Genus och jämställdhet som fortbildningsområden

I den här delen av mitt empiriska kapitel kommer områden i lärarintervjuerna som rör deras didaktiska förhållningssätt till eleverna att belysas. För att knyta ihop det lärarna säger att de gör, med det stöd och den inspiration som de enligt sina kollektivavtal har rätt till i form av bland annat fortbildning, finns också deras upplevelser kring det området redovisat under den här rubriken. Jag redovisar och tolkar även hur lärarna uppfattar och praktiserar sitt uppdrag i förhållande till sitt styrdokument Lpo-94 (i fråga om genus och jämställdhet). I texterna som följer kommer teman som fortbildning och

didaktik i förhållande till genus och jämställdhet, att belysas via citat från

intervjumaterialet. Sannas tankar får inleda den här delen:

… att demokrati och jämställdhet är en och samma sak. Jag pratade med barnen nu [i samband med FN-dagen] när vi hade det här med Barnens rätt, och det med att alla barn har rätt till lek och fritid… Då sa jag att alla barn har ju inte det, det är så att de kanske går i skolan, men sen när de kommer hem så måste de jobba. Och det är framförallt flickor. Då blev flickorna [i Sannas klass] mer intresserade. Så kom vi in på filmer… Så sa jag till dem [eleverna]: Tänk efter, vem är det som är hjälte i alla filmer, varför har vi inga hjältinnor? Så gick vi igenom alla Disneyfilmerna… Jag kunde bara komma på Mulan. Någon sa:

Askungen! Jag svarade: Men är hon hjälten? Räddar hon någon? Eller är det någon som räddar henne? Då kom de ju på att det var ju en prins som räddar… En del av pojkarna hängde på detta, men de flesta var ointresserade. Men flickorna var ganska intresserade. (Sanna)

Jag upplever att Sanna i citatet ovan hade en genuspedagogisk ambition att kombinera firandet av FN-dagen och demokratin som styrelseskick, med en strävan att även problematisera framförallt flickornas situation i utvecklingsländer. Hon och hennes elever pratade om FN:s Barnkonvention, då Sanna ledde in samtalet på barnarbete och flickornas underordning i förhållande till pojkarna. Då samtalet sedan gled vidare in i Disneyfilmernas könsstereotypa värld, tappade flera av pojkarna i klassen intresset,

medan Sanna upplevde att flickorna ville fortsätta samtalet. Jag är fullt medveten om hur svårt det kan vara att på ett tillräckligt konkret och spännande sätt, introducera ett samtal kring jämställdhet och könsmaktsordning med en grupp sex- till sjuåringar. Samtidigt anar jag att Sannas goda intention att sammankoppla mänskliga rättigheter och jämställdhet inte riktigt lyckades öka hennes elevers förståelse för orättvisa villkor utifrån könstillhörighet. Resonemanget som hon initierade om barns rätt är väldigt långt ifrån elevernas egna erfarenheter, och samtalet om hjältar och hjältinnor riskerade att snarare att återskapa det traditionella könsmönster som Sanna säkert ville få eleverna att ifrågasätta. Min egen erfarenhet av liknande mindre lyckade försök att diskutera

jämställdhet med en hel klass, är att jag just genom att nämna orden flicka, kvinna,

pojke och man i samband med ord som rättvisa eller orättvisa redan inledningsvis har

blivit ointressant för i synnerhet pojkarna. Flickorna har verkat intresserade, men om det handlar om att ”gissa vad fröken tänker” eller ett personligt engagemang i något som rör dem, är jag mer osäker på.

Sanna reflekterar under intervjun kring en pojke som jag kallar Per i sin klass som hon upplever som mjukare, mer tänkande och självständigare i förhållande till de övriga pojkarna, utan att hans status som kompis påverkas så mycket. I en jämförelse med en annan elev John, som vi båda har undervisat, uttrycker hon sig så här:

Nej, det är inte alls så. John var mycket mer feminin… det är inte den här killen [Per]. Jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt än feminin… John har ju ett väldigt feminint drag. Skillnaden mellan John och Per är att den här killen är väldigt rak… och ärlig… Han styr inte bakifrån. Han förstår inte riktigt hur man gör när man styr bakifrån. Det är feminint att styra bakifrån, för det är därifrån det kommer… Det finns män som också gör det, men jag förknippar mycket av det kvinnliga med det. (Sanna)

I ovanstående citat har Sannas och mitt samtal kommit att handla mer om genus som

sociala konstruktioner, än om könstillhörighet kopplat till rättvisa. Jag vet inte om hon

skulle så här i efterhand skulle uttrycka sig på samma vis kring femininitet och

maskulinitet i förhållande till de båda pojkarna. Samtidigt har hon precis som de andra intervjupersonerna haft möjligheten att lyssna igenom sin intervju, och be mig att bortse från de delar av hennes uttalanden som hon inte tycker sig vilja stå för. På frågan om hur medveten Sanna är om att hon påverkar sina elever med sina personliga

Jag skulle vilja filma mig själv, så jag ser alla… allt jag gör. Jag vet att jag gör saker, men jag kan inte sätta fingret på att just det här gjorde jag. (Sanna)

Jag anar en osäkerhet hos Sanna som jag tror kan ha att göra med flera olika faktorer. Hon känner mig väl och vet mitt syfte med intervjun och uppsatsen, vilket kanske innebär att hon vill vara så öppen och ärlig som hon kan, då vi samtalar utifrån intervjuguiden. Hon kanske inte formulerar sina känslor så noga som de andra, utan uttrycker dem bara efterhand, så som de dyker upp i hennes tankar? Samtidigt har vi båda deltagit i en utbildning för att bli genuspedagoger, vilket innebär att hon har studerat en del av de teorier som bildar basen i den här uppsatsen. Hon uttrycker att hon är feminist, och vill verka för att diskriminerande och förtryckande strukturer i och utanför skolan inte reproduceras. Att vi alla mer eller mindre gör kön, är ingen nyhet för henne. Sanna är även den yngsta deltagaren i studien och hon har inte stor erfarenhet av att arbeta i någon annan skola än Sjötorpsskolan. Hon har heller inga egna barn, vilket innebär att hon inte har så stor kontakt med barns vardagsliv utanför skolan. Som kvinnlig lärare för yngre barn, tangerar hennes yrkesroll ibland en föräldraroll. I sitt arbete har hon kanske mött ifrågasättande och rentav misstroende från både kollegor och föräldrar, trots sin mångåriga erfarenhet av och utbildning för att arbeta med barn i skolsituationen (Gannerud, 2001).

Det som Sanna säger i citatet kan alltså ha en mer psykologisk bakgrund som jag inte har tagit hänsyn till i följande tolkning. Min förklaring av det hon uttrycker om de båda pojkarna kommer att baseras främst på Hirdmans (1989) genussystem, i synnerhet principen om isärhållandet av könen och Connells teorier (1996) om multipla maskuliniteter. Då hon jämför de två pojkarna John och Per, menar hon att Johns femininitet omfattar ett manipulativt och inte helt sympatiskt drag. Pers personlighet däremot, beskriver hon som rak och ärlig. Då jag vill få henne att reflektera över sitt uttalande, genom att fråga henne om hon menar att det är feminint att ”styra bakifrån”, säger Sanna att; ”det är därifrån det kommer”. Vi har båda undervisat John, och min uppfattning om honom är att hans genustillhörighet visst är en kombination av manliga och kvinnliga uttryck, på ett lite ovanligt sätt. Hans status bland andra elever i klassen (i synnerhet bland pojkar) var låg, och om jag tolkar mina intryck med hjälp av Connells

begrepp, kunde hans position nog betraktas som underordnad de andra multipla

maskuliniteter som fanns representerade i klassen. Att han för den sakens skull kan

betraktas som särskilt manipulativ i förhållande till andra, har jag däremot ingen egen erfarenhet av. Om Sanna verkligen menar att det raka och ärliga i motsats till det

manipulativa, kan fungera som beskrivningar av manliga eller kvinnliga egenskaper,

kan detta få direkt diskriminerande konsekvenser då hon undervisar. Det som förbryllar mig i just detta sammanhang, är hennes medvetenhet om att hennes egna tolkningar av genus och jämställdhet, har betydelse för hur hennes elever kommer att uppfatta sin egen könstillhörighet. När hon uttrycker att hon skulle vilja filmas i interaktion med eleverna, anar jag en självkritisk hållning, som jag å andra sidan sedan saknar i citatet om de båda pojkarna. Min tolkning av Sannas uttalande är gjord mot bakgrund av Hirdmans (1988) teorier om genushierarkin, där isärhållandet mellan könen är en bärande princip, och Connells (1995) begrepp som beskriver kopplingarna mellan olika maskuliniteter.

Vad det gäller Sjötorpsskolans fortbildningssatsningar, i synnerhet genuspedagogiska, beskriver Sanna situationen enligt följande:

Jag upplever sällan att vi får någon teoretisk fortbildning … och jag känner lite att det är ett förakt för teoretisk utbildning också. Det jag känner är att samarbetet mellan oss som är praktiker och lärarutbildningen, som sitter inne med all forskning och all teori, är så viktig. Vi praktiker har inte det… [teori]. […] När man då får som svar från kollegor att:

-Varför ska alltid lärarhögskolan veta bäst? […]Det är just detta, metod, metod, metod… Egentligen skulle jag kunna gå igenom ett helt läsår, utan någon som helst fortbildning. (Sanna)

Vid ett konferenstillfälle som Sanna beskriver, fick skolan besök av kommunens genuspedagog som höll en övergripande genusföreläsning. Det var det enda tillfället då genus och jämställdhet har fokuserats ur ett mer teoretiskt perspektiv, under de sju år som hon har arbetat i Sjötorpsskolan. Då hon själv har samma utbildning som

föreläsaren, upplevde Sanna att det inte var så mycket vid det tillfället, som förde hennes utveckling i ämnet vidare.

Min första tanke, då jag lyssnade igenom intervjun med Sanna, var: Varför är hon

efterlyst en mer vetenskapligt grundad fortbildning för lärare i allmänhet på sin

arbetsplats. Kan det vara så att den teori som hon har tagit del av i utbildning, på något vis aldrig får ett samband med de metoder, som hon är så trött på att prata om med sina kollegor? Jag tror att det behövs trygga och öppna forum i kollegiet, där lärarna inte riskerar att framstå som inkompetenta i något avseende, för att kunna kritiskt granska genuspedagogiska förhållningssätt ur ett didaktiskt perspektiv. För Sanna ter sig kanske inte hennes skola i nuläget, som den arbetsmiljö där sådana samtal skulle vara möjliga, även om hon själv skulle vilja det?

Lönngårdsskolans tre lärare reagerade ganska likartat då jag ställde frågan om hur fortbildningen organiseras på deras arbetsplats. Förstrött fniss, suckar och

kommentaren; ”Vaddå fortbildning?”, kan sammanfatta deras upplevelse av att inte få sina eller skolans behov av förkovran och inspiration tillgodosedda. Alla tre har på eget initiativ sökt sin egen fortbildning via andra kanaler (se rubrik 3.2.1 – 3.2.4).En

satsning på gemensamt värdegrundsarbete har pågått ett tag, i samarbete med lärare i skolan för de äldre eleverna. I det sammanhanget har dock inte arbete kring genus och jämställdhet, kopplats till begreppet värdegrund enligt intervjupersonerna. Kanske kan detta tolkas som ytterligare tecken på den könsblinda inställning som jag nämnt tidigare (3.3.2.). Både Maja och Karin berättar om hur de tänker och arbetar i praktiken med sina elever, för att nå målen i Lpo-94 om jämställdhet mellan könen i skolan.

Jag har bara tre flickor [12 pojkar] i min klass, men jag försöker ge dem var tredje fråga. Då blir det mycket till de tre. Därför jag vet att flickor pratar mycket mindre än pojkar. Pojkar tar mycket mer plats. Så även om jag tror att flickorna pratar hälften så mycket, så gör de inte det. Det är för att de [flickorna] ska se att de kan… Det är genom mig själv och mina egna erfarenheter, som jag drar fram när det behövs. […] På min förra skola så pratade vi mycket om det här med homosexualitet. Jag berättade då för eleverna om att när jag var tonåring så var jag jätteosäker på huruvida jag bara var straight… och så stör det mig så när man kallar varandra din jävla bög och så. […] Om man nu är homosexuell, så är man väl ingen sämre människa för det. Och vad innebär det? Jag menar, kärlek som kärlek. (Maja)

Maja förtydligar sitt förhållningssätt och menar att hon oftast handlar medvetet genuspedagogiskt, när hon ger sina elever exempel från egna erfarenheter av livet. Karin är också noga med att dels fördela ordet i klassrummet rättvist, och dels att involvera sina elever i att kontrollera så att regeln varannan flickfråga efterlevs av henne. När Einarssons och Hultmans bok Godmorgon flickor och pojkar kom ut 1984,

så intresserade hon sig för språk och kön i skolan och läste delar av boken. Under en fortbildning kring läroplansbytet från Lgr-8016 till Lpo-94, fick hon ett annat

genuspedagogiskt tips:

När man hälsar på barnen på morgonen, eller överhuvudtaget när man möter dem, så ska man alltid berömma pojkar för hur de ser ut men flickor för vad de gör. Det har jag tagit fasta på. Det ger så många bra gensvar… […] Åh, vad du är gullig i den frisyren! kan jag säga till en pojke… och han blir lite generad, men samtidigt ser han stolt ut. (Karin)

Både Karin, och kanske i synnerhet Maja, uttrycker på olika sätt hur de genom sitt förhållningssätt och sina handlingar i vardagen, har ett genusperspektiv i tankarna då de arbetar i sina klasser. Jag tycker att de ger konkreta och tydliga exempel på att de är medvetna om att de som lärare utgör förebilder för sina elever. Jag förstår att de menar att det är genom vardagliga handlingar som genus och kön skapas och reproduceras, kanske snarare än genom talet. Majas förhållningssätt till sina elever verkar inte vara planerat eller kopplat till någon särskild teori eller metod. För Karin har valda delar av det hon läst eller hört inspirerat henne i relationen med hennes elever. Båda känns trygga och självsäkra i förhållande till sina yrkesroller. Samtidigt har de, vad jag upplever som ett öppet och nyfiket intresse, för min speciella kompetens som genuspedagog.

När jag lyssnar till de fyra inspelade intervjuerna framträder en genusmedvetenhet och en insikt hos dem, att grundskolan inte är värdeneutral i fråga om jämställdhet. Det ger mig, apropå syftet med uppsatsen, en känsla av att de alla på olika sätt, trots små

resurser i fråga om makt, inflytande och fortbildning, ändå kämpar i rätt riktning utifrån riktlinjerna i Lpo-94. I följande kapitel ska jag sammanfatta mina resultat och tolkningar och föra en diskussion utifrån de två syften som jag formulerade i uppsatsens inledande kapitel (1.3).

16