Tillämpningsområde

Bestämmelser om tillämpningsområde, respektive begränsningar av tillämpningsområ-de, finns intagna i lagens 3 och 4 §. Enligt 3 § tillämpas lagen på televisionsverksamhet som utövas av en i Finland etablerad fysisk person eller sammanslutning eller stiftelse, om verksamheten utövas i en eller flera stater som hör till Europeiska ekonomiska sam-arbetsområdet eller som är part i europeiska konventionen om television över gränserna (FördrS 87/1994). Vad som avses med televisionsverksamhet definieras i 2 § punkt 1 som lyder enligt följande:

”ursprunglig sändning eller tillhandahållande av ett televisionsprogramutbud avsett att tas emot av allmänheten, i okodad eller kodad form, över ledning eller med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt, inklusive sändning över satellit”.

Med televisionsverksamhet avses inte upprätthållandet av realtidssystem för video-konferenser eller levererande av program till en bestämd mottagare mot beställning, s.k.

video on demand.²³² Det har dock utvecklats tjänster som kan sägas ligga mellan sed-vanliga TV-sändningar till allmänheten och video on demand.²³³ Ett exempel på en så-dan tjänst är pay-per-view, där tittarna kan välja vilken del av programutbudet de tar del av och endast betala för program som de tittar på.²³⁴ Frågan om dessa s.k. near video on demand skall anses falla in under TV-direktivets tillämpningsområde har varit uppe för

231 Se RP 241/2002 s. 2.

232 Se RP 34/1998 s. 30.

233 Ett sådant exempel är s.k. near instantaneous video on demand, som innebär att ett och samma pro-gram sänds ut ett flertal gånger med en liten tidsförskjutning. Det innebär att tittaren vanligtvis inte be-höver vänta så länge på att filmen skall börja, se SOU 1994:34 s. 37. I Twentieth Century Fox Film Corp.

v. Cablevision Systems Corp., 478 F.Supp.2d 607 (S.D.N.Y. 2007) hade svarande utvecklat en teknik där TV-program på tittarnas begäran bandades in på en server hos sändarföretaget. Tittaren kunde därefter hämta programmet från sändarföretagets server vid den tidpunkt han själv önskade.

234 Se RP 34/1998 s. 18.

3. kap. Regleringen inom området

bedömning hos EG-domstolen bl.a. i mål C-89/04.²³⁵ Frågan domstolen tog ställning till var om pay-per-view är en tjänst som skall anses vara en TV-tjänst, eller om det utgör en interaktiv tjänst i kategorin informationssamhällets tjänster.²³⁶ Domstolen konstatera-de följankonstatera-de:

En TV-tjänst för vilken man betalar men som, även om den är tillgänglig för ett begränsat antal abonnenter, endast omfattar ett programutbud som bestäms av distributören och vars sändningstider också bestäms av denne, kan inte anses tillhandahållen på individuell begäran. En sådan tjänst omfattas följaktligen av begreppet TV-sändning. Omständigheten att programmen i en sådan tjänst är till-gängliga med hjälp av en personlig kod har ingen betydelse i detta hänseende eftersom abonnenterna erhåller sändningarna vid samma tidpunkt.²³⁷

Begreppen programutbud samt allmänheten definieras i 2 § punkterna 5 respektive 6.

Med programutbud avses en på förhand utvald helhet av televisionsprogram. Program-men skall huvudsakligen bestå av rörliga bilder och i regel vara redigerade eller regisse-rade.²³⁸ Med allmänheten avses en personkrets som inte är utvald på förhand och som tar emot ett programutbud. Personkretsen skall inte anses vara utvald på förhand om i princip vem som helst kan ta emot programmet med hjälp av en apparat som är allmänt tillgänglig.²³⁹ Definitionen av begreppet allmänheten omfattar även en på förhand bestämd personkrets som tar emot program. Ifall personkretsen är bestämd på förhand förutsätts dock att antalet personer som ingår i kretsen, uppgår till ett betydande antal personer för att kretsen skall anses utgöra allmänheten. Hur många personer som skall ingå i den på förhand bestämda personkretsen innan den anses falla in under begreppet allmänheten, bör avgöras in casu.²⁴⁰

235Mediakabel BV mot Commissariaat voor de Media, C-89/04.

236 Tjänsten fungerade på följande vis: den som ville beställa en film ur katalogen TV-företaget hade utarbetat, gjorde först en separat beställning med hjälp av sin fjärrkontroll eller per telefon. Därefter erhöll han, efter att ha uppgett en personlig kod och betalat för beställningen, en personlig nyckel. Den person-liga nyckeln gjorde det möjligt för honom att på tidpunkter som angavs på skärmen eller i TV-tidningen, se en eller flera av de 60 filmer som erbjöds varje månad. Se punkt 11.

237 Se punkt 32.

238 Se RP 34/1998 s. 30.

239 Se RP 34/1998 s. 30.

240 Se RP 34/1998 s. 30.

3. kap. Regleringen inom området

Det är skäl att notera att varken lagen eller förarbetena till lagen nämner specifikt att det skall vara fråga om en TV- eller radioapparat, utan enda kravet är att apparaten kan ta emot program samt att den är allmänt tillgänglig. Det bakomliggande motivet härför torde vara att utvecklingen inom området går så snabbt framåt, att många andra appa-rater än sedvanliga TV- och radioappaappa-rater i framtiden kan ta emot program. Stöd för detta antagande kan även hämtas från 2 § L om statens televisions- och radiofond (745/1998). I ifrågavarande paragraf finns intagen en definition av begreppet TV-apparat, vilken lyder: ”en apparat eller utrustning avsedd för att ta emot och följa med televisionsprogramutbud”. Definitionen omfattar bl.a. datorer försedda med TV-kort, och den begränsar inte heller möjligheten att tolka lagen på ett smidigt sätt i takt med den framtida utvecklingen.²⁴¹

Begränsningar av tillämpningsområdet. I 4 § finns intaget begränsningar av tillämp-ningsområdet. Det är främst 2 punkten i nämnda paragraf som är intressant med tanke på föreliggande forskningstema. Enligt ifrågavarande punkt skall lagen inte tillämpas på verksamhet i telenät, där programutbudet samtidigt kan följas via högst 2 000 anslut-ningar.²⁴² Bestämmelsen fick sin nuvarande ordalydelse i samband med lagändringen som trädde i kraft den 25 juli 2003 (394/2003). Den ursprungliga ordalydelsen var:

”televisions- eller radioverksamhet i andra telenät än sådana som huvudsakligen är avsedda för distribution av televisions- eller radioprogramutbud, om verksamheten med tanke på tillämpningen av lagen bör anses vara obetydlig.”

Vid denna tidpunkt ansågs sändande av TV-program via Internet utgöra en obetydlig verksamhet, som föll utanför lagens tillämpningsområde.²⁴³ Statsrådet hade enligt 4 § 2 mom. vid behov möjlighet att meddela närmare föreskrifter om hurudan televisions-verksamhet som bör anses vara obetydlig televisions-verksamhet med tanke på tillämpningen av lagen, men hade inte meddelat några preciserande föreskrifter före lagändringen vid-togs.²⁴⁴ Målsättningen med att sätta ut ett exakt antal på anslutningar som samtidigt kan

241 Se RP 34/1998 s. 40. Jfr uttalandena av den svenska radio- och TV-utredningen i SOU 2005:62 s. 203 f.

242 Begränsningen gäller dock inte bestämmelserna i 19 § (program skadliga för barns utveckling) samt 38

§ (avbrytande av vidaresändning).

243 Se RP 34/1998 s. 31.

244 Se RP 112/2002 s. 85.

3. kap. Regleringen inom området

följa med ett programutbud (2 000 anslutningar), var att göra gränsdragningen mellan vad som skall anses vara televisionsverksamhet och verksamhet som är obetydlig med avseende på tillämpningen av lagen tydlig.²⁴⁵ Anmärkningsvärt är att vid tidpunkten för lagändringen föll TV-sändningar över Internet i praktiken utanför lagens tillämpnings-område. Orsaken till att så var fallet berodde på distributionstekniska begränsningar.

Vid den tidpunkten hade inte tekniken för distribution av TV-sändningar över Internet utvecklats i så hög grad att många mottagare samtidigt kunde ta del av sändningen.²⁴⁶ Dagens situation är däremot en helt annan till följd av utbyggnaden av bredband samt uppkomsten av olika tekniker som underlättar förmedling av data över Internet, såsom t.ex. P2P.

I den svenska radio- och TV-utredningen togs ställning till om webb-TV faller in under radio- och TV-lagens tillämpningsområde. Utredningen konstaterar följande:

”…att radio- och TV-lagen är tillämplig på dels direktsändningar via Internet, dels sändningar av inspelade program som via Internet tillhandahålls allmänheten på tider som sändaren bestämmer. En förutsättning är att sändningen är tillgänglig för vem som helst som vill ta del av den. Att användaren måste söka upp en viss webb-sida och där aktivera en länk innebär visserligen ett visst mått av särskild begäran, men så länge inte den mottagande kan påverka starttiden för sändningen omfattas den enligt utredningens bedömning av radio- och TV-lagen.”²⁴⁷

3.2.1.2 Reklam