Standardiserad eller lokalt utformad hållbarhetsanalys?

Huruvida indikatorer ska utvecklas uppifrån (nationellt och interna- tionellt av politiker, forskare, experter m.fl.) eller nerifrån (lokalt av kommuninvånare, lokalpolitiker, tjänstemän m.fl.) knyter delvis an till föregående kapitel om deltagande, men med mer fokus på metoden, det vill säga om hållbarhetsanalysen är särskilt utformad efter en specifik kontext och plats eller om den är en generell metod som kan appliceras i alla städer. Det finns anledning att fundera över detta eftersom ett indikatorprogram som utvecklas för en kontext kanske inte lämpar sig att använda i en annan (Mitchell, 1996). Detta ligger också nära diskus- sionen om skala i kapitel 5.3.3, alltså hur en analysmetod omfattar eller förhåller sig till tids- och rumsperspektiven.

I dagsläget finns ingen allmänt vedertagen, standardiserad metod för att ta fram indikatorer och analysera hållbar stadsutveckling (Bhada & Hoornweg, 2009). Beroende på vilket syfte analysen har är det heller inte säkert att det är önskvärt: för att beslutsfattare ska få tillräckligt detaljerad information om hur olika åtgärder ska prioriteras finns det fog för att utveckla metoder som är skräddarsydda för den aktuella staden. Detta uppnås rimligtvis effektivare genom nerifrån utvecklade indikatorer. Ur ett uppifrånperspektiv, till exempel på regional, natio- nell eller internationell nivå är dock möjligheten att kunna jämföra olika städers hållbarhetstillstånd tilltalande, såväl som möjligheterna att skapa globala partnerskap mellan städer, lära av varandra och synliggöra städernas trender och utveckling – och det kräver enligt Bhada och Ho- ornweg (2009) en analysmetod med standardiserade indikatorer som utvecklats uppifrån på ett internationellt plan. Jämförbarhet är en viktig aspekt i hållbarhetsarbetet, särskilt när flera olika parter ska enas om strategier för att uppnå hållbarhet och ta gemensamma beslut om detta arbete (t ex inom OECD, EU eller mellan parter i det enskilda landet). Det är alltså av vikt att åtminstone vissa utvalda indikatorer utgörs av huvudindikatorer (Ghosh et al., 2006; Mitchell, 1996; PM 2006-09-11; Shen et al., 2011) som är gemensamma för samtliga parter inom en viss gruppering eller i världen för att hållbarhetsarbetet ska kunna jämföras och utvecklas på ett gränsöverskridande plan, och att övriga indikatorer utformas efter varje kontext.

För att tillgodose behovet av jämförbara resultat å ena sidan, och så pass mycket detaljrikedom att analysen kan användas som be- slutsunderlag å andra sidan, menar Mitchell (1996) att det krävs en

kombination av indikatorer som väljs ut baserat både på det enskilda fallets förutsättningar (nerifrån utvecklade indikatorer) och på gränsö- verskridande riktlinjer som möjliggör jämförelser nationellt och inter- nationellt (uppifrån utvecklade indikatorer). Även Reed et al. (2006) argumenterar för detta, då det ur klimatsynpunkt blir allt viktigare att på ett internationellt plan ha förståelse för vilka städer och samhällen som kan komma att drabbas särskilt hårt av klimatförändringar, men menar också att det också finns ett behov av att förstå frågan på ett lokalt plan. Behovet av detaljerade hållbarhetsanalyser å ena sidan, som är utformade efter den aktuella kontexten och därför lämpar sig på stadsnivå, samt breda och mer generella analyser å andra sidan, som går att använda i många olika kontexter men ändå skapar jämförbarhet, gör att det inte är helt enkelt – och kanske heller inte nödvändigt – att säga vilka utvecklingsmetoder som är effektivare än andra (Ness et al., 2007). Behovet av standardiserade indikatorer exemplifieras av Bhada och Ho- ornweg (2009): nio europeiska städer samlade över 1000 indikatorer var, varav endast tre indikatorer överensstämde och användes av samtliga städer. I en sådan situation blir alla försök till jämförelse obetydliga även om kravet på lokalt utformade indikatorer uppfylls med råge. En kom- bination av hållbarhetsanalyser uppifrån och nerifrån placerar staden i en större kontext som tillåter både en bredare och en mer detaljerad förståelse för dess hållbarhetsgrad.

5.3.3 Skala

I samband med hållbarhetsanalyser och indikatorer menar Mayer (2008) att skala kan ses ur två perspektiv: dels för vilken spatial skala metoden eller indikatorn kan användas på (städer, nationer, avrin- ningsområden, transportsystem), dels vilken tidsskala som gäller (ett år, femtio år, generationer). Här omfattar tidsperspektivet också hur ofta indikatorerna ska samlas in. Skalan avgör i vilken utsträckning metoden blir användbar vid beslutsfattande (Ness et al., 2007).

Rumslig skala

Olika metoder och indikatorer hanterar den rumsliga skalan på olika sätt och det råder inte konsensus kring på vilken skala hållbar utveckling bör bedrivas och analyseras. Det finns röster för att bedriva arbetet på lokal nivå för att på så sätt uppnå global hållbarhet (Gardner, 1990) medan andra förespråkar att hållbarhetsarbetet sker på högre nivåer. Kissinger

och Rees (2010) menar att de beroenden och nära relationer som råder mellan olika geografiska platser kräver att hållbarhetsarbetet sker på en interregional skala och att det inte räcker att analysera enskilda städer, regioner eller länder. Men indikatorer kan också tas fram på lokal nivå och aggregeras för användning på nationell eller internationell nivå (Ness et al., 2007).

En stad byggs upp av en mängd komponenter, eller delsystem, som var för sig måste vara hållbara för att staden som helhet ska kunna vara det (Bossel, 1999). För att analysera en stad ur hållbarhetsperspektiv skulle man då kunna tänka sig att använda en metod som är specifikt framtagen för stadsnivå, men också att använda resultat från andra me- toder på till exempel organisationsnivå, hushållsnivå eller produktnivå för att kunna dra slutsatser om hållbarheten i stadsutvecklingen. El- Haram et al. (n.d.) beskrivel en metod där information på lägre skalor (materialnivå) kan bidra till kunskap om högre skalor (bostadsområ- den, städer) i ramverket ISAT (Integrated Sustainability Assessment Toolkit). Där samlas indikatorer för stadsutveckling, bostadsområden, byggnader, byggprodukter och material in för att skapa en heltäckande analys av ett områdes hållbarhet. Detta kan också beskrivas som en sorts integration (Hacking & Guthrie, 2008), vilket diskuterades i kapitel 4.2. Analysmetoder för högre nivåer skulle kanske kunna appliceras även på stadsnivå, men med risk för att inte vara tillräckligt detaljerade och därmed inte ge en användbar bild av hållbarhetsgraden i staden när det gäller lokal stadsutveckling (Reed et al., 2006). Deras syfte kan istället vara att möjliggöra jämförelser mellan länders utvecklingsnivå och deras hållbarhetsgrad.

Ju större skala indikatorerna utvecklas för desto mer likartade blir de, och ju mer lokal skala de utvecklas för desto mer olika blir de eftersom det finns olika intressen hos de som utvecklar indikatorprogrammen (Bossel, 1999). Gibson (2001) konstaterar att ju högre nivå och ju större skala desto svårare att göra förutsägelser om konsekvenser av ett beslut. Vissa metoder är utformade för en specifik skala medan andra kan användas på de flesta spatiala skalor, som Ekologiska fotavtryck. Vilken skala eller vilka skalor som väljs för hållbarhetsanalys beror på vad analysen ska användas till. I Millennium Ecosystem Assessment (MA, 2005) förespråkas till exempel en flerskalig metod där en integra- tion av analyser på både högre och lägre skalor används för att belysa de komplexa socioekologiska sambanden. Det är särskilt viktigt eftersom miljöproblem och det beslutsfattande som påverkar dem ofta inte sker på samma skala.

Hacking & Guthrie (2008, s. 83) har sammanställt förslag på vad den spatiala skalan kan omfatta i hållbarhetsanalyser på projektnivå:

• Hur långt bort lokala aktiviteter orsakar konsekvenser i sociala och ekologiska system

• Vem som påverkas av projektet på lokal, nationell och global skala • Den landyta som tas i anspråk eller påverkas av projektet, som

byggnation av infrastruktur

• Projektets påverkan på exempelvis vattentäkter, migrationsrutter och kulturella/religiösa aktiviteter

Tidsskala

Tid i samband med hållbarhetsanalyser och insamling av indikatorer kan handla om hur ofta indikatorerna samlas in. Data för framtagning av indikatorer tas ofta fram årligen, men ekonomiska indikatorer samlas ofta in varje kvartal (Mayer, 2008). Det kan också handla om intergene- rationell rättvisa (ibid.) och hur långt fram i tiden vi anser oss ha ansvar för en hållbar utveckling. Vi behöver utveckla indikatorer med hänsyn till ett lämpligt tidsperspektiv. Är det några veckor, år, en livstid eller mot framtida generationer (Bossel, 1999)?

Även Sanne (2004) ställer sig frågan, ”hur länge är hållbart?” Några anser att hållbarhet ska gälla miljoner år medan andra menar att det ska gälla under förutsägbar tid. Ett problem med förutsägbarhet är dock att det är mycket svårt att skapa tillförlitliga modeller för att förutsäga framtiden. Sanne föreslår därför en kompromiss på ett par hundra år, så lång tid som det tar för människor och kulturer att anpassa sig efter nya förutsättningar. Spangenberg och Bonniot (1998) menar att en lämplig tidsgräns för när ekologiska mål för reduktion avseende förbrukning av energi, material och landyta ska ha uppnåtts är 50 år eftersom det ur ett vetenskapligt perspektiv inte bör vara mer och ur ett politiskt perspektiv inte bör vara mindre för att så stora förändringar ska kunna ta plats.

5.3.4 reduktionsproblemet – om att skapa en enkel