Mellanbyn

Precis som i Storbyn finns det i Mellanbyn ett mindre antal butiker och restauranger i byns kärna. Där ryms även ett litet modernt inomhuscentrum med exempelvis

biblioteksfilial, optiker, mäklare, en större matvaruaffär och en videouthyrningsbutik. Mellanbyn har precis som Storbyn en egen vårdcentral, och det finns förutom

Lönngårdsskolan ytterligare en skola år F-6 och flera förskolor i byn. Intrycket av Mellanbyns bostadsbestånd domineras av radhus och villor. Det byggs för närvarande nya bostäder på många håll i Mellanbyn, i synnerhet ljusa luftiga villor som kontrast till villorna som byggdes under den senaste inflyttningsperioden under 1970-talet, vilka domineras av mörkare färger på fasader och fönsterbågar. Många av de invånare som tar bostäderna i besittning är traditionella kärnfamiljer, vilka har små barn eller/och väntar barn. Mitt intryck av invånarna i Mellanbyn är att många valt att arbeta utanför byn och därmed pendla till närliggande storstäder, för att kunna bo närmare natur och hav med tillgång till relativt stora trädgårdar. Jag får stöd för mitt intryck av alla de tre lärarna i Lönngårdsskolan.

Det stora köpcentret precis utanför Mellanbyn är den plats där många av invånarna gör sina inköp. Där träffas man, går på någon av de serveringar som finns där och pratar med varandra, samtidigt som man handlar, ofta med sina barn i släptåg. Området rymmer både stora butiker med dagligvaror, kläder och byggvaruhus, samt mindre specialfirmor. Egentligen behöver den som helt och hållet vill stanna i Mellanbyn, inte besöka några butiker på längre geografiskt avstånd. Priserna på villorna i Mellanbyn är något lägre än för motsvarande standard i större kringliggande kommuner. Dock finns det ett litet bostadsområde med låg status i byn, men i jämförelse med Storbyns

miljonprojektsområde, känns miljön där nästan pittoresk. Familjerna som befolkar

Mellanbyn verkar ha ett relativt högt ekonomiskt kapital, och jag uppfattar att deras kulturella tillhörighet skiljer sig något från dem som bor i Storbyn. Den generella synen på utbildning verkar också vara en annan jämfört med Storbyns invånare, då

eftergymnasial utbildning hos mellanbyborna tycks vara vanligare11.

Jag vill i följande tolkning av kommundelen Mellanbyn fokusera på de skillnader som jag tycker mig lägga märke till i de båda byarna. Även i detta avsnitt har jag min egen kulturella tillhörighet i minnet. Storbymiljön är den arena som jag har längst erfarenhet av att ha arbetat i, men trots det känner jag mig mer hemma i Mellanbyn. Jag upplever även att det är lättare att få en personlig kontakt med föräldrarna till de barn som finns på min nuvarande arbetsplats i en mellanbyförskola. Varför är det så? Kan det handla om mina olika arbetsuppgifter i förskolan, jämfört med skolan? Eller delar jag och föräldrarna i Mellanbyn kanske samma symboliska kapital? Är det kanske bara mina egna förväntningar och eventuella fördomar som konstruerar luftslott? Jag ska förhålla mig uppmärksam på mina egna reflektioner genom att hålla dessa frågor i minnet, då jag analyserar skillnader i de två byarna.

I min beskrivning av Storbyn ovan, uppfattar jag kommunhuset som en symbol för formell makt över dem som bor i kommunen. Köpcentret utanför Mellanbyn har enligt min tolkning en annan symbolisk betydelse för kommuninnevånarna. Jag vill här återknyta till min examensuppsats från 1996, där jag beskrev ett betydligt mindre kommuncentrum enligt följande:

Det är där som byborna uträttar det mesta av sina livsviktiga ärenden. Hit kommer de flesta åtminstone en gång i veckan och träffar då grannar och andra bybor. Sett ur mitt perspektiv om hög social kontroll i byn, kan mycket tala för att detta köpcentrum som en medelklassens kulturella arena kan fungera som garant i spridningen av information om och till de olika invånarna. Alla känner alla, och de träffas kontinuerligt i köpcentrets olika serviceinstanser. På sett och vis kan man kanske lite långsökt säga att kyrkbacken om söndagen, ersatts av köpcentret om vardagen . Här avhandlas kanske kontinuerligt, både viktig information och

11

vanligt byskvaller (Alfe, 1996, s. 41).

Jag menar att denna analys fungerar även i detta sammanhang för att beskriva en betydelsefull symbol i kommunen, och kanske i synnerhet i Mellanbyn. De

metodteoretiska utgångspunkterna i min tolkning av köpcentret från 1996, är hämtade från Billy Ehns och Orvar Löfgrens kulturanalytiska råd att: ”Betrakta allt som

symboler” med olika kulturell laddning (Ehn & Löfgren, 2001, s. 156)12. Köpcentret uppfattas av kommuninvånarna i båda byarna som en viktig plats för att just dela information med andra, något som även bekräftas av mina erfarenheter som lärare. Eftersom man når området lättast geografiskt sett från Mellanbyn, utgår jag ifrån att det också har störst symbolisk betydelse för dem som bor där. Kommersiell- och medial verksamhet verkar dock överhuvudtaget vara betydelsefullt för de flesta av dem som bor i kommunen.

Jag vill återknyta till Lars Gunnar Anderssons (1999) tankar om samhällets kulturella omvandling under efterkrigstiden, och dess konsekvenser för skolan. Han menar att det framförallt handlar om viktiga faktorer i samhällsomvandlingen. Faktorerna; ekonomi,

politik, medieexplosionen, traditionsförlusten och auktoritetsförlusten innebär

förändrade krav på lärare i dagens skola. Jag har redan kommenterat skolan i Storbyn som en hegemonisk kulturskapare, och den förändring som efter hand har skett där i människors förhållningssätt till traditioner och auktoriteter. Härunder vill jag utveckla min tolkning av Mellanbyn utifrån faktorer som medial påverkan, ekonomisk och politisk förändring (Andersson/Persson/Thavenius, 1999).

Det är tämligen få av Mellanbyns invånare som arbetar i byn. Istället är det de omgivande större orterna runt om som erbjuder dem en inkomstkälla. Samhället som tidigare dominerades av jordbruk och småföretag där människor både arbetade och

12

Då jag skrev min analys av köpcentret 1996 hade jag tillgång till den ursprungliga versionen av Ehn & Löfgrens bok Kulturanalys. Rådet att ”betrakta allt som symboler”, är typiskt för kulturanalysen som metod och finns även med i oförändrad text i den senare boken från 2001.

bodde, har efter hand omvandlats till en sovstad. I denna miljö tillbringar de vuxna invånarna nu sin fritid. De nybyggda villorna, de välskötta trädgårdarna och de putsade bilarna, fungerar antagligen för många av dem, som projekt för rekreation och vila. På köpcentrets scen uppträder med jämna mellanrum artister sprungna ur den kommersiella tv-världens olika talangjakter och tävlingsprogram, blandade med mer etablerade

stjärnor. I och med köpcentrets tillkomst erbjuds alltså invånarna en möjlighet att möta tv-kändisar och andra artister i verkligheten på hemmaplan. Vid sidan om dessa

fritidsprojekt finns den vardagsvärld utanför byn där de arbetar och har sin ekonomiska försörjning. Flera av invånarna har också skaffat sig utbildning för och erfarenhet av en tjänstemannakultur, där kommunikation och information är viktiga delar av deras arbete. Jag upplever att kunskaper om datoranvändning eventuellt betraktas som

betydligt mer statushöjande faktorer, än exempelvis de erfarenheter och kunskaper som behövs inom en jordbrukarkultur eller inom industriell tillverkning. Via exempelvis sina datorkunskaper och Internet har byborna, oavsett geografiska begränsningar, också möjlighet till kontakter med hela världen utan att lämna sina hem.

De familjer som har bott i Mellanbyn i generationer har varit med om att skapa och bevittna byns förvandling, från ett jordbruks- och industrisamhälle till ett samhälle där service, konsumtion, media och kommunikation istället bildar basen för deras

försörjning och kulturella identiteter. För de flesta vuxnas del finns den arbetsrelaterade vardagliga världen på annan ort. Men för många av deras barn som går i grundskolan, är det framförallt en fritidsvärld som dominerar intrycket av byn. Det är, som jag ser det, egentligen inte förrän barnen ska söka sig till gymnasieskolan utanför byn som en annan bild av samhället blir synlig för dem. Andersson (1999) kallar världen oöverblickbar och fragmentiserad, och han menar att detta nya samhälle får stora konsekvenser för skolan. Varken i Sjötorpsskolan (Storbyn) eller i Lönngårdsskolan (Mellanbyn) verkar det didaktiska innehållet i undervisningen ha problematiserats utifrån dessa

förutsättningar. Lärarna har en stressad vardag och utgår ofta ifrån en mera statisk uppfattning om vad eleverna behöver tillgodogöra sig, oavsett den kontext som omger dem. Denna beskrivning av lärarnas kunskapssyn baserar jag på min egen erfarenhet av samtal med kollegor under konferenser, i fortbildningar, på raster och i arbete med barn i skola och förskola (Andersson/Persson/Thavenius, 1999).

Jan Thavenius (1999) pekar på nödvändigheten av att lärare reflekterar över centrala bildningsfrågor som: ” Vilka värderingar, vilken samhällsuppfattning och livssyn får

eleverna med sig från skolan?” (Andersson/Persson/Thavenius, 1999, s. 180).Jag upplever att den kontext som omger de båda kommundelarna ställer både uttalade och outtalade, kulturellt betingade förväntningar och krav på lärarna. De didaktiska

ställningstaganden som lärarna gör är nog i mångt och mycket även här, resultatet av en ständigt pågående förhandling mellan olika kulturer. Utifrån bilden av Mellanbyn som en fritidsvärld utan reell koppling till förvärvsarbete, konstrueras ideal som påverkar både lärare, föräldrar och barn i deras syn på genus och jämställdhet.

Symboliskt kapital i form av exempelvis en viss heminredning, en klädstil, en frisyr, en vältränad kropp eller vetskap om kändisliv, betraktar jag som betydelsefullt för en

kvinnlig genusposition i Mellanbyn. Det som kan betecknas som manlig kulturellt laddad symbolik i byn, kan istället handla om deltagande i någon form av manligt

homogen gemenskap. Exempelvis kan idrottsliga aktiviteter, all form av

utomhusaktivitet kopplat till det egna hemmet och en bil av något statusfyllt märke, fungera som manliga uttryck och handlingar. Dessa genuspositioner är föränderliga till sitt innehåll och utvecklas kontinuerligt, men har Hirdmans (1988) genussystem som grund. De två viktiga principerna för att systemet ska kunna reproduceras är som

tidigare nämnts kvinnlig underordning i förhållande till män och isärhållandet av könen som förutsättning för mäns makt i samhället (Hirdman, 1988, Gytz Olesen, 2001, Ehn & Löfgren, 2001).

Då genuspositionerna inom reklam och media ofta är särskilt tydliga, antar jag att exempelvis köpcentret som kulturförmedlare också har ett visst inflytande över både barn och vuxna i Mellanbyn. Via könsschabloner i media och reklam verkar

genussystemet oavbrutet för att bekräfta det normala i isärhållandets princip.

I Drömprinsen och Glamourgullet, utgiven av Konsumentverket 1998, finns åtskilliga exempel på könsstereotypa bilder och texter som visar oss hur en riktig man eller kvinna ska vara och se ut. Flickor pysslar med dockor och pojkar mekar med bilar.

Reklamen, som på olika sätt vänder sig till barn och unga är tänkt att påverka framtidens konsumenter (Konsumentverket, 1998).

Då den nybyggda förskola i Mellanbyn där jag arbetar skulle utrustas, hade vi

pedagoger ganska fria händer att själva välja leksaker och annat pedagogiskt material. Utifrån min synvinkel innebar detta en möjlighet för oss att undvika att via inredning och material könsmärka vissa utrymmen på avdelningarna. Jag hade läst om Kajsa Wahlströms medvetna jämställdhetspedagogik i praktiken på förskolorna i Gävle, och försökte entusiasmera mina kollegor (Wahlström, 2003). Dockvrån som könsmärkt symbol, är ett typiskt sådant utrymme som i många förskolor är tänkt att särskilt locka flickorna. Resultatet av mina försök blev ändå att den avdelning som jag arbetar på, var den enda av sex avdelningar i förskolan som saknade en tydligt anvisad dockvrå, med dockspis, möblemang och grytor. När jag efter en tid senare blev långtidssjukskriven efter en operation, inhandlades ändå en liten köksinredning som numera markerar var dockvrån finns på avdelningen. Mina kollegor ansåg inte att vår avdelning var riktigt fullständig, utan en lugn plats där de lugna barnen skulle kunna leka rollekar i fred. Vilka som ville leka lugna rollekar i fred, var inget som diskuterades eller

problematiserades utifrån en genus- och jämställdhetsaspekt. Jag menar att detta exempel kan illustrera hur kulturellt förankrade och oproblematiska, traditionella könsrollsmönster kan vara i en förskola i Mellanbyn (Ehn & Löfgren, 2001).