Storbyn

Man kan beskriva Storbyn som en traditionell arbetarmiljö med vissa inslag av en jordbrukarkultur, som representeras på Sjötorpskolan av elever som åker skolbuss varje dag till skolan. Under 1980- och 90-talen har en del stora industrier lagts ner, och många invånare i Storbyn blev då arbetslösa. Det finns en offentlig sektor med exempelvis vårdcentral, äldreomsorg, skolor och förskolor, som har kunnat erbjuda arbeten till en del av invånarna utan krav på eftergymnasial utbildning. Många av Storbyns invånare arbetar i orter utanför kommunen, eller i egna företag framförallt inom hantverkssektorn. Mitt intryck av familjesituationen i Storbyn är att det är ganska vanligt med ensamstående föräldrar, som tar hand om sina barn enligt ett

varannanveckasschema. Den dominerande familjebilden är ändågifta par med barn som bor tillsammans. Jag upplever att det genussystem som Hirdman (1988) formulerat fungerar som norm, vilket bekräftas och reproduceras i vardagligt liv och arbete. Utan att fundera så mycket över det, gör människorna i Storbyn precis som på andra håll, sin könstillhörighet synlig utifrån ganska tydliga gränser mellan det som betraktas som manligt eller kvinnligt kodade mönster. Jag uppfattar att avvikelser från eller experimenterande med dessa mönster väcker reaktioner, och betraktas som lite

annorlunda och inte helt normala. Ytligt sett, kan möjligen den sociala kontrollen

byborna emellan sägas garantera en tämligen homogen livsstil i byn. Idrottsföreningar och scoutrörelsen samlar här, precis som i många andra svenska byar, en hel del barn och föräldrar under fritiden. Bostäderna inom Storbyn domineras av villor och

radhusbebyggelse, men har även områden med typisk miljonprojektsstatus. Det finns ett litet äldre centrum med exempelvis en bokhandel, en blomsterhandel, Systembolag, järnvägsstation, frisörsalong, några pizzerior samt en stor Konsumbutik. Utanför Storbyn, i närheten av en annan del av kommunen som jag kallar Mellanbyn, ligger ett enormt köpcentrum med många olika butiker under samma tak. Dit kan Storbyns invånare endast ta sig via buss eller bil. Rent kommersiellt har köpcentrets tillkomst, inneburit att många små butiker i Storbyn har slagit igen sin verksamhet.

Jag bor och är uppväxt i en större närliggande kommun där det finns en annan majoritetskultur. Universitet, sjukhus och stora internationellt framgångsrika företag dominerar intrycket i min hemstad, vilket innebär att jag kan ha missuppfattat och misstolkat bilden av kommunen som jag arbetar i. Kanske skulle min beskrivning inte få medhåll av dem som bor där. En sak som jag dock har visst stöd för från en del kollegor och skolledning som själva är kommuninvånare, är att det råder ett komplicerat förhållande mellan många invånare, och det som traditionellt brukar kallas för bildning och i förlängningen också utbildning. Många av de föräldrar jag träffat som lärare har själva dåliga erfarenheter av en orättvis skola, utan förståelse för deras kulturellt betingade förhållningssätt. Det kanske har inneburit att de har velat skydda sina barn från liknande upplevelser. Att studera, har eventuellt blivit ett sätt att positionera sig som en som tror sig veta bättre än alla andra för många av dem som jag mött.

Pierre Bourdieus kapital- och habitusbegrepp blir här användbart i en analys av Storbyns invånare. Det symboliska kapital som utbildning kan ge i andra kulturer, erkänns kanske inte som så betydelsebärande och värdefullt för dem. Andra resurser och kompetenser kan istället ha förkroppsligats, exempelvis en förmåga att försvara sina barn mot en orättvis behandling i skolan. Bourdieu menar att habitus styr människor att

fatta vardagliga beslut i sociala och kulturella sammanhang och detta sker på ett omedvetet plan.

Det är varken de sociala strukturerna ensamma som determinerar och lägger den viljelösa individen under sig, precis som det inte heller är fråga om frivilliga och meningsfulla val oberoende av kontexten. Habitus är socialiserad subjektivitet, vilket betyder att människans möjligheter är begränsade. Inte på grund av för låg informationsnivå eller intellektuell kapacitet, utan för att de är socialt begränsade och socialt strukturerade (Gytz Olesen, 2004, s. 155).

Lars Gunnar Andersson (1999) pekar på hur grundläggande föreställningar om samhället har förändrats på ett omfattande sätt sedan det andra världskriget. De

traditionellt erkända hierarkierna och auktoriteterna gäller inte längre, menar han. I det sammanhanget har inte heller skolan eller den vetenskapliga kulturen monopol på vad som betraktas som viktigt att kunna eller veta. Denna förändrade syn på samhället har inneburit att elevers och föräldrars erfarenheter och kunskaper måste respekteras och erkännas som värdefulla av skolans personal (Andersson/Persson/Thavenius, 1999). Storbyns invånare har i det perspektivet fått en möjlighet att på ett tydligare sätt än deras egna föräldrar kunde, hjälpa och stödja sina barn under deras skolgång. Enligt styrdokument och lagar bör det numera också finnas utrymme för vars och ens kulturellt betingade förhållningssätt (Lpo-94, Lag 1985:1100, Lag 2006:67). Jag tolkar bybornas sätt att betrakta skolan som är den företrädare för en hegemonisk och delvis

förtryckande kultur.

Mot den bakgrunden kan genuspedagogiska strävanden i skolan för ökad jämställdhet i samhället, bli något problematiska. Föräldrarna kan tänkas anse att ett överskridande av traditionella könsrollsmönster, leder till ett oönskat beteende hos deras barn.Utifrån min förståelse av den generella kultur som gäller i Storbyn, fungerar genussystemet som en relevant beskrivning av maktordningen mellan män och kvinnor på orten (Hirdman, 1988). Min uppgift som lärare att medvetet påverka elevernas förhållningssätt till genus och jämställdhet i ett socialisationsperspektiv, kan då hamna i direkt konflikt med föräldrarnas normer och värderingar. Eleverna kan i en sådan situation uppleva samma sak som deras föräldrar kanske gjort, nämligen att deras kulturellt betingade beteende och förhållningssätt inte accepteras i skolan. Skolan framstår här som lika hegemonisk

och förtryckande som då föräldrarna var små. Ur detta resonemang följer att det råder en slags dold kamp mellan olika kulturer om tolkningsföreträdet i skolan, vad det gäller genus och jämställdhet. Vad som betraktas som normalt och betydelsefullt i Storbyn, kan på så vis bli en kulturellt laddad förhandlingsfråga som bör ha betydelse för lärares didaktiska ställningstaganden, enligt mitt sätt att se det.