VÄRDELEGITIMITET
Generellt har projektutfallen visat att verksamhetsprocesser innehöll två både sammanlänkade och åtskiljningsbara element. De sam- manlänkande beståndsdelarna var till stor del kopplade till projekt- verksamhetens pragmatiska rationalitet inbäddad i båda lärosätens inominstitutionella ramars operationella delar. Mer osynliga bak- grundselement relaterade till projektets samspel med och inom omgi- vande faktorer och den samhällssociala omgivningens subjektivitet. Föreställningar om effektiviteten av ett projekt väcker frågor som inte alltid kan besvaras. Det kan vara dels för att forskningen inom området omspänner multidimensionella faktorer och dels för att för- klaringar söker svaren i ekonomiska och nyttomaximerade faktorer. Iakttagelser av integrala aspekter inom de arbetsprocesser som ägde rum i projektet samt klassiska teorier kring tillväxten av human- kapitalet sträcker sig bortom det ekonomiska nytto maximerande tänkandet.
Utifrån dessa aspekter kan de innovativa processer, utveckling och dynamiska skeenden skapade under det aktuella projektets gång förstås genom dess relation till hur idéer och sammanhållna föränd- ringar sprids och hur de kan flyttas från ett givet organisatoriskt sammanhang till ett annat samt vad faktiskt händer när en befintlig ordning konfronteras (Light, 2008; Schumpeter, 2008). En viktig referenspunkt som har formerats i projektet samstämmer med upp- fattningar att huvuddelen av offentliga åtgärder och sociala innova- tioner legitimeras främst genom att man uppnår ett önskat mål det vill säga att något blir bättre för någon (Levi, 2006; Light, 2008). Det är därför viktigt att ställa den svåra frågan för vem innovationen
kommer att innebära en förändring eller förbättring (Denvall, Heuele & Kristiansen, 2010; Rønning et al., 2013) då varken negativa eller positiva konsekvenser behöver vara kända på förhand.
Packendorff (1995) skissar upp en bild där han menar att inom postmoderna organisationer och förvaltningar implementeras den så kallade ad-hocratin exempelvis genom utvecklingsarbeten och projektpraktiker. I stället för stabilitet och standardiserade lösningar ställs krav på flexibilitet vilket fordrar nya samarbetsformer och för- ändrad organisering. Det medför att den typen av arbetsformer inte är tänkta att vara löskopplade från den permanenta organisationen utan skapas ofta för att prova nya angreppssätt och för att inspirera denna. Inom den högre utbildningen dominerar en föreställning och tilltro till införskaffande av externa medel för forsknings- och utveck- lingsprojekt för att stimulera resurstilldelning och prestationsgrader (Malmö högskola, 2014; Prop. 2008/09:50; Sörlin och Gundelach, 2007). Ad-hocratin och beroende av ostabila resursflöden skapar dock osäkerhet i samband med långsiktig verksamhetsplanering och problem med kontinuitet. Relaterat till högskolans uppdrag, författare som Unemar Öst (2009) problematiserar den existerande föreningen inom utbildningspolitikens olika krafter och den stora utmaningen att skapa lokalt och regionalt anpassat kompetens- försörjning vilket ställer krav på rätt närhet till arbetsmarknaden. Det leder till att som i det här fallet ett multipartnersprojekt får i högre grad särskilda krav på sin verksamhet genom att den dels förväntas vara anpassad till hemorganisationens beslutsprocesser och samtidigt uppfylla de existerande externa kraven på värdelegitimitet.
Senare forskning betonar betydelsen av en helhetssyn som inklu derar både vetenskaplig och erfarenhetsbaserad kunskap relaterad till för- ståelse av strategisk pedagogisk utveckling, utbildnings planering och genomförande av undervisning (Saugstad, 2002; Molander, 2008), vilket i detta fall har lyckats fungera över gränser nationellt och institutionsmässigt. Sammanfogandet av två länders utbildnings- program i projektets operationella vardagspraktik var en utmaning bland annat vad gäller synen på institutionella system och delsystem (Eskerod, 1996; Petitt & Olson, 2013). Genom att justera, skapa och återskapa har en ny tillämpning av arbetsmodeller kunnat utformas
och utbildningspraktiker prövats. Det didaktiska angreppsättet var nyskapande för såväl Malmö högskola som Professionshøjskola Metropol Köpenhamn. Traditionellt utbildas sjuksköterskor utifrån målen för yrkesexamen och akademisk examen inom respektive lands traditionellt beprövade praktiker (SFS, 2008; Socialstyrelsen, 2005). Ett annat perspektiv argumenteras av Dhillon (2009) och Elvhage (2006) som menar att forskare i yrkeslivet bör inte bara ägna sig åt teoretisk abstraktion. I stället bör forskningen inriktas på em piriska studier av det funktionella arbetets resultat. Samtidigt är min uppfattning att exempelvis både den pedagogiska och samarbets- kollaborativa praktiken är mycket komplex och att därför den kon- kreta situationen kan aldrig vara fullt behjälplig. Först med en inrikt- ning på kritisk realistiska perspektiv kan utforskningen bidra med kunskap som motsvarar praktikens behov. Enligt Ellström (1992) bygger den viktigaste inlärningsformen på utvidgning av källor vi litar på vilket stämmer med studenternas nyförvärvade kartor för ämnets praktik och yrkeslivets kulturalitet. Just i kraft av projektets internationella drag i såväl processuella som internationella möten har projektresultaten påvisat att kulturella och systemiska skillnader i vården samt skillnader i institutionella logiker har kunnat betraktas som något adaptivt, föränderligt och situationellt (Dychawy Rosner, 2014). Detta sätt att använda skillnader kan sägas har skapat upphov till att de deltagande studenterna och projektmedarbetare trots olika verksamhetslogiska utgångspunkter har kunnat kulturalisera någon slags övergripande professionell gemenskap.
Medan andra liknande Interreg projekt har påvisat avsaknaden av idéer om mervärde av att arbeta gränsöverskridande över nationella gränsers möjligheter och utmaningar (Hallin & Olmsäter, 2012), har detta projekt haft starkt explicit fokus på att samverka och ta vara på skillnader och styrkor utifrån dessa dimensioner och vidare göra försök att utmana de etablerade föreställningarna. I dessa samarbets- processer har en del olikhetsfaktorer lyfts fram och verksamheten tog tillvara de mervärden som partnerskapet kunde åstadkomma. Projektverksamheten har under förloppets tvärnationella och tvä- rinstitutionella möten formerat kontakter på både individuell och institutionell nivå vilket har engagerat medarbetarna till att kunna
se varandras praktik och våga ifrågasätta dess rationalitet. Utifrån den formella avtalsreglerade samverkan har aktörerna flyttat sina positioner mot mer vad som är att betrakta som en sammanfogande och integrerande gestaltning av samarbetsformer (Dychawy Rosner, 2010). Dessa samarbetseffekter hade stor betydelse för uppbygg- nad av sociala relationer, nätverk för nyskapande och vardaglig verkställighet.
En klar tillgång till horisontell samarbetsdynamik inom projektets interaktiva arenor skapade autentiska möten där problemen kunde lösas inom nätverken och stärka projektet som en verksam helhet. Skapande av förståelse för varandras praktiker handlade inte bara om utformningen av subjektiviteten utan även dess intersubjektiva kunskap om den andra praktiken och det övergripande projektets övriga praktiker. De involverade aktörerna kunde på det sättet se sin praktik i nytt ljus vilket gjorde att man legitimerade och prövade nya ordningar som kunde åstadkomma de erhållna projekt- resultaten. Däremot har den föreliggande integrationen inte kunnat institu tionalisera effektmålen inom hemorganisationens ramar för att ge projektet dess genomslagskraft och positionera en framtids- förankring. Dessa aspekter kan förklaras med en skiftande dynamik som var kopplat till både inom- och utom institutionellas faktorer.