i nån form då. Genom att… urinprov eller gå på AA eller nånting och- alltså för att göra nånting själv, och inte bara ”ta hand om mig”. […] Då har dom redan fått behandling liksom med heldygnsvård. Och sen så är det- återfaller och återfaller, och man säger liksom ”åh jag måste ha behandling”, men dom arbetar inte. Använder sig inte av det som de fått i behandling. Utan tar bara återfall och fortsätter bara och… Och vi kan inte bara hålla på och hålla på och hålla på och hålla på och personen säger bara ”ta hand om mig” och inte använder sin egen förmåga. För den finns ju någonstans. Bedömde vi i alla fall. ”Ska vi gå in med det här, då måste du faktiskt visa på att du tar ansvar för att jobba med din nykterhet och drogfrihet. Att du tar ansvar för det”.
I utdraget, där Lovisa ibland pratar om en särskild klient (”en person”) och ibland om en klientkategori (”dom har redan fått behandling” och ”dom arbetar inte”), synliggörs det hur det till klientpositionen knyts föreställningar om en ovilja att ta ansvar, något som även kan gälla i fall där klienter uttrycker en önskan om insatser. Klienten som beskrivs framställs som någon som passivt vill bli omhändertagen under en period utan någon vilja att sedan ta ansvar för att använda sina kunskaper, erfarenheter och förmågor för att upprätthålla en drogfrihet. Klientpositionen
kon-strueras här dock inte som helt ”fastlåst” utan tillerkänns en viss ”flyttbarhet” (Mik-Meyer 2004). Men klientpositionens konstruktion orienterar inte socialsekreterarna mot ett större ansvarstagande för att klienten ska komma i åtnjutande av hjälp-insatser, utan istället mot ett mer disciplinerande, uppfostrande och villkorsställande förhållningssätt som har en inre omvandling av klientens slumrande autonomi och ansvarsförmåga som måltavla (jfr Foucault 2000a; 1976/2002). Det överordnade är alltså inte vare sig att klienter får insatser mot narkotikabruket eller stöd och av-lastning i sin livsföring, utan att ansvaret återförvisas så att de själva börjar ta ansvar för sin hälsa och framtid (jfr Juhila, Raitakari & Hall 2017).74 Till klientpositionen skrivs en skyldighet, inte bara att bära ansvaret för att en förändringsinriktad kontakt upprätthålls, utan även att bevisa sin beredvillighet att ta ansvar för en sådan kontakt. Genom repertoarens design framställs ett sådant förhållningssätt som både rätt och nödvändigt för att en förändring ska komma till stånd, vilket närmast vaccinerar socialsekreterarna mot kritik för passivitet. Samtidigt, som Billig (1987/1996; se även Potter 1996) säger, är tolkningsrepertoarer designade för att underminera andra verklighetsversioner, varför andra uppfattningar – exempelvis att det kan vara just relationen till en socialsekreterare som på sikt väcker eller stärker en förändrings-benägenhet eller förmåga till att ta ansvar – hamnar i skymundan. Vidare stänger repertoaren ute alternativa tolkningar av varför den av socialsekreterarna önskade förändringen uteblivit, exempelvis att det kan bero på socialsekreterarens eller tidigare behandlingsinsatsers oförmåga att tillgodose klienters behov, på klienters förmåga att tillgodogöra sig behandlingarna i fråga eller på att klienter inte uppfattar sina problem på samma sätt som socialsekreterarna. En konsekvens av repertoarens retoriska organisering är att förändringsarbete till stor del framstår som ett subjektiverande arbete som handlar om att dana ansvarstagande karaktärer. En annan konsekvens är att ”sann” förändring framställs som något som sker när klienter börjar ta ett självständigt ansvar för, och fatta självständiga beslut gällande, sin hälsa och sin framtid.
74 Jämför hur Carstens (1998) beskriver två kontrasterande mål i relation till aktiveringsarbete med arbetslösa
som det moraliska respektive det autonomistärkande målet, där det moraliska målet handlar om att få människor i arbete, medan det autonomistärkande målet handlar om att få samma människor att självständigt fatta beslut gällande sin framtid.