Det som jag hittills diskuterat, om vad forskningscirklar är, kan ses som en upptakt till min kunskapsresa som forskningscirkelledare. Det är nu i det första mötet med deltagarna som den startar på riktigt.
Den 19 februari 2010 samlades jag och deltagarna i forskningscirkeln för att inleda vårt arbete. Gruppen skulle från början bestå av sju deltagare, sex män och en kvinna. Fyra av deltagarna arbetade i ett projekt för social områdesutveckling och jobbmatchning i Västerås, en deltagare arbetade i ett projekt med ungefär samma uppdrag i Örebro och två personer från en mindre kommun i Södermanland skulle också vara med. De sistnämnda var en chef för det kommunala bostadsbolaget och en planingenjör. Ingen av de båda deltog dock påden första träffen. Dessutom bestämde sig chefen för det kommunala bostadsbolaget senare för att inte deltagaalls. Även den enda kvinnan i gruppen hoppade av efter två träffar. Kvar var alltså fem män från Västerås, Örebro och den mindre kommunen i Södermanland. Senare tillkom ytterligare en man från Västerås.
Om arbetsformerna
Vid första träffen ägnade vi huvuddelen av tiden åt att bekanta oss med varandra och att diskutera formerna för arbetet. Jag berättade för deltagarna hur jag uppfattade min roll som forskningsledare och det arbete som vi skulle göra tillsammans. Jag klargjorde att vi möjligt- vis hade olika typer av kunskaper kring det som vi skulle komma att arbeta med men att just detta också var en viktig poäng för arbetet. Deras kunskaper om det vi skulle komma att arbeta med var kanske mer grundade i praktik och erfarenhet, medan mina kunskaper var mer grundadei teori och forskning.
Holmstrandoch Haraldsson (1999) poängterar att en förutsättning för cirkelarbetet är att alla deltagareär överens om att ingen typ av kunskap är bättre eller viktigare. De menar att forskaren som ledare för cirkeln behöver inta en ödmjuk hållning till praktikers kunskap för att arbetet ska fungera och att mötet mellan praktik och forskning ska bli gynnsamt för bägge parter. Att försöka skapa ett öppet klimat och vara ödmjuk var också någontingsom jag initialt var mycket angelägen om. Jag underströk att det skulle vara avgörande för arbetet att alla kommer till tals, inga frågor skulle anses som oviktiga eller dumma samt attingen skulle heller behöva vara bekymrad över att ha ”fel” åsikter eller otillräckliga kunskaper för att deltaga i de diskussioner som vi skulle ha i cirkeln.
Förmodligen gjorde det att deltagarna kände att deras åsikter om innehåll och arbetsformer också vägde lika tungt som mina. Om deltagarna, liksom jag själv, varit lite reserverade och blyga i början så släppte det ganska snart då vi skulle komma överens om hur vi skulle lägga upp arbetet. Det visade sig ganska snart vara en diskussionsvillig och åsiktsstark grupp som jag blivit ledare för. Några av deltagarna klargjorde till exempel med emfas att de inte var intresserade av att läsa böcker. De gick med på att de eventuellt skulle läsa någonting som jag förslog om det inte var för mycket. Men vi beslutade att arbetets tyngd skulle ligga på samtal i gruppen. Vidare upprättade vi ett ”kontrakt” där vi kom överens om att det som sägs närvi träffas i cirkeln inte skulle spridas vidare.
Vad ska vi fördjupa oss i?
Mot slutet av vårt första möte skulle vi bestämma vad vi skulle fördjupa oss i för problem. Då jag nämnde ordet problem, som har lite olika betydelse i vardagsspråket och i forskning, fick jag genast reaktioner från några av deltagarna som klargjorde att de inte ville ”syssla med några eländesbeskrivningar”. De ville snarare att vårt arbete skulle ta utgångspunkt i sådant som är positivt i deras arbete och i sådant som kan leda till positiv utveckling. Det föranledde
en diskussion om dels tolkning av ordet problem, dels om kritiskt förhållningssätt inom forskning.
Den modell som vi sedan använde för att diskutera oss fram till ”våra” problem var att var och en fick fem till sju minuter på sig att berätta om en personlig erfarenhet och något dilemma, som sedan skulle utmynna i en fråga. Sedan skulle vi bestämma oss för att fördjupa oss ien eller ett par av dessa.
Ramarna för vad problemen/frågorna skulle omfatta utgick från det ganska vida syfte som sammanfattar JämBredds utbildningar.8 Det kunde med andra ord handla om allt ifrån frågor
om jämställdhet till möten mellan kulturer på arbetsplatsen eller frågor om diskriminering på grund av till exempel ålder eller funktionsnedsättning.
Efter cirka en timmes diskussion bestämde deltagarna sig för att de villegå vidare med en huvudfråga:
”Varför tycks det finnas så fåinvandrare inom jordbrukssektorn?”
Det var inte den fråga som jag förställt mig eller planerat för att vi skulle arbeta med. Utifrån det jag visste om deltagarnas arbeten trodde jag att vi skulle landa i frågor som var direkt kopplade till etnisk boendesegregation och de bostadsområden mot vilka verksamheterna i Örebro och Västerås riktade sig. Jag tyckte dock att det var rimligt att vi tog oss an den fråge- ställning som de ville gå vidare med då deras verksamheter syftade till att få i huvudsak arbetslösa invandrare ut på arbetsmarknaden. Deltagarna förklarade att de var mycket framgångsrika i detta, men att dearbeten som förmedlades till deras deltagare i huvudsak var ganska likartade arbeten genom relativt få antal arbetsgivare, inom ett ganska litet geografiskt område. Kanske fanns det även en arbetsmarknad utanför städerna för depersoner som var föremål för deras verksamheter?
Jag sa att jag själv visserligen hade gjort en del studier som på sätt och vis anknöt till deras fråga och att jag kände till en del forskning som vi kunde använda oss av men att frågan förmodligen behövde breddas lite grann. Mitt förslag, som godtogs, var att frågan skulle fokusera invandring och arbete på landsbygden, men inkludera flera sektorer än just jordbruk.
En annan synpunkt som jag hade var att deltagarna från den mindre kommunen i Södermanland nog hade velat att en fråga om boende skulle finnas med i vårt arbete. Nu
deltog inte de på första mötet då arbetets inriktning skulle utformas och därför förslog jag att vi skulle hålla en dörr öppen också för deras intressen. Detta godtogs också.
Som cirkelledare tog jag på mig uppdraget att sammanställa diskussionen och de beslut som vi tagit om det fortsatta arbetet samt att skicka ut detta till deltagarna tillsammans med förslag på hur man kunde förbereda sig till nästa träff.
Den första träffen hölls på Aronsborg i Bålsta i samband med den gemensamma starten för JämBredds utbildningar. De andra träffarna under året hölls oftast i lokaler på Mälardalens högskola i Västerås. Vid ett tillfälle var vi i deltagarnas verksamhetslokaler i Västerås ochvid ett annat tillfälle var vi i den mindre kommunen i Södermanland, i samband med ett studie- besök i ett bostadsområde i kommunen. Den sista träffen hölls där vi började, på Aronsborg, i samband med avslutningen för JämBredds utbildningar.
Den redogörelse somjag i det följandegör för arbetet i cirkeln kommer fokusera tema- området: invandrare, arbete och landsbygd. Detta tema kom att utgöra en grund för huvud- delen av vårt cirkelarbete. Redogörelsen startar i den fråga som formulerades av deltagarna under det första mötet i cirkeln. Om utrymmet tillåtit hade också det andra temaområdet som kom att handla om boendesegregation redogjorts för i kapitlet. Helt kort kan jag ändå berätta att vi ägnade oss en del även åt frågor om boendesegregation efter sommaruppehållet mellan juni och september.Deltagarna fick läsa en skönlitterär bok där olika aspekter av boende- segregation tas upp. Under höstens två sista träffar anslöt också en ny deltagare till cirkeln. Den nya deltagaren var anställd som en slags kulturtolk av det kommunala bostadsbolaget i Västerås och varsjälv invandrad från Somalia. Detta bidrog till ett ökat fokus på etnisk boendesegregation i våra diskussioner.
Invandrare, arbete och landsbygd
Stora delar av Sveriges landsbygd har en mycket negativ befolkningsutveckling. Den unga befolkningen flyttar från landsbygden för att studera, men få av dem flyttar tillbaka. Det är redan brist på arbetskraft i många bygder och med de stora pensionsavgångarna som sker under de kommande åren blir det stora problem att finna folk som vill arbeta på landsbygden. Det gäller exempelvis vård- och omsorgssektorn. Personer med utländsk bakgrund är en resurs som arbetskraft på landsbygden, såväl inom vård och omsorg som inom de gröna näringarna. Det finns således många skäl till att integration på landsbygden är en viktig fråga (Laurin, 2009).
Som ingång till vårt arbete förslog jag att vi skulle läsa utdrag ur SOU 2008:56 Mångfald
frågan om landsbygd och integration tas upp. I SOU 2008:56 används bland annat samlings- begreppet gröna näringar för branscher som kan ses som typiska för landsbygden. Gröna näringar definieras som: jordbruk, skogsbruk, trädgårdsbruk och nära relaterade verksam- heter. Det sistnämnda ”nära relaterade verksamheter” gör begreppet gröna näringar tämligen innehållsrikt beträffande branscher och verksamheter. Man pekar till exempel på turism, energiförsörjning och hälsa som framtida tillväxtbranscher och potentiellt expansiva områden för sysselsättning just på landsbygden.
Tillväxt och sysselsättningstillväxt är annars inte vad landsbygd vanligtvis förknippas med. Snarare förknippas nog landsbygd med tillbakagång och bakåtsträvande. Den bild som dominerar i media, i det allmänna medvetandet och i politik och planering är att den svenska landsbygden har haft sin stora betydelse och nu kan vänta en gradvis tillbakagång därför att dess resurser inte efterfrågas (Formas, 2006).
I Formas forskningsstrategi för landsbygdens utveckling menar man dock att mot bakgrund av den växande turismen och andra, åtminstone delvis, otraditionella aktiviteter på lands- bygden kan den gängse bilden av landsbygden ifrågasättas. De menar att bilden av
landsbygden, i ljuset av en ökande global befolkningstillväxt som leder till ett ökat behov av naturresurser och som med all sannolikhet förändra förutsättningar för boende och arbete, kommer att förändras i en inte allt för långt förestående framtid (Formas, 2006). I detta perspektiv kan till och med den problematiska glesheten visa sig vara en viktig resurs. Utveckling av infrastruktur för såväl fysisk mobilitet som digital kommunikation gör också att vi kan se att allt fler väljer att bo i landsbygden, hela eller delar av året. Inte minst har intresset vad gäller fritidshus ökat i takt med våra ökade förutsättningar för att vara mobila (Muller & Hall, 2004).
Även om det finns en viss tillväxt och en framtida potential för sysselsättning inom gröna näringar tycks landsbygd och mindre städer inte vara platser för invandrare. En relativt liten del av personer födda i Sverige är sysselsatta inom de gröna näringarna: 1,9 procent. Bland utrikesfödda är andelen försvinnande liten: 0,6 procent. Andelen företagare inom gröna näringar, som generellt sett är högre bland utrikesfödda än bland personer födda i Sverige, är även den väsentligt lägre hos invandrare (SOU 2008:56).
Överhuvudtaget tycks det vara svårt att behålla andelen av den invandrade befolkningen som initialt bosätter på landsbygd och i mindre städer då de flesta tenderar att flytta till stor- stadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö.9 Internationella såväl som svenska under-
9 Vissa mindre städer där det finns förläggningar för flyktingmottagande hör till undantagen. Nationella studier
sökningarvisar att skälen för invandrare att flytta till storstäder ofta handlar om att vilja bo nära sina landsmän. Andra studier har dock visat att andra faktorer, än närhet till landsmän, har avgörande betydelse invandrares flyttningsbeslut, som till exempel god samhällsservice och tillgång till bostäder. Naturligtvis är möjligheterna till arbete och försörjning viktiga skäl för att vilja stanna och bo på landsbygden. I en studie av invandrares integration och flyttningar i Örebro län kunde jag konstatera att de invandrare som valt att bo i de mindre städerna och på landsbygden i länet också i regel var integrerade på den lokala arbets- marknaden (Jakobsson, 2009).
Hur kommer det sig att integration på landsbygdens arbetsmarknad tycks vara så mycket svårare än i städernas?
Några av deltagarna menade att det främsta hindret för invandrares etablering inom de gröna näringarna borde vara de investeringskostnader som måste till för att starta till exempel ett jordbruk. SOU 2008:56 tar också upp detta som ett hinder för invandrares integration inom gröna näringar där man pekar på att långivare är allmänt skeptiska och oförstående inför investering på landsbygden, kanske i synnerhet om man är invandrare.
Även om man inte ska starta ett jordbruk eller någon annan verksamhet som kräver relativt stora investeringar så trodde flera av deltagarna att arbetsmarknadens funktion på landsbygd- en, sättet att komma in på den och få ett jobb, skiljer sig mot stadens. De menade att det förmodligen är mycket viktigare att ha kontakter på för att komma in och etablera sig på landsbygden. ”På landsbygden finns ju till exempel inte någon verksamhet av den typ som vi bedriver här”, menade en av deltagarna från Västerås. Jag påminde om att det var någonting som SOU:n just pekade på som en viktig insats. Där skriver man om gröna lotsar som skulle kunna fungera som lotsar in på arbetsmarknaden, och även in i samhällsgemenskapen såsom föreningsliv. Enav deltagarna hade också noterat detta och kom att diskutera möjligheter för att starta den typen av verksamhet som deltagarna bedrev också utanför städerna, eller genom att geografiskt utvidga dess verksamhetsområde.
Deltagarna fick också i uppgift att försöka hitta exempel på projekt eller liknande som syftar till att öka integrationen i gröna näringar. Finns det goda exempel? Resultatet av deras (och mina) sökningar efter goda exempel tyder på att det finns en hel del projekt runt om i landet där man arbetar med denna fråga. De flesta är dock tämligen småskaliga och det är svårt att se konkreta resultat. Ett problem, som tas upp av Urban Laurin (2009), är att
invandrare på lokala arbetsmarknader. Framför allt har ett vissa mindre industrikommuner lyfts fram som goda exempel på lyckad integration (Jakobsson, 2009).
projekten sällan drivs av invandrare, invandrarorganisationer eller liknande. Det handlar oftast om svenskar som driver projekt ”för” invandrare. Sällan handlar det om ”med” och ”av” invandraresjälva.
I anslutning till detta konstaterande återgav jag en bit ur en föreläsning som Pirjo Lahdenperä höll i JämBredds processledarutbildning där hontalat om hur vi, majoritets- befolkningen, ofta tenderar till att vilja lägga mångfalden ”till rätta”. Vi gör gärna saker för till exempel invandrare, sakersom ofta handlar om att få ”dem” att bli mer ”svenska”. Det får oss att känna oss goda och samtidigt trygga med mångfalden. Men det är mindre vanligt att vi gör saker tillsammans och på lika villkor, och när det kommer till att invandrare själva gör saker blir vi ofta ängsliga.
Den diskussion som vi hade kring detta fick en av deltagarna från Västerås att fundera på hur man skulle definiera deras verksamhet. Är det vi håller på med ”för” deltagare, frågade han sig själv och de andra deltagarna. ”Kanske är vi för lite inriktade på att verksamheten ska fungera ’med’ och till och ’av’ våra deltagare?”
Om attityder till mångfald på landsbygden och om attityder till landsbygden En fråga som kom upp i våra diskussioner var ompersoner boende på landsbygden helt enkelt är mer främlingsfientliga än boende i städer. Det var något som man kan tolka av resultatet av ”Mångfaldsbarometern”, en kartläggning av den svenska befolkningens attityder till etnisk mångfald som gör vid Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Denvisar att: ”De som bor i storstad är de som är mest positiva till mångfald. De som bor i mindre tätort eller landsbygd, visar negativare attityder än de som bor centralt i storstäder” (Mångfalds- barometern, 2009, s. 16).
Hur ska vi förstå det? Jag föreslog att man eventuellt kan söka svaret i hur landsbygden har använts i konstruktionen av nationen. I nationskonstruktioner får oftast det rurala och i synnerhet det pastorala landskapet en upphöjd betydelse. I nationella myter samt i national-
romantisk konst och litteratur antas det finnas en förmodad folksjäls ursprung i självalands- bygden. Därför ges landsbygden en central roll i myter om nationens tillkomst (Taylor & Flint, 2000;jfr Anderson, 2006). Under 1800- och 1900-talets nationalistiska projekt, som pågick parallellt med begynnande urbanisering, tilltog styrkan i föreställningarna om att det är pålandsbygden snarare än i städerna som den äkta nationen finns.
Även Kenneth Olwig (2002) menar att landsbygdens landskap är politiskt laddat och fyllt med dold makt. Under det nationalistiska projektet kom den politiska laddningen att bland annat återspeglas i landskapsmåleriet. De återkommande motiven i landskapsmåleriet såsom
engelska lantliga trädgårdar, Österrikes snöklädda alper och den amerikanska ”vilda” västern blir iallt ökande grad symboler för en föreställd nation eller nationell enighet. Landskapet och naturen i landsbygden blir ett slags nationens sceneri.
Även idag reproduceras scenen eller bilden av landsbygden som det ”ursvenska” i konst och litteratur. Vi ser det och hör det i till exempel Ulf Lundells Öppna landskap, i national- sångens ”fjällhöga nord” och i Carl Larssons Sundborn, där bilden av landsbygden landskap som stabilt, oförgängligt och som vagga för det ”riktigt” svenska vårdas ömt.
I den urbana och globaliserade samtiden finns en tydlig rörelse mot ett ökat intresse för det lantliga och det lokala. Lokal och regional identitet har sedan 1990-talet lyfts fram som honnörsord i lokala utvecklingsprojekt. Genom satsningar på lokal kultur och kulturarv ska identiteten stärkas och landsbygden göras attraktiv för turister och potentiella inflyttare. Kulturarvsturism på landsbygden är en starkt växande nisch inom turismsektorn (Jakobsson, 2009). Så gott som alla mindre kommuner runt om landet satsar på att locka med bilder av det lokala kulturarvet. Intrycket av denna växande platsmarknadsföring är närmast att den svenska landsbygden tycks utgöra ett reservat byggt på nationalromantiska föreställningar om ett Sverige för länge sedan. I marknadsföringens bilder finns till exempel sällan invandrare eller personer med annan hudfärg än vit representerade:
Välkommen till Hälsingland. Välkommen in i tvättmaskinen.
Den är för tillfället inställd på vittvätt 90 grader. (Kindstrand, 2007, s. 398)
Citatet ovan är ur inledningen på Gunilla Kindstrands kapitel i rapporten Mångfald är
framtiden(SOU 2007:50) där hon i en betraktelse av kulturarvssatsningar i Hälsingland konstaterar att då kulturarv förpackas för att ingå som produkt i kulturarvsturismen trängs det som inte passar in undan. Kvar blir det enkla, okomplicerade och det som anses attraktivt: ”leende blonda människor mot hus med vita knutar” (Kindstrand, 2007, s. 393).
Är verkligen landsbygden så fruktansvärd, främlingsfientlig och rasistisk?
Inför en av våra träffar bad jag deltagarna fundera på vad landsbygd egentligen är och hur landsbygd framställs i till exempel media och film idag. Jag bad dem fundera på hur de tror att de sätt på vilket vi tänker om landsbygden påverkar möjligheterna till integration, på såväl arbetsmarknaden som i övriga delar av samhället.
Deltagarna hade aldrig funderat på vad landsbygd egentligen är. ”Det är det som är utanför stan”, sa en av dem. I diskussionen bollades frågan om en definition av landsbygden över till mig. Det jag kunde svara var att visserligen så finns det definitioner som görs i samband med utredningar och kartläggningar, exempelvis det gamla Glesbygdsverket med en operationali- serad bestämning av landsbygd och glesbygd. Med finns det ingen enhetlig definition av vad som är landsbygd, varken nationellt eller internationellt. I vardagliga situationer finns dock en ganska vedertagen föreställning om vad vi menar då vi pratar om ”landsbygden”. Kultur- geografen Erik Westholm har beskrivit det som att: