Senast igår hade jag ett mycket intressant och givande hälsosamtal med en elev. Sam- talet med Karin blev säkert minst lika givande för mig som för henne. Vilken förmån att få hjälp av sina elever att utvecklas! Att mötet tog en annan vändning än det kanske hade gjort före min tid på forskarskolan tillskriver jag till stor del de nya tankar och erfarenheter jag tillägnat mig. Det är också en häftig känsla att kunna använda dessa verktyg i praktiken.
Efter lite inledande småprat kom vi in på uppföljningen av det hälsomål hon/vi hade satt upp vid det föregående samtalet. Jag var riktigt nyfiken på hur det hade gått efter- som hennes mål var av det mer utmanande slaget. Karin hade själv föreslagit det, hon skulle försöka att börja äta grönsaker. Just grönsaker hade alltid varit som ett rött skynke för henne. Bara tanken på detta hade fått henne att må illa. Emellertid hade jag fullt förtroende för Karin och trodde nog att hon skulle lyckas med sitt mål. Målets utformning hade också varit vettigt och även den kommit från henne. Hon skulle sma- ka lite olika grönsaker för att se om något möjligen skulle kunna gå för sig.
Inga elever tar lätt på sina hälsomål (eftersom de är helt frivilliga och kommer från dem själva), allra minst Karin. Därför blev jag lite förvånad när hon konstaterade att hon inte ansåg sig ha klarat sitt uppsatta mål. Därmed inte sagt att hon inte hade för- sökt. Problemet var bara att det varit, som hon uttryckte det, för äckligt…
Precis samtidigt som hon berättade detta kom plötsligt insikten över mig. Allt jag läst, skrivit och funderat kring kom till uttryck i detta samtal. Återigen handlade det om den rådande samhällsnormen. Idealet för en hälsosam människa är inte bara en smal, väl- tränad person utan också någon som äter nyttiga grönsaker.
- Karin, jag vet ju att du är en tjej som verkligen satsar om du bestämmer dig för något. Samtidigt visste du hur svårt detta var för dig. Varför satte du upp ett sådant mål? Förslaget var, som du säkert minns, helt och hållet ditt.
Karin nickade bekräftande men förblev tyst, blicken en aning sänkt nu. Jag anade en viss besvikelse över hälsomålets utfall. Visst finns hälsonormen där annars hade inte målet uppkommit överhuvudtaget. Jag formulerade svaret åt henne, svaret som vi båda visste men som Karin inte riktigt kunde uttrycka:
- Är det så att bilden av en hälsosam människa i ditt huvud är någon som äter grönsaker?
Hon tittade förvånat upp, nickande.
- Men om vi tittar på det som du berättade för mig på förra samtalet så ser vi ju att du mår jättebra. Du är nöjd med dig själv och ditt liv. Du trivs i skolan och med kompisar. Du har sysselsättningar på fritiden som du ser som meningsful- la. Stämmer det?
- Ja
- Men ändå… du kände att utan att äta grönsaker kunde du inte vara riktigt häl-
sosam? - Mmm.
En jobbig tanke for genom huvudet, har jag som hennes hälsolärare, hjälpt till att förmedla en sådan bild?
- Ok. Jag förstår.
Varför tänkte jag inte så här då målet sattes upp? En stunds tystnad följde. Jag var tvungen att summera våra nyvunna insikter.
- Karin, jag tror vi lärt oss något båda två. För det första anser jag inte att du misslyckats med ditt hälsomål. Du vet, det finns alltid två sidor av samma mynt. Du tycker inte att målet uppfylldes eftersom du är tillbaka på ruta ett. Jag ser det lite annorlunda. Målet var att försöka äta grönsaker och du försökte verkli- gen.
Givetvis är detta inga enkla frågor. Ska man göra saker som man inte mår bra av psy- kiskt för att våra kroppar mår bra av det? Hur mycket ska man exempelvis plåga sig för att komma i form? Hur illa ska man må för att det inte ska bli hälsosamt att äta grönsaker? Jag tänkte på liknelsen jag använt för att beskriva detta: Ska vi låta våra smaklökar bestämma över resten av kroppen? Är den liknelsen verkligen bra? Tar inte en sådan metafor ställning för ett fysiologiskt synsätt, det som kroppen mår bra av är alltid hälsosamt! Var går gränsen? Lika säkert som att vi inte kan plåga i oss mat, lika säkert behöver kroppen näring. Återigen – vad är hälsosamt i just det här fallet? Det vet ju både Karin och jag men det är viktigt för henne att jag bekräftar det hela:
- För det andra, mår du bra nu?
- Jaa, jättebra!
- Då så, det vi båda lärt oss idag är att det går alldeles utmärkt att ha god hälsa utan att äta grönsaker!
Karin log brett och när jag började skratta blev även hennes leende till ett bubbligt fnitter. Vi samtalade vidare om att i en perfekt värld hade hon älskat grönsaker men att det nu var som det var. Hon hade verkligen försökt men inte mått bra. Det finns andra sätt att få i sig det som grönsaker bidrar med.
Reflektioner
Hade hon lyckats? Det beror på vad man menar. Hon hade inte lyckats ur ett fysiolo- giskt perspektiv eftersom hon inte klarar att äta grönsaker. Ur ett salutogent perspek- tiv har hon lyckats eftersom hon, med min hjälp, fått insikten om att man inte måste vara precis som normen föreskriver för att ha hälsa. Däremot kan normen få folk att tro att hälsa är ouppnåeligt för dem eftersom de inte passar in i fållan …
Inte minst – både Karin och jag lärde oss att hantera livets utmaningar lite annorlun- da. (Karin heter egentligen något annat)