BBS (Bulletin Board System) var under de första åren efter Internets uppkomst den dominerande varianten för distribution av material över elektroniska nätverk. Använd-ningen av BBS:ar minskade dock snabbt efter uppkomsten av olika fildelningstekniker på Internet. En BBS består av lagringsutrymme, såsom hårdskivor, som är kopplade till telefonlinjer via modem och kontrolleras av en dator. De personer som använder BBS:en kan via telefonlinjerna överföra material som de har lagrat på sina egna datorer till lagringsutrymmet på BBS:en. Detta går under beteckningen uppladdning. Personer-na som använder BBS:en kan även hämta material från lagringsutrymmet på BBS:en till sin egen dators hårdskiva. Detta kallas för nedladdning.466
4.1.1 HD 1999:115
Den finska HD har i sitt avgörande 1999:115 behandlat frågan om spridning av upp-hovsrättskyddat material via en BBS.467 Person A, som upprätthöll BBS:en, beslöt vilka personer som fick ansluta sig till systemet. De personer som beviljades tillträde till systemet beviljades av A ett användar-ID och lösenord. Antalet användare uppgick till 101 personer. För att bibehålla rätten att få använda systemet förutsattes att användare tillförde nya dataprogram till BBS:en. A hade givit användarna anvisningar, varningar och förbud samt övervakade noggrant att användarna följde dessa. De användare som inte hade följt de av A uppsatta reglerna uteslöts från systemet.
I ärendet tog domstolarna ställning till följande tre huvudspörsmål: hade A gjort sig skyldig till olaga framställning av exemplar, hade A spridit exemplar till allmänheten
465 Se Metro-Goldwyn-Mayer 545 U.S. 913, 125 S.Ct. 2764, s. 929 f.
466Se Sega Enterprises Ltd. v. MAPHIA, 857 F.Supp. 679 (N.D.Cal. 1994), s. 683.
467 Materialet bestod av upphovsrättsskyddade dataprogram.
4. kap. Rättspraxis kring distribution av material över elektroniska nätverk
samt, hur ersättningen för ett eventuellt intrång skulle beräknas. Frågan om ersättnings-ansvaret behandlas emellertid inte nedan.468
Kopiering. A yrkade på att kopiorna av dataprogrammen, vilka fanns på A:s dator vid tidpunkten för beslagtaget, inte hade framställts av honom, utan av de personer som använde systemet. A yrkade därtill på att han inte kände till vilka program som fanns på hans dator. Med stöd av vittnesbevis och meddelanden som hade hittats på hans dator fann domstolen dock att A hade varit medveten om vilka program som fanns på BBS:en samt att han själv aktivt hade sökt efter olagliga program och överfört dem till datorn.
Domstolen ansåg att olagliga kopior skapades i följande två situationer: 1) när använ-dare överförde olagliga dataprogram till BBS:en, samt 2) när A överförde program som fanns på hans dator till ett DAT-band. Hovrätten konstaterade: ”Senast när A har över-fört de program, som användare skickat till datorn, till ett DAT-band har A skapat en olaglig kopia.” (Egen översättning).469 Hovrätten betonade att enbart skapande och upp-rätthållande av en BBS inte uppfyller de krav på aktivt deltagande som förutsätts för att en person skall anses vara gärningsman.
Hovrättens bedömning står i överensstämmelse med rättspraxis från USA. I Sega Enterprises Ltd. v. MAPHIA betonade domstolen följande: “[W]hether Sherman knew his BBS users were infringing on Sega’s copyright, or encouraged them to do so, has no bearing on whether Sherman directly caused the copying to occur … Furthermore, Sherman’s actions as a BBS operator and copier seller are more appropriately ana-lyzed under contributory or vicarious liability theories.”470
I Religious Tech. Center v. Netcom On-Line Comm.471 tog domstolen ställning till frågan om en upprätthållare av en BBS kunde anses vara skyldig till direkt intrång i annans upphovsrätt, till följd av att olagliga kopior spreds via BBS:en.472 Domstolen svarade nekande på frågan. Personer som laddar upp eller hämtar ned kopior från
468 För närmare information och kritik gällande HD:s beslut beträffande ersättningen, se Välimäki 2006 s.
72 ff. För närmare information om inhemsk rättspraxis kring utdömda ersättningar vid överträdelse av bestämmelserna i URL, hänvisas läsaren till Harenko & Niiranen & Tarkela 2006 s. 503 ff.
469 A hade överfört samtliga program till ett DAT-band. Ifall någon användare begärde ett visst program som fanns på DAT-band, men inte längre på hårdskivan, överförde A dem på nytt till hårdskivan.
470 Eftersom kärande inte hade bevisat att svarande direkt hade orsakat kopieringen, kunde svarande inte bli ansvarig för direkt intrång. Se Sega 948 F.Supp. 923 (N.D.Cal. 1996), s. 932.
471 Religious Technology Center v. Netcom On-Line Communication Services, Inc., 907 F.Supp. 1361 (N.D.Cal. 1995).
472 Nämnvärt är att upprätthållaren av BBS:en hade informerats av upphovsmännen att det fanns illegala kopior på BBS:en, men han hade inte avlägsnat dessa från systemet.
4. kap. Rättspraxis kring distribution av material över elektroniska nätverk
BBS:en gör sig skyldiga till direkt intrång, och enligt domstolen skulle det därför vara onödigt att påföra även upprätthållaren av BBS:en ansvar för direkt intrång.473 Dom-stolen konstaterade emellertid att svarande kunde dömas för intrång i upphovsrätt med stöd av contributory infringement och vicarious liability-doktrinen.474
Eftersom A hade överfört samtliga dataprogram från hårdskivan till DAT-band, och ibland även från DAT-band tillbaka till hårdskivan, ansågs A aktivt ha deltagit i kopie-ringen.
Jfr NJA 1996 s. 79 där högsta domstolen förkastade talan mot upprätthållaren av en BBS med motiveringen att denne inte aktivt hade deltagit i ned- eller uppladdning av materialet på BBS:en. Upprätthållaren förhöll sig dock inte helt passiv; han ordnade t.ex. datafilerna i olika segment på servern. På detta sätt begränsades tillträdet till vis-sa datafiler enligt användarstatus. Rosén anser att med stöd av tidigare rättspraxis (t.ex. förmedling av musik på hotellrum) borde upprätthållaren till följd av sina aktiva handlingar ha kunnat hållas ansvarig.475 Det är oklart huruvida HD skulle ha kommit till en annan slutsats om talan hade förts som en civilprocessrättslig ersättningstalan, och inte som en straffrättslig ansvarstalan.476
Spridning till allmänheten. Det andra huvudspörsmålet var huruvida nedladdningen från BBS:en innebar att verken spreds till allmänheten i enlighet med 2 § 3 mom. URL. Med allmänheten avses en tillräckligt stor grupp av personer.477 Enligt rättspraxis kring offentlighetsrekvisitet har det ansetts sakna betydelse att endast någon enstaka person har tagit del av verket. Den avgörande faktorn har varit huruvida en större personkrets har haft möjlighet att ta del av verket.478
Såsom nämndes ovan var det A som beviljade personer tillträde till tjänsten. Med andra ord kunde man inte använda BBS:en förrän A hade beviljat ett användar-ID och lösen-ord. Vid tidpunkten för beslagtaget uppgick antalet användare till 101 personer. Trots att vem som helst inte kunde ta del av BBS:ens tjänster ansåg samtliga rättsinstanser att kopiorna på BBS:en spreds till allmänheten. HD motiverade sin ståndpunkt enligt föl-jande: ”Antalet användare har varit så stort och sannolikheten att godkännas som
an-473 Se Religious 907 F. Supp. 1361 (N.D.Cal. 1995), s. 1372.
474 Se Religious 907 F. Supp. 1361 (N.D.Cal. 1995), s. 1382.
475 Se Rosén 1996 s. 422 f.
476 Se Karnell 1996 s. 313.
477 Se Välimäki 2006 s. 41.
478 Se Koktvedgaard & Levin 2004 s. 143. Jfr diskussionen i kap. 3.3.1.2 ovan.
4. kap. Rättspraxis kring distribution av material över elektroniska nätverk
vändare har varit sådan, att det har varit fråga om spridning av dataprogram till all-mänheten på det sätt som avses i 2 § 3 mom. URL.” (Egen översättning).
4.1.2 Östra Finlands hovrätt 7.4.2005, R 03/1060
I detta sammanhang är det skäl att nämna domen av östra Finlands hovrätt 7.4.2005 (nr 394, diarienr R 03/1060). I ärendet hade svarande på en Internetserver haft sparat upp-hovsrättskyddade musikaliska verk och filmverk. Andra personer som använde servern kunde till sina egna datorer ladda ned kopior av dessa verk. För att få tillgång till ser-vern förutsattes emellertid att man först hade erhållit ett användar-ID av den som upp-rätthöll servern. Antalet användare hade uppgått till högst tjugo-trettio personer. Såsom användare godkändes endast personer som upprätthållaren av servern kände väl, och inte några ”vänners vänner”. Hovrätten ansåg att syftet hade varit att hålla antalet an-vändare litet, och att det inte hade varit lätt eller sannolikt att bli godkänd som använda-re. Hovrätten konstaterade att användarkretsen hade varit så liten och på förhand be-gränsad, att det inte hade varit fråga om spridande av verk till allmänheten på det sätt som avses i 2 § 3 mom. URL.
I fråga om vidaresändning av TV-sändningar i bostadsbolag har det i rättspraxis fast-slagits en gräns för när en sluten krets skall anses vara en sådan större sluten krets som avses i 2 § 3 mom. URL. Enligt högsta domstolens avgörande 1998:155 går ifrå-gavarande gräns vid 25 hushåll.479