SkL:s reglering avseende ren förmögenhetsskada grundar sig, som tidigare nämnts, enligt huvudregeln på straffbart beteende, det vill säga ett ansvar för skador orsakade genom brott.371 Det finns i praxis däremot ett antal skadeståndsgrunder som i kontraktsförhållanden eller avtalsliknande situationer blir tillämpliga. I propositionen till SkL framfördes att lagen inte ämnade ge en uttömmande reglering av allmän skadeståndsrätt,372och innehåller således bara allmänna skadeståndsrättsliga principer som kompletteras med andra icke-kodifierade principer avseende rätt till skadestånd. Rent avtalsmässigt regleras således vissa skadeståndsgrunder i speciallagstiftning,373 andra av sedvanerätt och andra liknande rättsgrundsatser.374 Klandervärt beteende vid ingående av avtal utgör en sådan rättsgrundsats som torde kunna åberopas för skadestånd vid ren förmögenhetsskada.
7.3.1 Klandervärt beteende vid ingående av avtal
När det gäller situationer där part vilseleder medkontrahent vid ingående av avtal erbjuder gällande rätt först och främst ogiltighetsregler i AvtL.375 I den mån det kan påvisas att kontrahentens vilseledande är straffbart ger reglerna i SkL ett tämligen långtgående skydd för dels person- och sakskada, dels ren förmögenhetsskada. Emellertid regleras inte situationer där vilseledandet ej varit straffbart, utan snarare enbart vårdslöst, vilket ger för handen att någon allmän regel ej finns att tillgå i sådana situationer av skadeståndsanspråk.376 Således erbjuder varken kontraktsrätten eller den mer allmänt hållna skadeståndsrätten något besked avseende i vilken omfattning skadeståndsansvar kan göras gällande.
368 Olsen, L, Ersättningsklausuler – vite och andra avtalade ersättningar vid kontraktsbrott, s. 22. 369 Hellner, J & Radetzki, M, Skadeståndsrätten, s. 355.
370
Olsen, L, Ersättningsklausuler – vite och andra avtalade ersättningar vid kontraktsbrott, s. 23.
371 2 kap. 2 § SkL. 372 Prop. 1972:5, s. 448.
373 Exempelvis Köplag (1990:931) (KöpL) regler om skadestånd för dröjsmål, 27 § KöpL. 374
Kleineman, J, Ren förmögenhetsskada, s. 137 f.
375
Se avsnitt 5.2.
Vad gäller culpa in contrahendo, klandervärt beteende vid ingående av avtal, som skadeståndsgrund ger varken AvtL eller annan kontraktsrättslig speciallagstiftning,377 någon ledning avseende hur långt sådant ansvar sträcker sig.378 En skyldighet att inte skada medkontrahent har i doktrin ansetts utgöra en kontraktuell biförpliktelse.379 Sålunda skulle utgångspunkten kunna vara att den, som genom kontraktsbrott eller annat förfarande, föranleder att ett avtal förklaras ogiltigt, får svara för sådan skada som har orsakats genom vårdslöst beteende. Gällande denna ansvarsprincip,380 kan ett relativt omfattande ansvar för rena förmögenhetsskador kunna göras gällande så länge anspråket föranleds av omständigheter av kontraktuell karaktär. Något brottsligt förfarande skulle således inte vara nödvändigt för att aktualisera skadeståndsansvar.381 Principen culpa in contrahendo anses kunna tillämpas på förhandlingar som leder till avtal såväl som på förhandlingar som ej leder till avtal, vilket medför att principen fastställer ett så kallat prekontraktuellt ansvar gentemot medkontrahent.382 En situation som medför att avtal inte kommer till stånd eller då inget giltigt avtal uppstår, som innefattar klandervärt beteende vid ingående av avtal har i praxis godtagits som skadeståndsgrund.383
Ett sista spörsmål som bör föras fram är huruvida skadestånd kan utdömas när en avtalsförhandling strandat. Vad gäller avsiktsförklaringar må framföras att ett ofullständigt avtal i samband med visst annat handlande, skulle medföra att skadestånd kan dömas ut, främst enligt culpa in contrahendo-principen. Så var fallet i NJA 1963 s. 105, där HD anförde att skadeståndet grundades på det sätt som en av parterna uttryckt sig på vilket var ägnat att vilseleda en person beträffande utsikterna att erhålla anställning hos bolaget.
7.3.2 Vad kan ersättas vid klandervärt beteende vid ingående av avtal
Culpa in contrahendo väcker inte bara frågan i vilken omfattning klandervärt beteende vid ingående av avtal skall vara skadeståndsgrundande utan även frågan till vilken grad motkontrahents förluster skall ersättas.384 I allmänhet får envar svara för det risktagande som ingående av avtal kan komma att medföra, emellertid kan som ovan nämnts klandervärt beteende medföra skadeståndsansvar. Ett skadeståndsansvar har den innebörd att den skadelidande skall sättas i samma ekonomiska ställning som om
377 Exempelvis KöpL. 378
Kleineman, J, Ren förmögenhetsskada, s. 418.
379 Kleineman, J, Ren förmögenhetsskada, s. 424, not 27 med dit tillhörande hänvisningar.
380 Ett tydliggörande angående andra ansvarsprinciper. Principen om culpa in contractu hänför sig till
situationer som aktualiseras i ett kontraktsförhållande och tar sikte på situationer där part underlåter att upplysa motpart rörande omständigheter som uppstår efter avtalets ingående och kommer således inte att behandlas i uppsatsen, då rättsområdet hyrköp får antas vara så pass ungt att specifika situationer där culpa in contractu kan göras gällande inte med säkerhet kan utrönas.
381 Kleineman, J, Ren förmögenhetsskada, s. 424 f. 382
Kleineman, J, Ren förmögenhetsskada, s. 428.
383 Se exempelvis NJA 1990 s. 745.
skadan aldrig inträffat. Sådan ersättningsskyldighet kan antingen ersättas genom de i praxis utformade principerna om negativt respektive positivt kontraktsintresse.385 Negativt kontraktsintresse medför att den skadelidande erhåller ersättning som försätter denne i samma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat, i praxis har sådana kostnader exempelvis utgjort flyttningskostnader.386 Positivt kontraktsintresse innebär däremot att även eventuella uteblivna vinster ersätts, det vill säga som om exempelvis avtalet fullgjorts.387 Vid culpa in contrahendo ersätts vanligen det negativa kontraktsintresset,388 låt vara att HD i praxis uttalat att även positivt kontraktsintresse kan komma att ersättas. 389
I praxis har dock ett yrkande om skadestånd för culpa in contrahendo inte alltid varit framgångsrikt. I NJA 1990 s. 745 hade vid förhandling om licensrättigheter mellan ett bolag och L även förekommit förhandlingar om återförsäljningsrätt. Efter ett år av förhandlingar slöts ett licensavtal, men bolaget beslöt att inte ingå ett återförsäljningsavtal, vilket L meddelades en tid därefter. L yrkade skadestånd i första hand på grund av kontraktsbrott och i andra hand – vilket är av betydelse i detta sammanhang - på grund av bolagets vårdslösa inställning under förhandlingarna. HD anförde angående andrahandsyrkandet att skadeståndsansvar inte kan uteslutas, fastän avsiktsförklaring eller återförsäljaravtal inte slutits. Avtalsförhandlingarna kunde nämligen ansett ha kommit så långt att det uppkommit en förpliktelse för bolaget att visa hänsyn till L och dennes intressen. HD utdömde dock inte skadestånd då bolaget snarare kunde ansetts ha uppträtt aningen försumligt, men inte i den utsträckningen att skadeståndsansvar kunde göras gällande.