Flexibilitet och rörlighet utgör exempel på policytrender som vuxit fram i spåren av diskussioner kring högre utbildning (Högskoleverket, 2003). Den dominerande policyn betonar utbildningens roll i arbetet för att studenten tillägnar sig rätt kvalifikationer för att få anställning, och för att hen fortsättningsvis kan hålla sig anställ- ningsbar på en framtida arbetsmarknad. Olika studier framhäver högre utbildning och lärande som ett instrument för att gynna till- växt och sysselsättning, främja partnerskap mellan högskolan och företag och som en förutsättning för att den enskilde individen skall delta fullt ut i samhället (Dhillon, 2009; Dobbins & Knill, 2009). Dessa resonemang kopplas till förklaringar av sysselsättning och
anställningsbarhet som en del av ekonomisk tillväxt och utveckling. Retoriken om konkurrenskraft och sysselsättning samt investeringar i humankapitalet indikerar en inställning till högre utbildning som en typ av satsningar som i framtiden förväntas ge avkastning. Flera studier visar att förklaringar kring den högre utbildningens funk- tion är starkt förknippade med frågor angående högskolans roll som producent av kunskaper och färdigheter med en stark nyttobaserad innebörd (Ankarloo, 2012; Barnett, 2000; Friberg, 2012).
Mot bakgrund av dessa aspekter kan man således med fog fråga sig vilken överlevnadskraft projektets situationella verkligheter har i en omvärld med ökat samhälleligt tryck mot ständiga förändringar. Den högre utbildningen ställs inför hårda krav på att utgöra hörn- stenar för arbetsmarknadens öppna system som hela tiden förändras (Ankarloo, 2012; UKÄ, 2014). Det gör det omöjligt att överblicka alla arbetsmarknadens aspekter och konsekvenser för förväntningar på utbildningens innehåll och den förvärvade kompetensensens framtida efterfråga. I bakgrundsbilden av anställningsbarhet ser vi sjuksköterskestudentens kompetensutveckling och erfarenhet från ländernas kliniska vardag. Kunskap och rörelse i ett. Men det ger ingen hundraprocentig försäkring för arbetsmarknadens inklusivitet utan att de strukturella och individuella gapen övervinns (Friberg, 2012; Hellgren & Sverke, 2008) och Öresundsintegrationen stärks. I den offentliga debatten förekommer en osäkerhet i tolkning vad Öresundsintegrationen är. Aktuella fakta påvisar att integrationen stärks när olikheterna mellan Danmark och Sverige växer. Här kan omnämnas löneskillnader, tillgång till arbetstillfällen, bostadspriser mm. Generellt pekar utvecklingstrender i Öresundsregionen på att integrationen håller på att stagnera och medan bland annat privat- personer utnyttjar regionernas möjligheter för ökad rörlighet håller företagen inte samma integrationstempo.
En projektorganisation är alltid en temporär verksamhet. Eftersom omvärlden ständigt förändras måste även den högre utbildningen vara beredd på en snabb omprövning. Ändå kan man inte bortse ifrån att det finns situationer då det krävs resurser för att få en förändring till stånd. Inställningen att högskolan förväntas stödja utveckling och sitt Öresundsregionala engagemang stämmer inte med det aktuella
stödsystemets resurstillgång (se Figur 1). I arbetet med att skapa visioner och definiera behoven är det alltså viktigt att garantera stöd och ett ändamålsenligt resursflöde. Högskolan själv har inte tillgång till sådana resurser vilket är viktigt att komma ihåg inte minst i nedskärningstider (UKÄ, 2013). Annars finns det risk att högskolan drar på sig för stora omkostnader och på det sättet äventyrar de delar av verksamheten som regleras av beslutade uppdrag och riskera åtagandens långsiktighet.
Utifrån det integrala perspektivet kan projektorganisationen därför ses till viss del som en skådeplats för intressemotsättningar och konflikter. Projektverksamheten handlade ytterst om uttryckt vilja till utveckling både samhällsmässigt, institutionellt, socialt och individuellt. Men små projektverksamheter kan inte förfoga över lösningarna utan svaren bör sökas hos aktörerna i regionen. De i projektet övergripande målen för Öresundsintegration i relation till gemensamt genomförda utbildningar har i dagsläget inte legitimerats i framtida visioner.
Ofta är effektmålens uppfyllelse och relevanskravet inte möjligt att mäta förrän en lång tid efter det att projektet är avslutat och eventuell systemförändring införd. Exempelvis så kan utbildningens vinster i form av tillämpning av den utvecklade kompetensen inte hämtas hem förrän flera år efter genomförandet. På samma sätt kan det vara svårt att omedelbart konstatera effekterna beträffande hur den utvecklade kompetensen hos studenten tillämpas i arbetlivet eller vilken effekt kan exempelvis ändrade attityder till att söka arbete på båda sidor av sundet ha. Detta medför att den målsättning som till exempel högskolan eller visst utbildningsprogram har måste kontinuerligt revideras för att proaktivt kunna föregripa föränd- ringsbehoven med utgångspunkt i myndighetens totala uppdrag och dess målformulering. En sådan omprövning av målsättningar kan naturligtvis leda till att hela organisationen och verksamheten kan påverkas. Därför kan ambitioner om långsiktighet vara svåra att få till stånd av utbildningsanordnaren själv. Det innebär att projektets resultat kan vara utsatta för kritik beroende på vilken perspektiv som väljs och vad menas med nytta och resultatanvändning eller kunskapsbehov och relevans.
Det intressanta är att inom den högre utbildningen kopplas utbild- ningspolitiken till ekonomiska värden som tillväxt, konkurrenskraft, sysselsättning och ekonomiskt-sociala förändringar (Högskoleverket, 2007; Näringsliv Skåne, 2012;SUHF, 2000). Därmed måste varje utbildningsverksamhet med utvecklande karaktär lyfta perspektiv från det ”just nu” pågående innehållet och se till att även kunna fungera väl i framtiden. Dessa förändringar kan relateras till högre utbildning utifrån kraven på högskolans yttre och inre effek- tivitet (Sörlin & Gundelach, 2007; Talerud, 2000; UKÄ, 2014). För att uppnå detta måste utbildningsverksamheten anpassas till den miljö som den verkar inom. Utbildningar och tjänster måste ha en sådan utformning att de efterfrågas av omgivande samhälle och arbetsmarknaden. Till detta relateras anskaffning, utveckling, organisationsplanering och avveckling av olika resurser. Om inte, måste kanske utbildningar och tjänster bytas ut eller ändra sin mark- nadsinriktning. Utifrån dessa resonemang, påverkar föreställningar om utbildningens centralitet uppfattningar om att utbildningen är lösning på många samhällsproblem från arbetslöshet till interna- tionell konkurrensförmåga (Rowe & Fudge, 2003). Det gör att universitet och högskola i allt högre grad underkastas en ökning av omloppshastigheten mellan individens investering och förverk- ligande av det abstrakta värdet. Ett exempel på den formen av interaktiva processer har visat sig i projektresultaten då studenterna upplevde att deltagande i utbildningen gav dem ett mervärde och att transkulturella möten var positivt utvecklande både personligen och yrkesmässigt.
Olika teoretiska och praktiska perspektiv kan påverka ett projekt och dess deltagares insatser. Även uppläggningen av projektets genom- förande kan påverkas av vilken syn på styrande och begränsande ramfaktorer har de som har makten att påverka, planera respektive genomföra projektet. För att kunna navigera i det komplicerade organisatoriska och socio-kulturella miljön är det viktigt att bygga upp projektstrukturer som trots påfrestningar klarar av att hålla projektverksamhetens fokus på dess syfte och kärnkoncept. I detta fall har aktörerna knutits till varandra genom gemensamma mål, ansvarsområden och studentmålgrupp. Utbildningen har visat sig
fylla en rituell funktion utifrån den enskildes meritering och upplevd mervärde främst genom tillträde till utökad yrkesarena. Studenterna uppfattade att deras positionering på den Öresundsregionala arbets- marknaden har stärkts.
Projektpraktiken kan förstås som en disciplinerad praktik med syfte att utveckla nya ordningar och anpassa de till de strukturer som finns för att kunna bidra till övergripande förändring. Men det är inte alltid så att nya idéer är välkomna. Nya initiativ kan betyda att det kan uppstå konkurrensförhållanden mellan redan etablerade verk- samhetslogiker samtidigt som nytänkande behövs. Det stödet som är nödvändigt för en nyetablering inom redan befintliga ordningar handlar om att finna relevanta strukturer kring hur organisering kan gå till och hur den befintliga arenan kan kompletteras. Alternativa organisatoriska verksamheter kan utmana den rådande ordningen och den existerande tolkningen eftersom de i viss mån synliggör inklu- derande maktstrukturer, omgivningens dynamik, komplexitet och föränderlighet (Backman, 2005; Czarniawska, 2000; Packendorff, 1995). Utifrån det perspektivet menas här att projektet har i viss mån bidragit till att reproducera det institutionella sy stemets strukturer eftersom dess komplexa handlingar var samtidigt gestaltade prag- matiskt och politiskt. I projektets övergripande och regionbetonade politiska hållning kunde utläsas en instrumentalistisk uppfattning om både den relevans som förväntas att projektet skall ha och hur resultaten skall gå in i det samhällets regionala kretslopp för att uppnå det visionära målet.
Det finns alltså risk för att finansiärens starka regionpolitiska mål, den pragmatiska relevansen kopplat till arbetsparadigmet fram- bringar slutna intresseområden och en branschbunden underordning som i första hand fokuserar på arbetsmarknadens eller professions- avgränsade intressen. Detta kan skapa en typ av sluten cirkel där avvikande perspektiv får svårt att få gehör. Negativa effekter av den slutna cirkeln uppmärksammas bland annat inom andra forsknings- projekt i utbildningsvetenskap (Molander, 2008).