Ungdomarnas rum

Enligt de Haas och Mörc h (2002) är tonårsrummet en plats där man bygger sig själv och ett utt ryck för hur man infogar sig i ung-

domslivet i allmänhet och i ka mratrelationerna. I min undersök- ning syns knytningen till familjen och familjens traditioner och för- väntningar tydligt. Men även krassa socio-ekonomiska förutsätt- ningar visar sig i ungdomarnas ru m, möblering, utsmyckning och disponering. Hos två av pojkarna (Stefano och Marco) är det möd- rarna som städar och också de, enligt pojkarna, som vet bäst h ur man möblerar och dekorerar. Pojka rna förlitar sig på mödrarnas smak och val av inrednin g och ser int e deras närvaro i rummen som besvärande. ”Det sp elar ingen roll för mig. Bara det är fint”, säger Marco (Marco I 2 s 1). De har sällan kompisar hemma i sina rum. Stefano säger vidare ”att jag brukar inte ta så ofta kompisar i rummet. Vi brukar va i vardagsru mmet eller köket” (Stefano I 2 s 1). Marco säger: ”Det är sällan jag är med mina kompisar på mitt eget rum. Det är mest på vardagsrummet. Där har vi data och lite annat. CD-spelaren är också i vardagsrummet” (Marco I 2 s 1). Boris har kompisar hemma ibland. ”Dom brukar inte lägga märke till så mycket. Det är speciellt huset (målningen av villan Boris bor i, min anm.) dom lägger märke till. Ja det är lite så wow, så fint, sån vem gjort det. Det är ändå mitt hus. Dom känner igen det. Det kanske är mer roligare att fråga” säger han (Boris I 2 s 5). Han be- rättar vidare:

Min morsa är inte så förtjust. Eftersom jag har fått eget rum har det blivit mer att jag är inlåst i mitt rum. Innan var det typ mer … när man inte orkade va i rummet var man typ tvungen att gå ner. Du f örstår eller? Föräldrarna brukar va of tast i vardag s- rummet och så. Så var man tvungen att gå ner där om man bara inte ville va i rummet. Men nu typ så. Man trivs så bra i rum- met själv. Så ibland går jag in i min brorsa s rum och han i mitt. Så det blir jag är aldrig dä r nere. Så mo rsan brukar k omma ganska ofta upp i stället. H on säger innan var ni mer därnere. Nu har ni plötsligt bara börjat sitta på rummet (Boris I 2 s 2). Boris bestämde när han fick eget rum som sjuttonåring att ”alltså jag ville inte att mitt rum skulle se typ så med några foton och så ” (Boris I 2 s 3). Hur var det tidigare, undrar jag. ”Ja, det var rörigt innan, fullt med bilder å sånt. J ag hade inte kontr oll på det. Men

nu typ så har man ett bord, ett skrivbord, datan, teven, stereon och en säng. Sen vill man inte ha mer” (Boris I 2 s 10). Boris har för- flyttat sig mot en vux nare inredning och har en staka artefakter kvar som påminner hono m om barndomen. När han filmar berät- tar han: ”Sen har jag lite Ferrari-b ilar (skrattar). Jag gillar jätte- mycket bilar. Så hade fler innan men tog bort de m. Det började bli lite barnsligt med bilar kanske” (Boris kommentar video- film).

Flera informanter vittnar om att de hade fler bilder uppe när de var yngre. Jenny säger att ”d å hade hon planscher o sånt med Spice Girls” (Jenny I 2 s 5). Jag samtalar också med Zarah om hur rum- met har förändrats. Hon berättar följande: ”Det är inte många som hänger tavlor nuförtiden. Så ha r man kanske den åldern att man hänger affischer av skådespelare eller av någon känd artist. Sen så när man väl har mognat tar man bort allt det” (Zarah I 2 s 2). Jag undrar om hon hade sådana affischer tidigare. ”Ja, ja. Det var den åldern liksom” svarar h on (Zarah I 2 s 2). Jag undrar när den ål- dern upphör. Zarah svarar: ”Jag tror vid tretton, fjorton så började man bry sig om sånt. När man väl vu xit ifrån detta så ville jag inte det längre” (Zarah I 2 s 3). Du känner dig lite mer vuxen nu? ”Ja och sen vill jag ha lite me r fritt rum alltså, mer så utan att nånting hänger där och där” (Zarah I 2 s 3).

Emma tycker inte att hennes ru m liknar kompisarnas rum. Hon menar att hennes rum är mer personligt och inte bara har det van- liga; fotoramar.

När informanterna distanserar sig till ”det egna rummet” ser de att barn- och ungdomstiden handlar om utveckling och mognad, men också anpassning. Några av dem är starkt knutna till familjekultu- ren och ifrågasätter inte att de över lämnat ansvaret för rumm ets skötsel och utsmyckning till någon annan. För flera av inform an- terna gäller att de ser att rummet förändrats i takt med det egna växandet från barn till äldre tonå ring. Tidigare h ade de mer på väggarna som vittnade om till ex empel musiksmak och andra in- tressen i form av planscher, andr a populärkulturella bilder, till ex- empel sportintressen. Att planscher som prydnad h ar blivit mindre

frekventa handlar inte enbart om dessa ungdomars mognad utan också om att den marknaden minskat överlag. Jag besökte Gallerix eftersom jag var intresserad av hur försäljningen av planscher ut- vecklats över tid och personalen bekräftade att den minskat dras- tiskt. Motiven har förändrats och också inköpsställena. IKEA:s ut- bud av planscher vänder sig till vuxna i första hand men intresserar också tonåringar. Gränse rna för en 17-årings val av dekoration och utsmyckning är inte fasta och jag har mött detta hos de u ng- domar jag samtalat med.

Några ungdomar har kvar leksak er från barnd omen och n ågra gömmer en barnslig plansch. Informanternas boende och familjesi- tuationer är olika. När det ”egna rummet” nyttjas av övri ga famil- jen som lekr um eller vardagsrum tonas det ungdomliga ner och rummet anonymiseras och blir hela familjens.

Teknikens framväxt när det gäller elektronisk utrustning betyder också att intressen packas in i apparater. Datorn medger en mul- timodal egen värld där relatione r, intressen och drömmar ryms. Musiken finns också lätt illgänglig och där CD-spelaren är place- rad, finns de unga. Stora materiella skillnader visar sig i min studie genom att en familj har sju TV-a pparater och en h emmabio. I ett annat hem b or en flicka med sina tre systrar och det egna tycks dels finnas u tanför rummet i form av en utsikt som inbjuder t ill tankar och drömmar och dels i den egna mappen i datorn.