I den ena miljön, tonårsrummet, fi nns förhållningsregler av olika slag. Dessa regler sätts genom förhandlingar inom familjen och är naturligtvis beroende av sociokulturella mönster som vilar på ex- empelvis religion, etni citet, klass, kön, ut bildning och ekonom i. Hemma är d et föräldrar och syskon s om den ensk ilde ungdomen har att rätta sig efte r, provocera eller sa marbeta med. Hemmets bildvärld kan ha gemensamma dr ag med hem på långt geograf iskt avstånd och höra samman med fami ljens ursprungliga bakgrund men också influeras av samtida mediers bildflöde rörande bilder och inredning.
Londos (1993) har betraktat människors bildhanterande som so ci- ala och kulturella handlingar. He nnes ambition har varit att se mönster och sammanhang i tiden och att komma åt hur individers relation till t ingen gestaltar sig på vardagsnivå. Hon har då u pp- täckt att individualistiska lösningar och framställningar är uttryck för kollektiva värderingar och tankestrukturer (ibid. s 15). Jag har i min studie också ett intresse av vad tingen representerar och sym- boliserar för avsändare o ch betraktare och hur dessa kan först ås utifrån kulturell bakgrund. Londos anser att ”det blir viktigt att
studera bilder i de sammanhang där människor använder dem, blir en del av m änskligt handlande, inte bara objekt för betraktaren ” (ibid. s 22). I min undersö kning blir därmed berättelserna om var- för ungdomar har vissa bilder och artefakter omkring sig, vem som väljer dem och anknytningen till den egna personen av betydelse. de Haas och Mörch (2002 s 15-30) menar att tonårsrummet erbju- der grundläggande möjligheter att utveckla en visuell bio grafi som inte är lineär utan som ka n möbleras om och som är cirkulär och i ständig rörelse. Till det privata når också det offentliga. Den större världen kan inte hållas utanför det egna rummet och tonårsrummet kan vara den plats där d e globala utmaningarna ska tacklas. Ge- nom teve och Internet luckras gränserna mellan det privata och det offentliga såväl som mellan det lokala och det globala upp. Den ge- staltning och dekoration samt val av föremål som syns i t onårs- rummet kommer huvudsakligen från den globala eller lokala un g- domskulturen, menar de Haas oc h Mörch. Men f amiljen ingriper också i rummets utformning. Aagre ( 2002) beskriver trafiken mel- lan det privata territoriet, tonå rsrummet och det offentliga som en pendelrörelse och kallar tonårsrummet en ”intressant mötesplats där både den allmänna, etablerade kulturen och den ungdomliga populärkulturen eller ung domskulturen kan komma till uttryck” (ibid. s 146). Han frågar sig hur ungdomars praktiker i det offent- liga kan ge avtryck hemma och också hur hemmet kan rusta ung- domen för att klara sig i det offentliga (s 146 ff). Övergången från barn till ungdom visar si g i rummet genom ny färgsättning och ut- smyckning. Det är därför intressa nt att ställa frågor kring ungdo- mars skapande av det egna rummet, som inte är något egentligt fri- rum, utan snarare en del av familjens bostad. Frågan vem som äger rummet blir viktig i sammanhanget.
Även Drotner (1994) betonar a tt ungdomars olika miljöer och hur bildvalet är förankrat i dem ”vis ar att vardagskulturen innehåller handlingar och motstånd, varigenom vi uttrycker oss och söker skapa mening och sammanhang i de motsättningar och bruk, mo- derniseringen medför” (ibid. s 50) . I vissa fall är ungdomar genom sin kulturella orientering tydliga ut e i det offentliga, avseende text,
bild, musik och stil. Därför är det ofta så att ungdomar associeras med det moderna och framtiden (ibid. s 23).
Aagre m.fl. (2002) tar upp vikten av att se på tonårsrummets olika delar som redskap och so m tecken i samtidskulturen medan Lo n- dos (1993) menar att utsmyckningen i rummet handlar om u ngas uttryck för de ideal de för tillfä llet solidariserar sig med. I Londos studie beskrivs tonårsrummet som ett egocentriskt experimente- rande (ibid. s 15). Att ru mmet är en biografisk berättelse där min- nen från barndom finns g ömda framgår också i dessa studier. Hyl- tén-Cavallius (1999) ger exempel p å att samtal o m rummens in- redninglyfter fram innehåll som estetik, trosfrågor och frågor om samtid och framtid (ibid. s 10).
Enligt flera undersökningar rörande tonårsrum tycks i stort s ett alla tonåringar ha ett eget rum (Aagre m.fl., 2002; Drotner, 199 4; Londos, 1993). Kreativitet i det egna rummet innebär att man hit- tar sina personliga lösnin gar som bygger på erfarenheter och id éer från det omgivande samh ället. Dessa ska sen omsät tas i den egna miljön och syftet rörande för vem man gör det samt hemmets ra- mar styr och utmanar kreativitete n. Enligt refererad fors kning är det ungdomarna själva som styr oc h ställer i sina rum och varia- tionsrikedomen är stor. K ön och fritidsintressen är viktiga variab- ler i sammanhanget. Göthlund (1997 s 35) understryker att en in- divids estetiska uttrycksregister kan begränsas av ekonomiska o ch praktiska omständigheter. Till exempel framtvingar trångboddhet en begränsad möjlighet att breda ut sig med pri vata bilder och andra artefakter och det påverkar också umgängesmönstret.
En stor del av den forskningslitteratur som jag tagit del av omfattar ungdomar i de lägre tonåren. Min studie handlar däremot om äldre tonåringar där vuxenlivet upplevs närmre och dä rmed får frågor om framtid, försörjning och relationer en annan dignitet. När jag lämnade eleverna i juni, efter ett läsår, påbörjades deras sista som- marlov. Det är i real iteten inte självklart att ungdomar har ett eget rum i övre tonåren även o m det är normen för acceptabelt boen de enligt en rapport från Boverket (2004). Det finns olika slags trång- boddhet, objektiv, som är relaterad till standard och subjektiv, som
avser den upplevda känslan. Den senare kan antingen bero på brist på avskildhet eller överskott av st imulans och interaktion. För att avgöra graden av trångboddhet är det vedertagna måttet antal per- soner per r um. Ofta drabbas barn av trångboddhet på grund av ekonomisk utsatthet och då oftare om de bor med en ensamstående förälder. De praktiska ko nsekvenser som följer med trångbodd het kan vara att umgängesmöjligheter och läxläsning påverkas. Träng- sel i hemmet kan betyda att barn tillbringar en större del av sin fri- tid utanför hemmet. Enligt rapporten är ungdomar mellan 16 och 24 år den mest trångbodda ålde rsgruppen. Trångboddhet är mest utbredd i storstadsregionerna och är högre bland personer med ut- ländsk bakgrund. I Malmö är var ti onde invånare mellan 16-74 år i den situationen. Enligt FN: s barnkonvention är man barn upp till 18 års ålder och är i Sverige fortfarande beroende av sina föräldrar ekonomiskt. Nio av tio ungdomar bor kvar hos sin a föräldrar vid nitton års ålder då gymn asieskolan slutar. Det är av betydelse för min studie hur ungdomarnas möjli gheter till att inreda, utsmyc ka eller omge sig med bilder och artefakter ser ut.