Elevers provängslan benämns ”test-anxiety” i engelskspråkig litteratur. Nilsson (1977) tar upp begreppet ”provångest” och hänvisar bl.a. till en undersökning (vilken nämns inte) av gymnasieelever där det framkommer att det råder en ”kraftig nervositet kring mättillfällena” – proven. Nilsson framhåller att det inte är ovanligt med sömnsvårigheter och psykosomatis- ka symtom som magsår.
Ångest kring skolans hets är inte likadan som kring andra presta- tionskrav. Det gäller här att aldrig vara nöjd med sig själv, att ständigt bearbeta sin mentala utrustning och kunnande, att aldrig stanna upp och koppla av. Man får inte unna sig att vara sitt jag, utan ett bättre jag för varje prov. Och detta under en ständig osä-
kerhet om vad uppgiften egentligen gäller: Vad ska jag satsa på, vad kommer läraren att fråga om (s. 137)?
Så starka yttringar uttalas inte i föreliggande undersökning men flera ele- ver känner redan i tidig skolålder psykosomatiska besvär.
Tendenser till liknande reaktioner, fast mindre starka finns bland hög- stadieeleverna i denna undersökning. Vad som är påfallande är den frust- ration, som uttrycks av de elever som gång på gång gör sitt bästa men ändå inte presterar tillräckligt bra. De når aldrig riktigt fram till målet.
Det vore katastrofalt om Nilssons beskrivning av skolans hets och ele- vers upplevelser av otillräcklighet är riktiga/vanliga. I så fall borde vi stan- na upp och vidtaga åtgärder för att motverka sådana företeelser medan tid är. Att ovanstående citat ger uttryck för att elever känner stark oro och blir frustrerade inför bedömning i skolan kan tolkas som stark prestationsång- est. Det är emellertid för mig osäkert om Nilssons erfarenheter endast gäl- ler gymnasieelever, men det är illavarslande nog.
Jag har emellertid inte funnit en högre grad av provängslan hos de svagpresterande eleverna än bland de ”duktiga” inför provtillfällen. Skill- naden är att de som lättare lär sig i regel känner sig nöjda med sina resul- tat.
Det finns forskare som anser att en viss nervositet kan ha en positiv inverkan och rent av vara en prestationshöjande faktor. Fransson (1978) konstaterar att: ”Det är en utbredd uppfattning att man bör vara lagom nervös för att prestera på toppen av sin förmåga. Varför det skulle vara så är det däremot svårt att fä besked om” (s.12).
Förklaringen skulle vara att ett visst mått av ängslan framkallar större ansträngningar för t.ex. elever som tycker att ett högt betyg bevisar att ”jag är bra” – det stärker självförtroendet. Däremot verkar oro negativt om ele- ven blir så skärrad att han/hon får svårt att samla tankarna och glömmer vad han/hon kunde stunden innan.
Att vara stressad förknippas i regel med en negativ känsla, men stress anses inte vara enbart av ondo. Ladberg (1995) skiljer på ”glad stress” och ”oluststress”. Medicinskt sett är det olika typer av stresshormoner som aktiveras – vid den positiva, ”jag vill”-situationen är det adrenalin som styr medan bl.a. kortisol styr olusten.
Den positiva stressen innebär förväntningar, man känner sig stimulerad och glad men ändå nervös och pirrig. Utmaningen man står inför är något som man vill klara av och tycker att man rimligen kan klara av – det beror på ”mig själv” hur det går..
Motsatsen till den glada spänningen är det tillstånd, som upplevs när man har för mycket att klara av och/eller något man tvingas göra och inte är säker på att man kommer att lyckas med. Man behärskar inte situationen men kan inte ”komma undan” – man ”vill inte”. Den typen av stress verkar mera nedbrytande än utvecklande. Båda stresstyperna kan drabba såväl duktiga som mindre duktiga elever, men det är främst de prestationssvaga eleverna i min undersökning som anser att stress hindrar dem att tänka klart, varvid resultatet blir sämre.
En faktor som ökar oron för många är tidspress och redan oroliga elever presterar då sämre. Detta är mest påtagligt vid matematikprov. Ett enkelt recept vore att ge elever den tid de behöver.
I min studie anser många lärare att svagpresterande elever är mera oro- liga, stressade och nervösa än de medelpresterande och duktiga eleverna. Därför kan de tänka sig att ge prov med olika svårighetsgrad och på så sätt ge alla en chans att nå ett bättre resultat än om samtliga elevkategorier har samma prov. På så sätt skulle självkänslan kunna höjas hos de elever som annars riskerar att misslyckas på provet.
Som tidigare framkommit pekar emellertid inte denna undersökning på att de elever som lyckas sämre på ordinarie prov är mera ängsliga än de ”framgångsrika” eleverna utan snarare tvärtom. De senare kompenserar genom att lägga ambitionsnivån på ett realistiskt plan och anser att de gör så gott de kan efter sina förutsättningar. Hur det förhåller sig med själv- känslan återkommer jag till senare. Men varför inte göra, som några av dessa elever föreslog, helt enkelt låta elever redovisa sina kunskaper och förståelse i ett ämne utan att styras av färdiga frågor, som skall besvaras på ett bestämt sätt. Då kan uppgiften lösas på flera sätt och på olika kvalitati- va nivåer. Det vore inte fel att låta elever själva bestämma under vilka former de vill bli bedömda. Detta skulle kunna innebära att elever väljer skilda bedömningsformer beroende på ämne och personliga omständighe- ter.
Bedömningstillfällen anses av lärare vara mera oroande om bedöm- ningssituationen är ovan för eleven, d.v.s. faller utanför ramen för det var- dagliga skolarbetet. Prov ledda av speciallärare eller prov som föregås av särskilda instruktioner och regler, nämns som onaturliga. I ett exempel från England i samband med Standard Assessment Tasks (SAT) bekräftas detta då lärare försöker skydda de svaga eleverna genom olika manövrar. Deras iver genomskådades av eleverna och blev ett mindre lyckat sätt att reduce- ra testängslan.
Min slutsats är att elever vill uppvisa sin förmåga och ha kontroll över sin inlärningsprocess för att kunna gå vidare mot sina mål. Ett mål är att få så bra betyg som möjligt för fortsatt utbildning eller ett arbete, d.v.s. en passersedel eftersom reglerna är sådana i vårt samhälle. Bakom betygen ligger ett otal bedömningar – mestadels i form av traditionella prov, som många elever våndas inför och efter och fram tills de fått veta resultatet och för ytterligare en grupp fortsatt vånda även därefter.
En insändare av en elev i Postlådan (1999 - 12 - 14) får stå som ett tänkvärt exempel på detta påstående.
Jag hinner inte med alla prov:
Nu för tiden är jag väldigt rädd för hur det skall gå för mig i sko- lan. Aldrig någonsin har vi haft så många prov på så kort tid. …Fattar inte lärarna att det inte går att plugga dag ut och dag in? Så just nu är jag fruktansvärt rädd för att det skall gå nedför, för att än så länge så har det gått väldigt bra för mig.
… Hoppas att allting till slut kommer att fixa sig för att just nu känns det inte bra!