Uppföljning beskrivs av Karlsson (1999) som en regelmässig och fortlöpande insamling av information där målet är att framställa en bedömning och ta fram nya aspekter för att vidareutveckla den avsedda projektverksamheten. Lundmark (1998) gör en distinktion på tre områden att ta hänsyn till i samband med uppföljning av ett utbildningsprogram. Det första handlar om kunskapsbehov vilket står för att man som individ lär sig något som man inte kunde dessför- innan. Det andra området handlar om relevanskravet vilket innebär att den kunskapen som utbildningen skall framställa är relaterad till kommande arbetsuppgifter. Det tredje området som bör beaktas handlar om kunskapsanvändningen i relation till en viss samhälls- relevans. Det medför en inbyggd strävan mot att nyutvecklade kunskaper besitter en viss nyttoeffekt. Utbildningens sociokulturella sammanhang anger gränserna för kunskapsanvändningen eller dess utveckling och kan både gynnas eller hållas tillbaka av den miljö där kunskapen skall användas.
I forskning kring projektuppföljning framkommer att mätning och kontroll har varit den dominerande metoden för att beskriva diverse projektresultat och utfall. Under de senaste decennierna har även processutvärderingar och interaktiva modeller etablerats. Enligt en rapport framställd av Statens Offentliga Utredningar (SOU, 2013), handlar några av de centrala utgångspunkterna i uppföljning och verksamhetssyrning om ett mål - medeltänkande där just relationen mellan mål och medel framstår som det avgörande verktyget för ett flertal handlingar. Projektmålen handlar om direkta resultat från själva projektpraktiken och effektmålen avser de förväntade mer långsiktiga effekterna, som exempelvis i det här fallet arbetsmobilitet och arbetsmarknadsmässiga effekter. Projektets mål är alltid att inom angivna ramar ta fram resultat som på sikt kan leda till att de önskade effektmålen kan uppnås (Stigendal, 2010). Därigenom kan ett direkt resultat från projektet delvis vara ett medel att på sikt nå de framtida effektmålen. Tidsskillnaden mellan effekt- och projektmålsuppfyllelse kan variera beroende på varje projektverksamhetens unika karaktär. Projektmålen och effektmålen utifrån dess faktiska och förväntade värden har i denna studie tolkats med hjälp av Goffmans (1959) interaktionistiska angreppssätt.
Enligt Heberlein (2014) som avhandlar referensramar kring olika värden utifrån ett moralfilosofiskt perspektiv, kan ett värde betrak- tas som en egenskap eller kvalitet som vi tillskriver den utifrån atti- tyder, egenskaper eller situationer. I sin polemik menar författaren att hänsynstagande till olika värden handlar för det mesta om analyser gentemot upplevda eller tänkbara konsekvenser. Problematik kan uppstå i samband med hur ett värde motiveras då det ofta kopplas till distinktioner som rör och styr människors handlingar. Om projekt- verksamheten förstås som en viss organisatorisk logik, kan frågan läggas utifrån projektresultaten som alltigenom produkter grundade av sin miljö där olika organiserande principer påverkar utfallet av samtidigt förekommande handlingsnät (Czarniawska, 2000; Eriksson- Zetterqvist & Styhre, 2007). Flera studier som har genomförts gällande utvecklingsprojekt konstaterar att i uppföljning rörande utbildnings- sammanhang är det särskild viktigt att beakta en helhetssyn och att uppföljaren förfogar över kunskaper såväl om den utbildning eller verksamhet som berörs och tar hänsyn till de utgångspunkter som åtgärdsförslagen baseras på (Elvhage, 2006; Lindberg-Sand, 2011).
Levi (2006) i sitt arbete med välfärdsfrågor lyfter fram flera grund- läggande resonemang kring dimensioner gällande den utbredda foku- seringen på mål och prestationsredovisning. I sin kritik menar han att detaljerade resultatkrav ökar risken för fragmentisering av organisa- tioner, enheter och funktioner. Utvecklingen inom styrning av offentlig sektor visar samtidigt att för varje enskild projekt verksamhet är det främst just det handlingsutrymme som formas i skärpunkter mellan mål och medel som ger det enskilda projekt arbetet eller verksamheten dess specifika och säregna uttryck (Stigendal, 2010). Detta leder till en systemsyn på verksamheten där forskare talar om så kallade ställ- företrädande processer och menar att själva projektorganisationen borde framgå som en autonom organisation i sig med en förmåga att skifta från en struktur till en annan för att på det sättet skapa en anpassning till uppkomna här och nu situationer (Andersen m.fl., 1994; Beckman, 2005; Packendorff, 1995).
Flera utvärderingsforskare framhåller vikten av en så kallad rörlig strategi gällande utvärdering inom högskola och utbildning. Såväl formativa, summativa, interna utvärderingar eller expert modeller genomförda av exempelvis anlitade externa granskare spelar i dessa sammanhang en viktig roll. En grundläggande utgångspunkt enligt Lundemark (1998) är att utbildningsanalyser respektive kurs- utvärderingar ger kunskap om vilka möjligheter och effekter dessa skapar. De mål som uttrycks i exempelvis en kursbeskrivning är ofta en beskrivning av vad man önskar uppnå, det vill säga idealfallet (Lindberg-Sand, 2011). Därför kan exempelvis summativa analyser vilka relaterar till vad som varit de mer faktiska utgångspunkterna vara i vissa sammanhang mer relevanta. Detta främst för att få en ökad förståelse och överblick inför nödvändiga justeringar.
En annan typ av såväl formativ som summativ utfallsgranskning av utbildning kan handla om individrelaterade resultat såsom del- tagarnas förändrade färdigheter och kunskapsnivå eller studentens möjligheter till ett utvidgat arbetsinnehåll (Berglund, 2010). Många förändringar på individnivå kan handla om en kombination av kognitiva och affektiva element. Även studenternas individuella förutsättningar t.ex. upplevda behov och motivation, förkunskaper, förväntningar och social situation kan betraktas som betydelsefullt
organisatoriska effekter kan också vara tänkbara att arbeta med för att generera ett förbättringsarbete. Organisatoriska effekter som exempelvis förändrade rutiner för andra än utbildningsdeltagaren själv är givetvis betydligt mer komplicerade att skaffa sig kunskaper om. Vidare kan understrykas att även icke planerade eller förväntade resultat kan vara betydelsefulla för förståelsen av uppnådda effekter. Karlsson (1999) belyser fyra referenspunkter kopplade till utvärde- ringsprinciper. En viktig utgångspunkt är minimikravet vilket står för att verksamheten anses leva upp till en godkänd praktik. Vidare skall verksamheten kunna jämföras genom genomsnittsvärden i sin presta- tion i jämförelser lokalt, regionalt eller internationellt. Ytterligare referenspunkten handlar om den bästa konstaterade praktiken det vill säga en benchmarking vilket innebär det bästa utfallet i jämförelse med andra verksamheter inom området. Den fjärde referenspunkten utgår utifrån en teoretisk idealbild av hur det borde fungera. Utifrån litteratur i ämnet menar jag att skapandet och uppföljning av projektpraktikens värde förutsätter att även kontextuella perspektiv tas hänsyn till. Min ambition var att utifrån teoretiska perspektiv och forskning fördjupa förståelsen kring hur projektutfallen kan uppen- bara sig i paradoxdimensioner mellan objektivitet och subjektivitet utifrån både projektmål och effektmål och projektets inom- och utominstitutionella ramar då uppföljning av viss verksamhet oftast involverar föreställningar om värden. I det komplexa sammanhanget kan ett värde tas under övervägande utifrån tidsaxlar bestående av dels nuvärdet och dels ett stipulerat framtidsvärde. Nuvärdet betrak- tas här utifrån de direkta projektmålen och framtidsvärdet utifrån de tänkta effektmålen.