Makt, ansvar och inflytande i vardagen

I följande text kommer berättelserna via citat från intervjuerna att fokusera hur makt,

ansvar och inflytande ter sig för de fyra lärarna personligen i deras arbete i skolan. Tre

teman bildar utgångspunkt i följande citat. Det första handlar om hur viktiga beslut

fattas, som gäller det dagliga arbetet med eleverna. De två skolornas

organisationsstrukturer är det andra temat. Slutligen bildar lärarnas egen upplevelse av mer övergripande inflytande i skolorna, bas för mitt val av citat och de tolkningar som

jag gjort nedan. Jag låter Sanna beskriva en del av sin vardag i förhållande till makt, ansvar och inflytande:

Skolledningen är rektorn… sen finns det medhjälpare till henne… men det är hon som är ledningen. Eller… formellt så är de flera, det är en studierektor och sen vill jag faktiskt säga att i skolledningen har även skolsyster och kuratorn kommit att ingå. Men jag vet också… att det finns bara en som fattar beslut, och det är rektorn. […] Det är skendemokrati ju… för hon kommer med ett förslag, och så får vi tänka och många gånger så köper vi det rakt av, eller så kommer vi med något motargument eller motförslag. Då låter man det gå lite tid… och så blir det så som man har bestämt ändå. […] Säger du ingenting, så får du köpa det som blir… Det är väl mest det att man inte vill göra det själv [protestera mot rektorns förslag]. Man vill helst att någon annan ska ta det [både protest och eventuellt arbete som kan följa efteråt]. […] Det finns ju formella arbetsgrupper [kring arbetsplaner och handlingsplaner]. Kursplanerna, Jämställdhetsplan, Alkohol…, Rörelse och hälsa och Antimobbingplan eller

Likabehandlingsplan som det nu heter. […] Arbetet i exempelvis jämställdhetsgruppen och den grupp som arbetar med kursplanerna jämställs.[…] Men jag kan inte påverka så mycket egentligen. Fast i lagboken kan jag påverka jättemycket som skyddsombud, men i

verkligheten kan jag inte det. Ännu mindre som klasslärare ... (Sanna)

Sanna ger en rätt dyster bild av sina konkreta möjligheter till inflytande i sin skolas organisation. Hon går så långt att hon använder ordet skendemokrati, när vi talar om hur olika viktiga beslut fattas på hennes arbetsplats. Den yttre strukturen, med kollegiet som deltagare i olika arbetsgrupper för olika arbets- och handlingsplaner, framstår som en demokratiskt styrd organisation. Ändå är all konkret makt samlad hos rektorn ensam. Sanna upplever att hon och hennes kollegor inbjuds att delta med synpunkter, men att om dessa inte stämmer med rektorns förslag, så bestämmer hon helt efter eget huvud ändå. Hon uttrycker också ett obehag när det gäller att uttala sig om eller protestera mot det rektorn föreslår. Dels utifrån att det kan innebära att man betraktas som en

bråkstake, och dels därför att ett förslag kan innebära merarbete för den som bidragit

med det. Kanske är det så att den maktlöshet i förhållande till rektorn som Sanna ger uttryck för i intervjun, bidrar till bristen på personligt engagemang i kollegiet vad det gäller genus och jämställdhetsfrågor?

I Lönngårdsskolan har man haft otur med sina rektorer. Under de senaste sju åren har fem olika personer haft det yttersta pedagogiska och ekonomiska ansvaret i skolan, och den senaste rektorn har vid intervjutillfället varit sjukskriven på grund av utbrändhet de senaste sex skolmånaderna. Rekryteringsprocessen var vid intervjutillfället i gång för att hitta en ny skolledare för Lönngårdsskolan. Maja, Karin och Olle kommenterar sin situation:

[Skolledningen är]… helt obefintlig. Eller… nu är den inte det, för vi har sedan ett tag XXX [personnamn] som tillförordnad rektor på 25-50%. Hon med sina många år i ryggen vet vad

hon ska göra. […] Jag skulle vilja säga att det aldrig har varit någon ordinarie rektor där. Vilket har satt sina spår… Alla gör som de själva vill. Att det inte finns någon tydlig stringens i vad vi ska… eller hur vi ska göra i olika konfliktärenden. Det har ju gått jättebra för många. Det har varit många äldre, invanda kollegor… och nu är det mer eller mindre bara en av dem kvar. Vi har ställts inför en del problem som har varit väldigt svåra att ta i. […] Vi skulle jobba med något värdegrundsarbete, och det jobbar vi fortfarande med, men det är ingen som håller stringent i det. Att ha samma plattform att utgå ifrån… den har vi inte diskuterat färdigt, utan den tolkar man si och så… […] Det finns inga formella arbetsgrupper [som utarbetar arbets- och handlingsplaner i skolan]. [Viktiga beslut]… tas upp på lärarkonferensen som vi har varje onsdag, och sen… antingen fattas det ett beslut eller så händer ingenting. En tredje variant är att det låter som vi har tagit ett beslut, men så gör alla sin egen tolkning. (Maja)

Det svåra är ju att vi är så få… och det är väldigt mysigt med en liten skola, men svårigheten är när alla de här olika [formella arbetsgrupper i arbets- och handlingsplanarbete] ska tillsättas. Man kan ju inte ta på sig hur mycket extrauppdrag som helst. Så alla sådana viktiga beslut fattar vi tillsammans och det blir ju med konsensus… för det mesta, det blir det faktiskt. Vi bara pratar samman och sen vet vi vad vi tycker… då gör vi så säger vi… Vi bara tar för givet att alla vet, och då kan det ju bli missförstånd. Men jag tyckte vi sa så? Sa vi inte det? Och så får man diskutera igen… (Karin)

Den som leder konferensen säger sen: - Ja, det verkar ju som att majoriteten tycker att vi ska göra så. Om ingen protesterar då så är det ett beslut som är fattat. Jag tror aldrig att vi har behövt använda oss av handuppräckning eller nåt sånt, utan det har lösts så… Jag tror att alla som har en åsikt uttalar sig. (Olle)

I jämförelse med Sannas berättelse om sin skola som en auktoritärt styrd organisation, ter sig Lönngårdsskolan, via de tre lärarnas utsagor, som styrd utifrån en låt-gå attityd. Utifrån sina personliga tolkningar av de beslut som fattas, verkar sedan var och en av lärarna handla som de orkar, hinner och vill. Olle och Karin uppfattar att det råder ett slags tyst konsensus i kollegiet om ingen protesterar, medan Maja efterlyser stringens i fråga om hur besluten ska tolkas. Hon efterlyser skolgemensamma normer och

värderingar bakom de beslut som fattas, och verkar uppleva att kollegiet inte kommer vidare i de diskussioner om värdegrund som ändå förts på skolan. Om Sannas känsla av maktlöshet på Sjötorpsskolan handlar om en för hårt styrd organisation, så förmedlar Maja delvis samma känsla, men av helt andra skäl. Som lärare är det svårt att inte ha någon skolledning som organiserar, administrerar och strukturerar de tillfällen, i form av konferenser och personalmöten för viktiga diskussioner och beslut, som bör finnas. Karin uttrycker att hon betraktar det lärararbete som ligger utanför hennes egen undervisning i klassen, som extraarbete, möjligt att välja bort.

Risken är då, enligt forskargruppen FOSFOR, Wahl, Holgersson, Höök & Linghag, (2001), överhängande att detta leder till att organisationer som Lönngårdsskolan blir

könsblinda. De beslut som fattas i en könsblind organisation, verkar alltid handla om

något som inte har med kön eller genus att göra. Att kön spelar roll och hur kön spelar roll, blir först tydligt då dessa organisationers arbete och processer tolkas ur ett genus- och jämställdhetsperspektiv. I gemensamma pedagogiska diskussioner som till exempel kan handla om lokala arbetsplaner, handlingsplaner och värdegrund, kan lärarna bortse ifrån att pojkars och flickors villkor skiljer sig åt i skolan som en följd av deras

könstillhörighet (Wahl, Holgersson, Höök & Linghag, 2001, Maja, intervju nov-2006, Sanna intervju nov-2006).

De fem härskartekniker som Ås (1982) formulerade som strategier för män att underordna sig kvinnor i sociala sammanhang, kan även bli tydliga på de två arbetsplatserna. I den organisation som Sanna beskriver, anar jag att risken för att

Dubbelbestraffning är överhängande. Om man istället för att koncentrera sig på

könstillhörigheten hos den som har makten, och istället fokuserar genus, skulle man kunna betrakta Sannas rektor som en företrädare för manligt genus, även om hennes kön i detta fall är kvinnligt. Det Sanna uttrycker om beslutsfattande och diskussioner i Sjötorpsskolans kollegium, tycker jag pekar på att antingen lärarna lämnar egna förslag eller ej, verkar det ändå till slut leda till en form av bestraffning. Jag tycker mig kunna se att även Förlöjligandet och Påförandet av skuld och skam finns i bakgrunden, då ingen av lärarna verkar vilja framstå som en bråkmakare som bara provocerar fram besvärliga samtal. I Lönngårdsskolan där ingen riktigt verkar veta vem som ska styra skolan eller hålla i gemensamma beslutsprocesser, är risken att härskartekniker som

Osynliggörande och Undanhållande av information, hindrar de unga nya lärarna från att

agera för att starta diskussioner. På något sätt blir det viktigare att ”inte bråka”, som Karin uttryckte det, än att förhålla sig till den gemensamma värdegrund som enligt Lpo- 94 ska prägla deras undervisning. Det som utmärker dessa fem härskartekniker är just att de fungerar på ett dolt sätt, vilket gör dem ytterst svåra att diskutera öppet och därmed stävja. Vad som däremot är klart enligt Ås teorier, är att de får betydelse för enskilda personer och påverkar de beslut som fattas inom olika organisationer till kvinnlig nackdel (Ås, 1982).

De fyra lärarnas bilder av sin arbetsplats är självklart olika. Intressant för mig blir att försöka se mönster och tolka i analysdelen av uppsatsen, det som framkommer när de berättar om sina upplevelser av makt, ansvar och inflytande i sina skolor.