I Västerbotten har Skogsstyrelsen under många år hanterat nästan alla skogsbilväg- ärenden som samrådsärenden. Granskningen av samrådsärenden i Västerbotten gjordes av en person fram till september 2006, i dag sköts samråden från distrikten. Varje år har omkring 35 mil väg eller 350 ärenden hanterats.
I Sverige byggs cirka 170 mil väg varje år. Beräknat på att Västerbotten har 1/6 av skogsbilvägärendena i landet så blir de statsfinansiella kostnaderna totalt 6 tjänster eller cirka 4,5 miljoner kronor per år för att hantera den allmänna samråds- plikten.
Skogsstyrelsen behandlar årligen omkring 1 900 samrådsärenden som rör skogsbilvägar. I en fjärdedel av dessa bedöms samverkan behövas, antingen för att effektivisera vägbyggandet ur ett markägarperspektiv eller för att minimera påver- kan på naturmiljön. Skogsstyrelsen i Västerbotten drev mellan åren 2001-2004 ett projekt (SILS) för att underlätta samverkan mellan markägare. Erfarenheter visar att omkring en tredjedel av vägprojekten inte blev av, således uppskattas att sam- verkan bör ske i omkring 350 vägärenden årligen. I Västerbotten kostade varje enskilt projekt cirka 20 000 kronor. Vid införandet av ett bidrag till planering och samverkan av skogsbilvägar, beräknas den statsfinansiella kostnaden till omkring 7 miljoner kronor per år.
Orsaka inte körskador
I första hand bör till exempel länsstyrelserna och Skogsstyrelsen informera om att terrängkörning på känsliga marker såsom våtmarker, i synnerhet på barmark, bör undvikas.
Vissa våtmarker kan dock i samband med till exempel näringsutövning vara nödvändiga att korsa upprepade gånger. Grupper som är undantagna det generella förbudet mot körning på barmark, till exempel renskötselutövare, bör upprätta terrängkörningsplaner tillsammans med länsstyrelsen och se över var transportleder kan behöva anläggas. Transportleder kan innebära vissa kostnader om till exempel markförstärkningsmattor eller broar behövs. Frågan om transportleder behandlas i den fördjupade utvärderingen av Storslagen fjällmiljö och har tidigare utretts av
Jordbruksverket145.
Rensa diken och vattendrag hänsynsfullt
Miljöhänsynen vid rensning behöver öka överlag. Förebyggande insatser behövs så att rensningarnas effekt på vattenkvalitet, hydrologi och biologisk mångfald kan minimeras och olagligt utförda åtgärder inte sker. Det är angeläget inte minst om rensningen av diken och vattendrag ökar framöver på grund av produktionskrav inom jord- och skogsbruk och/eller förändrade nederbördsmönster. Insatserna för att öka miljöhänsynen kan även leda till bättre kostnadseffektivitet vid rensningar.
Jordbruksverkets vattenenhet har på Naturvårdsverket uppdrag utrett dikes- rensningarnas omfattning och effekter, samt möjliga styrmedel för att undvika
onödig eller felaktig rensning146. I uppdraget ingick att se över möjligheterna att
införa en anmälningsplikt för rensning, men det bedöms inte vara möjligt att införa för regelrätta markavvattningsföretag eftersom det inte är förenligt med rättskraften i ett tillstånd.
Då utredningen komplicerades av att reglerna inom området är otydliga, och myndigheterna inte är överens om tolkning och tillämpning, har det inte varit möj- ligt att formulera fullt ut konsekvensanalyserade förslag till åtgärder och styrmedel. Frågor kring dikesrensning ingår även i åtgärdsförslaget Förbättra hänsynen inom
145
Jordbruksverket, 2005b.
146
skogsbruket och behandlas i underlagsrapporten för Levande sjöar och vattendrag.
Här redovisas istället förslag som Naturvårdsverket, Jordbruksverket och Skogssty- relsen avser att i samråd med länsstyrelserna arbeta vidare med.
ÖVERSYN AV LAGSTIFTNINGEN OCH FÖRSTÄRKT TILLSYN
Naturvårdsverket kommer efter samråd med andra berörda myndigheter inom kort att publicera en handbok gällande markavvattning, där rensning av vattendrag och diken behandlas. Det står redan nu klart att det finns ett stort behov av ändringar i 11 kap. miljöbalken (se även sid. 82), vilket Naturvårdsverket avser att tydliggöra. Lagstiftningen bör förtydligas och det kan finnas skäl till ändringar för att anpassa regelverket kring bland annat markavvattningsföretag till miljöbalkens grund- läggande inriktning och nya kunskaper om rensningarnas effekter.
Myndigheternas möjligheter att utöva tillsyn av markavvattning och rensning av diken och vattendrag kan behöva förtydligas vid en översyn av lagstiftningen. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för vattenverksamhet, men i den mån dikes- rensning i skogsmark omfattas av samrådsplikt enligt 12 kap. 6 § miljöbalken så är Skogsstyrelsen tillsynsmyndighet. Det finns sannolikt fördelar i att generellt över- föra tillsynsansvaret för sådana rensningar av diken och vattendrag som är skogs- bruksåtgärder till Skogsstyrelsen. Det skulle kräva en förändring i tillsynsförord- ningen och eventuellt även att Skogsstyrelsens möjligheter att tillämpa 11 kap. miljöbalken ses över.
Resursförstärkningar till myndigheterna krävs för att de på ett tillfredsställande sätt ska kunna arbeta med tillsyn av vattenverksamhet, i synnerhet markavvatt- ningsföretag, samt rensningar. I nuläget bör tillsynen inriktas mot att i prioriterade ärenden eller områden, där sektioner och mått avviker från fastställda nivåer, kräva ny tillståndsprövning eller verka för omprövning eller förverkande av tillståndet. När aktuella underhållsrensningsåtgärder utförts på ett felaktigt sätt, kan frågan hanteras med åtalsanmälan och föreläggande om återställning.
UTBILDNING, RÅDGIVNING OCH VÄGLEDNING
Kompetensen i miljö- och naturvård, juridiska och tekniska frågor behöver höjas hos myndighetspersoner, markägare och entreprenörer. Berörda myndigheter bör säkerställa att kompetens om rensning, markavvattning och annan vattenverksam- het finns internt. Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Vägverket och Naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelserna bör gemensamt genomföra ett samlat utbildnings- paket för rådgivare inom myndigheter, skogsnäring, jordbruk och infrastruktur. Insatsen syftar till att förbättra sakkunskapen inom området markavvattning samt åstadkomma samsyn mellan myndigheter och geografiska områden för verksam- hetsutövarnas rättssäkerhet.
I Jordbruksverkets utredning framkom att ett påtagligt problem är svårigheten att få tag på kunniga entreprenörer som använder skonsam rensningsteknik. Många åtgärder genomförs av lokala entreprenörer från anläggningssidan, vilka generellt saknar insikt i miljöproblematiken. Det finns ett stort behov av utbildning och väg- ledning för entreprenörer. Ett möjligt administrativt styrmedel är att införa ”grönt kort” för dikesrensning – ett utbildningskrav för entreprenörer kopplat till 11 kap.
17 § miljöbalken147. Ännu hellre bör ett sådant kompetenskrav eftersträvas på basis av frivillighet eller certifieringar.
Förstärkt rådgivning inom skogsbruket kring vattenfrågor är angeläget, liksom kring hänsyn till natur- och kulturmiljön (se förslag sid. 103). För jordbruket plane- rar Greppa Näringen utveckling av kostnadsfri rådgivning om bland annat dikes- rensning inom modulen ”Vattnets väg i landskapet”. LRF har beviljats medel för att genomföra utbildning för dikesentreprenörer. Dessutom finns ett stort behov av praktiska vägledning angående tekniker och metoder för att minska de negativa effekterna av rensning samt praktisk naturvärdesbedömning och åtgärdsplanering.
PLANERING
Vattenförvaltningens åtgärdsprogram kommer sannolikt att påverka frågor som rör markavvattning och rensning av diken och vattendrag. Det finns sannolikt en stor potential att såväl minska påverkan från rensningar i skogsbruket som att återskapa våtmarker genom att täppa igen diken. I en ”blå-grön” skogsbruksplan (se sid. 102) skulle diken kunna mål- eller åtgärdsklassas på ett liknande sätt som görs för skogsbestånd. Som grund för planeringen kan enklare bedömningar i fält av åt- gärdsbehovet göras: om diket av produktionsskäl behöver rensas kontinuerligt, om rensning behöver ske med kortare eller längre intervall, eller om diket inte haft avsedd effekt och därmed bör läggas igen eller kan tillåtas växa igen. Inom projek- tet Levande Skogsvatten har ett protokoll för inventering av diken och avvägning
mellan produktions- och naturvårdsnytta tagits fram148, en metod som bör kunna
utvecklas ytterligare.
KUNSKAPSUNDERLAG
I Life-projektet Skog för vatten (Forest for Water) studerar Skogforsk och Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) för närvarande påverkan på vattendrag efter rensning och underhållsrensning av skogsmark med två olika metoder. Resultaten kommer att presenteras under 2007.
IVL Svenska miljöinstitutet, Sveaskog och Världsnaturfonden WWF initierade våren 2007 ett treårigt projektet som syftar till att beskriva dikesrensningars påver- kan på vattenkemi och bottenfauna i norra och södra Sverige. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen stöder projektet. Som ett tillägg till projektet planerar Sveaskog i samarbete med SLU att studera produktionsaspekter vid dikesrensning.
En kartläggning och sammanställning av kunskapsläget behöver snarast genomföras, till grund för ytterligare forskningsinsatser och vägledning. Till de frågeställningar som sannolikt behöver undersökas vidare hör:
• effekter av olika rensningsmetoder för att främja miljöhänsyn, till exempel slamgropar och infiltrationsområden,
• näringstillförsel till våtmarks- och vattenmiljöer från rensningsåtgärder, • uttransport av metylkvicksilver till vattendrag vid rensning,
147
Jämför behörighetskrav för hantering av kemiska bekämpningsmedel.
148
• rensningars betydelse för växthusgaser och klimatförändringar, • rensningsåtgärdernas nytta för skogsproduktion.
EKONOMISKA STYRMEDEL
Det finns ett antal tänkbara ekonomiska styrmedel som bör analyseras ytterligare, till exempel:
• medel för inlösen och omprövning av markavvattningsföretag i prioriterade områden,
• tydliga krav på miljöhänsyn vid dikesrensning kopplas till villkor för ekono- miska stöd/tvärvillkor,
• krav på miljöhänsyn inom certifieringar och vid upphandling av entreprenör, • direkta ekonomiska ersättningar inom skogsbruket för återskapande av våt-
marker och vattenvårdande åtgärder genom igenläggning av diken.
KONSEKVENSER
En översyn och modernisering av lagstiftningen om rensning skulle såväl stärka miljöhänsynen som förenkla och öka rättsäkerheten för verksamhetsutövare. Då behovet av dikesrensning verkar öka, särskilt i södra Sverige, bör möjligheter att förebygga problem utnyttjas. Minskad risk för negativ påverkan hydrologi, struktu- rer, vegetation och vattenkvalitet, gynnar den biologiska mångfalden på såväl kort som lång sikt. Våtmarkernas och vattenmiljöernas förmåga att leverera ekologiska tjänster bibehålls.
Ett förändrat tillsynsansvar för dikesrensningar ger en bättre grund för ökad hänsyn genom att Skogsstyrelsen får en helhetssyn och kan planera för uppföljande aktiviteter. Det skulle medföra effektivare resursanvändning och minskade statsfi- nansiella kostnader då dubbelarbete undviks. Skogsstyrelsens personal ger ofta rådgivning i fält och kan kombinera det med tillsynsarbete. Även om Skogsstyrel- sen får en förändrad roll gentemot markägare underlättar det att endast behöva vända sig till en myndighet, vilket likriktar bedömningar och ökar rättssäkerheten för den enskilde.
Stimulering av kompetens och utveckling av skonsamma tekniker och metoder kan medföra effektiviseringar för skogsbruket. Om kompetensen kring rensningar- nas effekt för produktionen och påverkan på miljön stärks genom utbildningar och rådgivning underlättas bedömningen av rensningsbehovet så att onödiga rensningar undviks. Risken för olagligt utförda åtgärder och markavvattning minskar. Negati- va miljökonsekvenser och konflikter minimeras.
Ett utbildningskrav för entreprenörer som arbetar med rensning av diken och vattendrag skulle kunna stärka känslan för yrket och göra arbetsområdet mer at- traktivt. För markägaren ökar tryggheten vid upphandling, samtidigt som det kan bli svårare att få tag i utbildade entreprenörer. Myndigheternas arbete med tillsyn skulle minska. Ett ökat engagemang från verksamhetsutövarna kan stimulera ytter- ligare forskning och teknikutveckling.
Utred ekonomisk ersättning som kompensationsåtgärd
Den som har tillstånd till vissa typer av vattenverksamhet, däribland vattenkraft-
verk, ska betala en årlig bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen149. Medlen
förvaltas av länsstyrelsen och får till exempel användas för att minska eller kom- pensera för skada som uppstår eller till åtgärder som på annat sätt är till nytta för bygden. Vidare kan miljödomstolen villkora tillstånd till vattenverksamhet med
kompensationsåtgärder för fisket eller fiskeavgift150.
En verksamhetsutövaren kan enligt 16 kap. 9 § miljöbalken åläggas att utföra eller bekosta kompensationsåtgärder för verksamheter som kräver tillstånd eller dispens (se sid. 52). För att underlätta kompensation i de fall där möjligheterna till åtgärder saknas lokalt bör tillståndsgivande myndighet, vanligen länsstyrelsen eller miljödomstolen, kunna ges mandat att i likhet med bygde- eller fiskeavgift kunna villkora tillstånd eller dispenser med krav på ersättning, lämpligen som en en- gångsavgift. Dessa medel skulle sedan kunna användas av kommuner eller länssty- relser för till exempel restaurering av större våtmarksområden som identifierats i planeringsunderlagen för anläggning och restaurering av våtmarker.
Naturvårdsverket avser att initiera en utredning av möjligheterna och konse- kvenserna av att villkora tillstånd och dispenser med krav på ersättning, samt hur medlen skulle kunna förvaltas.