Bristen på personligt ansvar för dialogrelationer var ett fenomen, som uppenbarade sig med stor tydlighet i ”Lindeborg på nätets” praktik. Bristen på personligt ansvar för dialogrelationer var – tillsammans med bristen på berörbarhet och oförmågan och ointresset att uttrycka en funktionell mening – fundamentala hinder för att
dialogförsöken – såväl de formella och informella personliga sammankomsterna som diskussionerna på forumen – kunde resultera i några frekventa upplevelser av
meningsfull gemenskap hos de deltagande aktörerna. De blev till svåra hinder för att uppnå ett visst mått av ”common sense” hos dialogdeltagarna – dvs för möjligheterna
att uppnå en någorlunda samfälld mening genom en någorlunda
samorientering/samsyn rörande diskussionsfältets kunskaps- och värdekälla.
Bristen på personligt ansvar uppenbarade sig som en utbredd attityd av
motprestationslöshet, dvs en attityd – eller snarare karaktär – av att inte besvara andras bidrag (dialoginlägg eller konkreta insatser) med någon egen korresponderande
motprestation (se bl.a kapitel 4.4, 4.5 och bilaga 8).
”De närvarande diskuterade hur man skulle kunna ändra på nuvarande tillstånd som kännetecknas av minimala insatser inom de olika
ansvarsområdena för att förvalta och utveckla föreningens
partnerrelationer, hemsida och forumaktiviteter. Bl.a. framförde Claus sin synpunkt att det behövde utvecklas någon slags ”gemenskap” inom styrelsen och gentemot eventuella partners om att visionen för
”Lindeborg på nätet” med nödvändighet kräver engagemang och aktiviteter av styrelsemedlemmar och ansvariga för olika
funktioner/områden.”
(Styrelsemöte i föreningen ”Lindeborg på nätet”, § 8 b) Fri och öppen diskussion om vad vi vill med ”Lindeborg på nätet”, citat från protokoll, 2004-09-25)
Såsom attityden/karaktären motprestationslöshet observerats i ”Lindeborg på nätet”, kan den beskrivas enligt följande punkter:
• att inte ge av sin egen tid, sin tankemöda, sina viljeansträngningar, sitt
känsloengagemang till den/de, som befinner sig utanför den närmaste privata sfären
• att – i situationer av att ha erhållit något (en konkret insats, en upplevelse mm) – inte ge tillbaka något motsvarande
• att – på anmodan om hjälp/bidrag för ett gemensamt syfte – dra sig undan eller göra det absolut minsta möjliga
• att de sociala relationerna i ens omvärld inte är något för det egna jaget att bry sig
• att undfly komplicerade företeelser, som ställer krav på ett personligt om förhållningssätt avseende vilja, kunskap, engagemang mm
• att inte vara en socialt produktivt verksam individ, som tillsammans med andra medskapar den sociala världen
• att använda sig av den sociala världens utbud som en socialt konsumerande individ Till denna punktbeskrivning kan fogas ytterligare tre specifikationer, som i viss mån sammanfattar de övriga; nämligen följande:
• att det bristande ansvaret/gensvaret kännetecknades av att undfly ett etiskt förhållningssätt i de sociala relationer, som låg utanför den privata sfären
• att detta undflyende hade karaktär av ett ”socialt” förhållningssätt att inte vara mottaglig för det etiskt anmodande tilltalet
• att det fanns en utbredd likgiltighet för att producera något på egen hand Denna likgiltighet/bekvämlighet yttrade sig bl.a i en önskan att ”bli serverad”
insatser/lösningar och att ställa krav på andra att servera sådana nödvändiga
insatser/lösningar. Dessutom kombinerades denna likgiltighet/bekvämlighet påfallande ofta med anspråk på delaktighet eller ”ägandeskap” över andras insatser/handlingar.
Denna sociopsykologiska beskrivning av fenomenet ”Lindeborg på nätet” kan relateras till Erich Fromms reflektion över begreppet ”social karaktär” och olika mänskliga livsformer. Fromm (1982a) reflekterar över ”varandets” resp ”ägandets”
livsformer. Varandets livsform kännetecknas av att ta ställning inför livets olika företeelser utifrån ett djupt engagemang. Ägandets livsform innebär, att tillvaron uppfattas som något att förse sig av utan ett djupare personligt ansvar för det egna handlandet och förhållningssättet. Fromm pekar också på, hur samhällets normer formar karaktären hos dess medlemmar (social karaktär). Han betonar vikten av att strukturera ett samhälle, som svarar mot insikten att:
”Människans längtan efter att uppleva samhörighet med andra har rot i de speciella levnadsvillkor som gäller för hela människosläktet och som är en av de viktigaste drivkrafterna till mänskligt beteende. …”
(Fromm, 1982a, sid 48 - 107)
I kontrast till Freud använder Fromm (1979) begreppet ”samhällskaraktär” för att betona, att varje samhälle måste forma individens karaktär på ett sådant sätt, att
”människor vill göra vad de måste göra” (Fromms kursivering). Begreppet
”samhällskaraktär” är, enligt Fromm, ett begrepp, som bör analyseras utifrån många perspektiv – individen, socialpsykologiskt, sociostrukturellt – för att resultera i en relevant terapeutisk analys av individ, sociala strukturer och samhälle. (Fromm, 1979) Det här analysavsnittet har tydlig koppling till forskningsproblemet och
forskningsfrågorna. Den bristande kommunikativa kompetensen hos nyckelaktörer och partners pekar nämligen på en motsvarande brist på relation till processens
värdeladdade vision – att med öppen och jämlik dialog uppöva en praktik av ökat medborgarinflytande. Det verkar behövas en samhällskaraktär i linje med
förändringsvisionen, för att nyckelaktörer och partners ska bidra med språkhandlingar för en korresponderande strukturell förändring.
I fältarbetet (kapitel 4) förekom alltså många situationer, där det verkade omöjligt att nå bakom den personliga fasaden för beröring av själva värdegrunden. Den sällsynta förekomsten av moraliskt påbjudande viljeinsatser indikerade, att den etiskt
orienterande dimensionen i diskussionerna inte berörde på djupet. Det etiska innehållet i tilltalet nådde inte fram, klingade oinlyssnat (men avhört), och därför saknades den mest fundamentala förutsättningen för att svara an på det etiskt bjudande tilltalet – ett uppfattat och berörande tilltal/anmodan om att medverka i en process av
mellanmänskliga relationer för att tillsammans med andra vidareutveckla värdet av utökad lokal boendedemokrati.
Den observerade ansvarslösheten – dvs obenägenheten att ta till sig ett etiskt
påbjudande budskap och att orientera sig vilje- och kunskapsmässigt utifrån detta – var dessutom en attityd/karaktär, som tenderade att symbiotiskt livnära och livnäras av en