Sanna från Sjötorpsskolan

Sanna är född 1975 i en mindre by med kort avstånd till en större kommun. Det är samma år som Förenta nationernas kvinnoår, och Sverige får en ny abortlag som tillåter kvinnor att göra abort till och med 18:e veckan. Sedan ett år tillbaka är det också tillåtet för hennes föräldrar att enligt föräldraförsäkringen dela på ledigheten vid hennes

födelse. I byn äger hennes föräldrar en villa där hon växte upp som barn. När Sanna var liten arbetade modern på nätterna i sjukvården, och hennes far är fortfarande anställd som hantverkare på ett större företag en bit från byn. Sanna har två yngre syskon, en bror och en syster. Modern lämnade inget av barnen på kommunal förskola, utan löste barnomsorgen för sina barn med privat och kommunal dagbarnvård i hemmiljö. Året då Sanna fyllde fyra år, blev det en rättighet i Sverige för hennes föräldrar att som

småbarnsföräldrar endast arbeta sex timmar utan inkomstkompensation. När Sanna funderar över hur hon skulle vilja lösa barnomsorgen i framtiden för sina eventuella barn, konstaterar hon att hon nog inte skulle vilja lämna sina barn för tidigt, det vill säga före två till treårsåldern. Hon menar att förskolors personaltäthet inte kan tillgodose barns behov, då små barn behöver ”en vuxen var att ty sig till ” (Sanna). Dock är det inte självklart för Sanna, att det nödvändigtvis innebär att enbart modern måste vara den där vuxne. Istället pekar hon på vikten av att båda föräldrarna är lediga från arbetet för att ta hand om sina barn. Hon konstaterar frankt, att hon nog inte skulle vilja stanna hemma under två år från sitt arbete i skolan. Könsrollsmönstret var ganska tydligt uppdelat i Sannas barndomshem, där modern skötte inomhussysslor, och fadern skötte det som skulle göras utomhus. Sanna menar att föräldrarna helt enkelt gjorde det som de kunde bäst. I hennes föräldrahem är det viktigt och betydelsefullt att skaffa sig en utbildning. Däremot är det inte självklart att söka ekonomiska lån för att klara sin försörjning under studietiden. Enligt en ny lag som trädde i kraft 1980 kunde dock hennes mor söka egna studielån utan att behöva genomgå en äktamakesprövning, om hon velat skaffa sig ytterligare utbildning. Ett annat framsteg i fråga om jämställdhet var att den förstfödda prinsessan Viktoria, enligt ändrad grundlag, i framtiden skulle ärva

den svenska tronen. Sannas mor avstod dock från att vidareutbilda sig, trots att hon enligt Sanna hade sådana planer, bland annat som ett resultat av föregående ekonomiska resonemang. Sanna uttrycker det som att modern menade att: ”Familjen kom först.” (Wahl, Holgersson, Höök & Linghag, 2001, Sanna, intervju nov-2006).

Trots att Sanna är en genus- och jämställdhetsmedveten kvinna, tycker jag mig ändå förstå att hennes uppfattningar om familj, barn och arbete är präglade av hennes egen uppväxt. Som klasslärare, i framför allt de lägsta klasserna, har hon stor erfarenhet av att vara en trygg vuxen som både känslomässigt, socialt och praktiskt engagerar sig i sina elevers utveckling. Ändå är hon osäker på om hon själv skulle vilja lämna sina eventuella egna barn i förskollärares och barnskötares vård. Hon menar att varje litet barn upp till två- treårsålder behöver en vuxen person som helt och hållet ägnar det sin uppmärksamhet. Sanna är dock inte beredd att, som sin egen mor, vara den som avstår från att arbeta för barnens skull. Hon betonar att det är viktigt för ett barn att växa upp med båda sina föräldrar. Hennes egen mor avstod från att vidareutbilda sig av hänsyn till sin familj, trots att hon hade sådana planer för egen del. Min tolkning av moderns uppfattning om att prioritera sin familj, har inneburit uppoffringar för hennes personliga del. När Sanna beskriver arbetsfördelningen i sitt föräldrahem, är det ganska självklart för henne att föräldrarna helt enkelt gör det som de är bäst på. Könsrollsmönstret är tydligt utifrån förställningar om manliga och kvinnliga sysslor, vilka utföres utom- respektive inomhus (Sanna, intervju nov-2006).

Jag anar att Sannas syn på barnomsorg, arbete och utbildning kan vara ett uttryck för den klassresa som hon via sin akademiska utbildning och flytt från hembyn faktiskt har gjort, i förhållande till sina föräldrar. Hennes symboliska kapital har nog förändrats i och med utbildning och yrkesval. När Sanna talar om sin offentliga arena i skolan är hon som tidigare nämnts mycket genus- och jämställdhetsmedveten. Men då det handlar om hennes privata liv och bakgrund, verkar hennes föreställningar och förhållningssätt mer präglade av hennes uppväxt i en traditionell arbetarklassmiljö. Annelie Jordahl (2003) menar att arbetarklasstillhörighet och klassresor sedan 1990-talet har varit problematiska att tala mer offentligt om. Hon konstaterar en aning provokativt, att

arbetarklassen har försvunnit i och med att industrisamhället förändrades till ett

kunskaps- och tjänstesamhälle. Plötsligt har alla istället blivit medelklass. Jordahl menar

att det ligger i överklassens intresse att klassamhället inte finns, och att medborgarna agerar som om det numera inte råder några motsättningar på grund av klasstillhörighet. Hon skriver:

För egen del brukar jag gå efter utbildning, yrke, kapital och föräldrars klasstillhörighet. Det brukar vara tillförlitliga klassmarkörer. Ekonomi är en del av bilden, men inte avgörande. En städerska som vinner en miljon på Bingolotto blir inte automatiskt medelklass, och

arbetarklassen – byggjobbare, gruvarbetare – har ofta högre lön än akademiker i högstatusyrken ( Jordahl, 2003, s. 59ff.).

Jag tror att Sannas kulturella arv i form av ett traditionellt könsrollsmönster, i viss mån står i kontrast till den utbildning och erfarenhet hon har skaffat sig under sin klassresa från arbetarklass till akademiskt utbildad medelklass. Jordahls (2003) exempel med städerskan ovan, kan fungera som en konkret beskrivning av det teoretiska begrepp som Bourdieu kallar för habitus. I kulturanalyser kan habitusbegreppet som beskriver olika människors mer kroppsliga delaktighet i en viss kulturell struktur, fungera väl som analysverktyg. I den mån denna forskning undersöker individers personlighet eller psyke, betraktas dessa som delar av ett kulturmönster och är inte psykologiserande.

Habitus är ett sätt att skaffa sig symboliskt kapital via ett förkroppsligande. Det

symboliska kapitalet kan sägas vara det som av andra grupper igenkänns och tillerkänns värde, något som tillskansas hela livet oberoende av ekonomiskt kapital. Dessa är båda komponenter i individens kulturella identitet. Utifrån den habitus som Sanna delvis har med sig från uppväxten, påverkar det praktiska sinnet hennes förhållningsätt och

handlingar i arbetet och på fritiden. Bengt Linnér och Boel Westerberg (2001) har på ett försiktigt sätt tillämpat och förklarat hur de ser på Bourdieus begrepp det praktiska

sinnet, i en studie av lärarstudenters och nyblivna lärares förhållningssätt till teori och

praktik i lärarutbildningen (Frykman & Löfgren, 1979, Arnstberg, 1989, Linnér & Westerberg, 2001, Jordahl, 2003, Gytz Olesen, 2004, Sanna, intervju nov-2006).

Vi har förstått innebörden i begreppet ungefär så här: Det är det vi har i huvudet och som hjälper oss att handla adekvat i en viss situation, därför att vi är bekanta med situationen och har olika slags erfarenheter och kunskaper om den och om det som behövs för att handla klokt och förnuftigt i den (Linnér & Westerberg, 2001, s.101ff.).

Min tolkning av det Sanna uttrycker i intervjun om barnomsorg och föräldraskap, utgår ifrån att hennes kulturella tillhörighet på olika sätt styr hennes förhållningssätt. Kanske är detta bara ett uttryck för min egen lust att betrakta varje uttalande som

meningsskapande? Kanske har jag övertolkat det som Sanna säger, utifrån min egen moral och mina egna normer? I Sydsvenskans kultur och nöjesdel från söndagen den 20 maj 2007, finner jag en stor artikel om författaren Nina Björk. Under slutet av 1990- talet skrev hon en omtalad bok med tydligt feministiskt budskap, nämligen Under det

rosa täcket (Björk, 2006). Sedan dess har Björk blivit förälder och hon kommenterar i

artikeln en krönika ur Dagens nyheter som hon skrev 2005, om sin tveksamhet inför att lämna sina barn på förskola för tidigt. Hon säger:

… att bara uttrycka en försiktig tveksamhet kring frågan om dagis är väldigt starkt och hotande, eftersom det har funnits konsensus om att alla feminister älskar dagis. Även om jag inte sa ”dagis är jättekasst och alla ska vara hemma”, utan bara uttryckte en

tveksamhet så blev det väldigt starkt (Ekström, SDS, 20070520).

Kanske var det bara samma sorts försiktiga tveksamhet som Sanna, precis som Björk, uttryckte i sitt uttalande om sin syn på barnomsorgen?

Sanna beskriver sig själv med ordet omhändertagande, och menar att hon gärna hjälper människor som på ett eller annat sätt har det svårt. I och med att hon är äldst av tre syskon, menar Sanna att hennes position som storasyster har format hennes

förhållningssätt till andra. Hon nämner också att hennes mormor haft inflytande på hennes personlighet. Mormodern var en mycket stark kvinna som i den offentliga sfären engagerade sig politiskt i ett kvinnoförbund. Däremot i sin mer privata hållning till den egna familjen, kommunicerade hon att ”män är svaga, och måste därför tas om hand av

oss kvinnor”. Under vårt samtal återkommer Sanna ofta till sin mormor, och jag förstår

på så vis att hennes synpunkter har haft stor betydelse för hur Sanna tänker om

jämställdhet och genus. Nästa ord som hon använder om sig själv blir ”bestämmande”. Att ge andra sin omsorg och hjälp, innebär också att ha möjligheten att vara med och påverka hur vardagen bör struktureras. Sanna och hennes sambo bor i en hyreslägenhet med två rum och kök, där hon tidigare bodde ensam. Det har nu gått tre år sedan sambon flyttade in, och parets ekonomi har sedan en tid markant förbättrats då han fått

ett arbete som tjänsteman i en offentlig verksamhet. Efter många års studier och en akademisk examen var han arbetslös, och Sanna försörjde i stort sett deras hushåll ensam med sin lärarlön. Paret har ingen bil eller något eget sommarhus. Under sommarsemestern åker Sanna ibland ensam till sina föräldrars husvagn under några dagar, för att sedan även göra något annat tillsammans med sambon (Sanna, intervju nov-2006).

Orden omhändertagande och bestämmande är de som Sanna väljer då hon beskriver sin egen personlighet. Jag tolkar uttrycket omhändertagande som ett sätt för henne att beskriva sig själv som empatisk, socialt och emotionellt engagerad. Detta är egenskaper som utifrån ett traditionellt könsrollsperspektiv kan betraktas som typiskt kvinnliga. I det genussystem som Hirdman (1988) formulerat för att beskriva maktordningen mellan kvinnor och män, symboliserar frihet och symbios grundläggande, gemensamma behov eller önskningar för båda könen. Kvinnors frihet är förknippad med män, och mäns tillgång till symbios går delvis via kvinnorna. Sannas beskrivning av sig själv som just omhändertagande, och mormoderns tal om män som svaga och beroende av kvinnlig omsorg kan enligt, Hirdmans teorier tolkas som genuskoreografi13. Genuskoreografin går ut på att försöka fylla ut de mellanrum som finns mellan manligt och kvinnligt genus, för att nå individuella fördelar. Det andra ordet som Sanna nämner om sig själv är bestämmande. Hon är en stark och självständig kvinna som via sin utbildning och sitt yrke har utvecklat en kulturellt betingad identitet, vilken skiljer sig på många sätt från den kultur som hennes föräldrar lever i. Hon beskriver också hur hennes

omhändertagande personlighet hänger samman med hennes bestämmande. Hennes omsorger om andra kan öka hennes möjlighet till kontroll och makt generellt (Hirdman 1988, Sanna, intervju nov-2006).

1997 avslutade hon sin lärarutbildning till grundskollärare år 1-7 i svenska, samhällsorienterande ämnen och musik. Sedan 1999 har hon arbetat i Storbyn i

13

Sjötorpsskolan framförallt som klasslärare i år 1-3. Förutom grundutbildning, har Sanna vidareutbildat sig vid Göteborgs universitet för att bli genuspedagog. Kursen var en statlig satsning för att öka jämställdheten i skola och barnomsorg i Sverige, med titeln:

Värdegrund, jämställdhet och genusvetenskap. Tanken var att utbilda pedagoger från

förskola till gymnasium, vilka skulle kunna driva jämställdhetsprojekt på olika nivåer i kommuner runt om i landet. Under våren 2006 ledde hennes intresse för barn med särskilda behov, till att hon fortsatte att utbilda sig på Malmö högskola i en

specialpedagogisk översiktskurs. Även under hösten 2006 har hon fortsatt att studera, en mer metodisk kurs i matematik och montessoripedagogik. Förutom sitt arbete som klasslärare i år ett, är Sanna Sjötorpsskolans skyddsombud. Hon har via fackförbundet och Landsbygdskommunen tagit del av utbildning i arbetsmiljöarbete i skolan. Under sin fritid ägnar hon sig åt olika former av musik och dans, exempelvis folkdans och sällskapsdans tillsammans med sin sambo. Hon sätter värde på att ”pyssla med olika

saker”, det vill säga olika typer av hantverk på hobbynivå, när hon är ledig från

skolarbetet (Sanna, intervju nov-2006).

Sanna menar att hon och sambon delar på hushållets arbete såsom exempelvis inköp, matlagning, tvätt och disk, utifrån situation, ork och tid. Men vid närmare eftertanke drar hon sig till minnes hur det var när sambon flyttade in:

Direkt så började jag göra en massa saker som jag aldrig gjorde innan, laga mat, städa, diska… Jag blev väldigt så där omhändertagande… och han gick tillbaka. […] Men sen insåg jag vad jag höll på med. Det var nog aldrig meningen för någon av oss... men eftersom jag gav honom chansen att falla in i den rollen, så blev det lätt att göra det. […] Framförallt så tror jag att det är könsrollerna (som styr vardagen) egentligen, och jag tror också att min syster hade gjort samma sak, fast hon är lillasyster och van att bli uppassad. Jag tror

framförallt att man har en bild av att: Oh, nu är vi sambo, den lilla lyckliga familjen. […] Av någon skum anledning så blev jag en sån där femtiotalsfru, som jag ju aldrig har varit. (Sanna)

Hon kopplar sitt eget genusmedvetande och sin uppmärksamhet kring jämställdhet, både till sin vidareutbildning och till sin mors och mormors förhållningssätt. I det privata, på hemmaplan kan jag ana hur hennes praktiska sinne gjorde sig gällande i handling, då Sanna flyttade samman med sin pojkvän. Fanny Ambjörnsson (2004) pekar också på att det främst är genustillhörigheten som är avgörande då kulturella identiteter skapas. Hon har studerat en grupp gymnasietjejers sätt att kombinera sin klass- och

genustillhörighet i sina strävanden att framstå som normala (Ambjörnsson, 2004,

Sanna, intervju nov-2006).