Provgivarens integritet och självbestämmande

Vi tror att det är i enlighet med de allra flesta människors vilja att kunna bli identifierade efter sin död. Det är inte många som vill försvinna spårlöst och lämna det minnet efter sig att deras kvar-levor aldrig kunde hittas. Samtidigt kan vi inte utesluta att det kan finnas ett litet antal människor som vill göra just det. För dessa människor innebär det en inskränkning i integriteten och rätten till självbestämmande om deras vävnadsprover, i strid med deras önske-mål, kan användas till att identifiera dem efter att de avlidit.

Det kan också finnas människor som i och för sig vill kunna bli identifierade efter sin död men som, om de hade kunnat välja, ändå hade prioriterat en annan användning av sitt vävnadsprov. I vissa fall medför ett utlämnande att vävnadsprovet inte längre kan an-vändas för det ändamål som det samlades in för. Att ett vävnadsprov lämnas ut för identifiering av en avliden person kan alltså innebära att provet inte kan användas till donation eller till framtida medicinsk forskning, vilka är ändamål som provgivaren kan ha varit mycket ange-lägen om att stödja. Även i dessa fall innebär ett utlämnande för identifiering av en avliden utan provgivarens samtycke en inskränk-ning i dennas integritet och rätt till självbestämmande.

Inskränkningen i integriteten och bestämmanderätten blir extra allvarlig eftersom identifiering av provgivaren efter hens död är ett helt annat ändamål än det vävnadsproverna samlades in för. Att det är ett ändamål som de flesta människor bedömer som angeläget, att möjligheten kanske till och med skulle öka allmänhetens förtroende för biobankerna och benägenheten att låta vävnadsprover bevaras där, ändrar inte detta faktum. De avlidna som inte hade velat bli identi-fierade har en gång lämnat sina vävnadsprover i biobanken mot löfte

om att de inte skulle användas för något annat ändamål än de som provgivaren informerades om och samtyckte till. Enligt vår upp-fattning är det inte oproblematiskt att bryta detta löfte.

Problemet skulle kunna lösas genom en regel som tillät att väv-nadsprover användes för identifiering av avlidna bara under förutsätt-ning att provgivaren hade gett sitt informerade samtycke till detta. Att hantera en sådan lagändring skulle dock bli mycket resurskrävande för biobankerna.

Det finns omkring 150 miljoner sparade prover i svenska bio-banker. Den årliga ökningen är cirka 3–4 miljoner prover. Informa-tion om proverna lagras i biobankernas laboratorieinformaInforma-tions- laboratorieinformations-system (LIS). Det finns många olika LIS-laboratorieinformations-system. Varje disciplin har anpassade system, och det finns dessutom flera olika LIS-leveran-törer per disciplin. Införda system är också uppgraderade i olika versioner.

Samtycken, kopplade till varje prov, finns lagrade i dessa system. Det innebär att om man skulle införa en möjlighet för en prov-givare att samtycka till eller motsätta sig att prover användes för identifiering av avlidna personer, skulle detta behöva registreras på provnivå. It-systemen skulle då behöva anpassas genom att en kryss-ruta lades till i alla olika system för de 3–4 miljoner prover som år-ligen lagras i biobanker.

Att införa en ytterligare samtyckeshantering är alltså en mycket omfattande och tidskrävande process, på grund av det komplicerade området med flera involverade verksamheter och många olika it-system. En samtyckeshantering avseende identifiering av avlidna skulle dessutom innebära att stora resurser inom hälso- och sjuk-vården skulle behöva läggas på en verksamhet som inte är kopplad till hälso- och sjukvård.

Sannolikt är det bara ett mycket litet antal provgivare som skulle motsätta sig att deras vävnadsprover användes för identifiering efter deras död. Ytterst få människor vill försvinna spårlöst, och i de allra flesta fall hindrar ett utlämnande inte att ett vävnadsprov även används för det tilltänkta ändamålet. Oftast räcker det att lämna ut bara en mindre del av ett prov, så att det som återstår kan an-vändas för andra ändamål. Ibland är det också möjligt att återlämna ett utlämnat prov i ett sådant skick att det fortfarande kan an-vändas för det tilltänkta syftet.

Vår bedömning är därför att kostnaderna för att införa en ytter-ligare samtyckeshantering för identifiering av avlidna inte är rimlig i förhållande till nyttan.

Att informera alla provgivare om att deras vävnadsprover kan komma att användas för identifiering efter ett dödsfall anser vi däremot är något som måste göras, främst med hänsyn till de krav på information till levande registrerade personer som finns i personupp-giftslagen (1998:204, PuL), patientdatalagen (2008:355, PDL) och den kommande dataskyddsförordningen.8 Kraven på information i dessa författningar gäller även om det redan skulle vara fastställt att prov-givaren är avliden vid den tid när vävnadsprovet lämnas ut för identi-fiering. Informationskravet gäller alla provgivare som lever vid tiden för insamlandet av personuppgifterna.

Att informera varje provgivare om möjligheten att använda väv-nadsprover för identifiering av avlidna skulle kräva betydligt mindre resurser än en samtyckeshantering. Informationen skulle kunna lämnas skriftligt genom en justering av redan existerande informa-tionsmaterial. Genom en extra informationsinsats skulle man även kunna nå de provgivare som redan har vävnadsprover bevarade i bio-banker.

Om en provgivare informeras om att hens vävnadsprover kan komma att användas till att identifiera provgivaren efter ett döds-fall, har hen en valmöjlighet. En människa som vill försvinna spår-löst kan, före sitt försvinnande, begära att samtliga bevarade väv-nadsprover förstörs eller avidentifieras. Även om samtycket inte från början kan begränsas så att identifiering av provgivaren inte är tillåten, kan provgivaren alltså senare förhindra en sådan användning av proverna. Att vävnadsproverna då normalt inte längre kommer att kunna användas för forskning eller hälso- och sjukvård är i och för sig en förlust för samhället. Den person som vill försvinna har dock normalt inte längre någon önskan att nyttja samhällets vårdinsatser. Den enskilda provgivaren försätts alltså inte i en situation där hen tvingas välja mellan att inte kunna identifieras och att få adekvat vård. Vi ser ingen reell risk för att en människa som vill fortsätta att åtnjuta sådan hälso- och sjukvård som kräver bevarande av

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförord-ning), EUT L 119, 4.5.2016, s. 1.

prover skulle känna en tveksamhet inför att låta prover bevaras i bio-banker av den anledningen att proverna kan komma att användas för identifiering om personen avlider.

Sammanfattningsvis anser vi att det bör finnas en möjlighet att använda vävnadsprover ur biobanker för identifiering av avlidna. En förutsättning ska dock vara att provgivaren, innan proverna samlas in, informeras om denna möjlighet och om sin rätt att begära att hens vävnadsprover förstörs eller avidentifieras. Även vävnadsprover som redan finns bevarade i biobanker bör kunna användas till att identi-fiera avlidna personer. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag av regeringen att utforma och genomföra en informationsinsats för att säkerställa att de provgivare som redan har vävnadsprover bevarade i biobanker får kännedom om detta nya användningsområde. En sådan informa-tionsinsats bör lämpligen utformas och genomföras i samarbete med Nationella biobanksrådet och RMV.