6 Naturvårdsverkets arbete i EU och internationella
6.6 Nordiskt samarbete
Det nordiska miljösamarbetet bygger på tre ben. För det första syftar det till att förbättra miljösituationen i Norden och dess närområde, för det andra ska det på- verka andra internationella miljöprocesser, i synnerhet EU och för det tredje syfta till att genomföra miljödelen av den nordiska hållbarhetsstrategin. Under senare år har arbetet med att påverka andra internationella processer blivit en allt viktigare del av det nordiska samarbetet. Däremot har det under tidigare år vanliga och täta nordiska samrådet i samband med internationella möten minskat i betydelse i och med att Finland och Sverige blev medlemmar i EU. Ett nordiskt miljöhandlings- program löper under åren 2001-04. I programmet läggs stor vikt vid att genomföra miljödelen av den nordiska hållbarhetsstrategin.
Tre miljöministermöten och tre ämbetsmannakommitté möten äger som regel per år. Dessutom hålls nordiskt ministersamråd strax före EU:s miljöministermöten i Bryssel eller Luxemburg.
Fem fasta arbetsgrupper finns upprättade. Hav- och luftgruppen arbetar på luft- sidan med att påverka arbetet i LRTAP och EU:s luftpolitik. På motsvarande sätt förekommer möten vad gäller den marina delen som förbereder möten i OSPAR och HELCOM samt numera även inför möten om EU:s tematiska marina strategi. Kemikaliegruppen har likaså som sin främsta uppgift att söka uppnå nordisk sam- syn inför kommande kemikalieförhandlingar. Under kommande år blir det framför- allt inför REACH förhandlingarna i EU som kommer att kräva insatser. Arbets- gruppen för natur, friluftsliv och kulturmiljö har under senare år haft fokus på Ark- tisfrågor och biologisk mångfald. Miljöövervakningsgruppen har något minskat sin aktivitet och numera kan man endast starta nya projekt om det sker i samarbetet med andra grupper. Produkt- och avfallsgruppen slutligen arbetar mycket gentemot EU:s IPP politik samt kommande avfallsstrategi. Under dessa fasta grupper finns i flera fall upprättat under- och expertgrupper, ibland många till antalet.
Förutom dessa fasta grupper finns ett antal tvärsektoriella arbetsgrupper såsom t.ex. klimat, miljö-fiske, miljö-jord- och skogsbruk samt miljö-ekonomi.
Den nordiska miljöbudgeten förfogar över ca 45 milj. danska kronor. Ett stort antal projekt inom ramen för arbetsgruppernas arbete kan därför finansieras via den nordiska budgeten. Dessa projektmedel har visat sig värdefullt för medlemsländer- na. Under senare år har det nordiska samarbetet med närområdet, främst Baltikum och Polen varit intensivt. Medel har också avsatts för projekt i dessa länder.
Preliminära diskussioner har startats om att bjuda in de baltiska länderna att delta i Nordiska ministerrådet.
Verket lägger ner ca 120 personveckor på nordiskt samarbete.
Bedömning och förslag
Det nordiska samarbetet har en central plats i svensk miljöpolitik. Även om arbetet i allt högre grad inriktas på annat internationellt samarbete och EU- arbete så är organisationen fortfarande präglad av situationen då rent nordiska frågor står i fokus. Med tanke på hur ofta de nordiska ministrarna möts i andra internationella sammanhang förefaller tre minister- resp. ämbetsmannakommittémöten vara i överkant.
Arbetet i arbetsgrupperna förefaller väl fylla sina syften. När flera nordiska länder samfällt driver miljöfrågor ökar möjligheten att påverka omvärlden, i EU eller internationellt. De projektmedel som står till förfogande minskar trycket på de nationella budgetarna. Situationen med ett stort antal under- och expertgrupper har dock sina nackdelar. . Man löper risken att de permanentas. Ansträngningar bör göras att när behov finns för sådana grupper så ska de ha klart definierade mandat och vara tidsbegränsade.
En viktig fråga för det nordiska samarbetet för kommande år blir att förbereda de baltiska ländernas eventuella medlemskap i Nordiska ministerrådet. Genom de nordiska ländernas miljöbiståndsinsatser sedan början av 1990-talet har mycket goda förbindelser med framförallt de baltiska miljöadministrationerna upprättats.
Vi bedömer att arbetet i framförallt under- och expertgrupperna kan minskas något, medan arbetet i arbetsgrupperna bör fortsätta på ungefär nuvarande nivå. Att Sveri- ge fr.o.m. 2004 inte längre är ordförandeland kommer givetvis att medföra en nå- got minskad arbetsbelastning även för verket. 6. Naturvårdsverkets arbete i EU och internationella organisationer
7 Arbetsmetoder
7.1 Allmänt
I Naturvårdsverkets arbete med internationella frågor är det angeläget att verket hittar förhållningssätt och processer som gör det möjligt att successivt anpassa analyser och verksamhet samt fatta nya beslut utifrån förändrade omständigheter.
Under de samtal som förts med avdelningar och enheter har framförts en rad synpunkter dels hur det internationella arbetet bedrivs inom verket, dels hur samar- betet med Miljödepartementet fungerar. I detta kapitel behandlas vissa allmänna aspekter och i synnerhet svenska arbetsformer i det multilaterala samarbetet. Ar- betsformer specifika för biståndssamarbetet och det bilaterala projektsamarbetet behandlas i kapitel 4 och 5.
Naturvårdsverkets EU- och internationella samarbete fungerar i stort väl. Ver- ket har omfattande internationell erfarenhet från konventionsarbete och arbete i många multilaterala fora. Verket ansvarar i regel för arbete i undergrupper och kommittéer. Verket medverkar också i allt högre utsträckning i policyarbetet med dels underlag, dels i medverkan i mötesverksamheten. Många tjänstemän på verket spelar idag en framträdande roll i de internationella förhandlingarna på miljöområ- det.
En allmän betraktelse är att det svenska förvaltningssystemet innehåller såväl styrkor som svagheter när det gäller EU- och det internationellt samarbete. En avgjord styrka är att det genom myndighetsstrukturen finns en saklig kompetens samlad som är av stor nytta i Sveriges agerande. Med den ansvarsfördelning som råder mellan Miljödepartementet och Naturvårdsverket, där verket har delegerats ansvaret för ett antal mer tekniska konventioner samt undergruppsarbetet i det multilaterala samarbetet (i bilaga 4 redovisas arbetsfördelningen vad gäller OECD samt det nordiska samarbetet), finns det dock risk att det blir ett glapp mellan ex- pertarbetet på verket och policyansvaret på Miljödepartementet.
För att få gehör för den linje Sverige vill driva i EU och i internationella för- handlingar är det av stor vikt att samarbetet mellan Miljödepartementet och verket fungerar smidigt. Senare års erfarenhet visar tydligt att grunden för internationella överenskommelser läggs tidigt i arbetsgrupps- resp. expertgruppsfasen. Det gäller att redan i början av förhandlingarna ta fram tydliga svenska ståndpunkter som ska vägleda det svenska agerandet i de kommande förhandlingarna. Detta fordrar ett förtroendefullt samarbete mellan departement och verk. Vid diskussioner på såväl verket som på Miljödepartementet har tydligt framkommit två saker, nämligen dels departementets kritik av bristen på information från deltagandet och agerandet i under- och expertgrupper, dels avsaknaden av långsiktiga strategiska positioner i många fall.
Medlemskapet i EU har inneburit omfattande omprioriteringar av det interna- tionella arbetet för svensk del. På Miljödepartementet har man prioriterat EU- arbetet, vilket medfört att åtskilligt övrigt internationellt arbete har delegerats till Naturvårdsverket. Verket har också blivit mer engagerat i EU-arbetet än vad som
förutspåddes i mitten av 90-talet. Bl.a. har det visat sig att verkets expertkunskap behövs alltmer i ministerrådsarbetet. Från Miljödepartementet har under hand framförts att man avser föreslå att ytterligare internationella arbetsuppgifter över- förs till verket.
Insikten om att verkets personal i EU- och internationella förhandlingar agerar utifrån av regeringen utfärdade instruktioner är nu väl förankrat i verket. Däremot råder fortfarande viss osäkerhet hur man ska bereda de internationella frågorna, t ex hur de ska beredas inom verket i skeden då kontakterna med departementet är löpande och intensiva.