I odlingslandskapet skall minst 12 000 ha våtmarker och småvatten
På senare tid har samhället insett våtmarkernas viktiga funktioner för att hålla kvar vatten i landskapet, för rening av vatten, biologisk mångfald, människors rekrea- tion och kulturmiljön. Sedan 1989 har statligt stöd getts för att återskapa våtmarker i odlingslandskapet. De våtmarker som återskapas utgör bara en liten del av den våtmarksareal som försvunnit. Studier visar dock att anlagda och restaurerade våt- marker kan utgöra ett viktigt bidrag för att minska övergödningen eller som livs- miljö för hotade växter och djur.
Måluppfyllelse och prognos
Under åren 2000-2006 har 4 505 hektar våtmarker anlagts och 1 641 hektar restau- rerats i odlingslandskapet. Med oförändrad takt innebär det att cirka 9 500 hektar kommer att ha anlagts eller återställts till 2010, vilket är långt under det nationella
84
Skogsstyrelsen, 2006a.
arealmålet. Indikatorn85 över anlagda och restaurerade våtmarker (Figur 7) visar att takten varit ganska så jämn, i snitt 878 hektar per år. Toppnoteringen för 2006, då 1 069 hektar våtmark anlades och 490 hektar restaurerades, beror sannolikt på att många projekt slutfördes under landsbygdsprogrammets (LBU) sista år.
Den största arealen våtmarker – knappt 900 hektar – har anlagts i Skåne, men det är ändå långt ifrån den regionala målsättningen om 2 500 hektar. Endast läns- styrelserna i Kronobergs län och Blekinge län bedömer att de regionala delmålen kommer att nås. I Södermanland och Östergötland har till och med år 2006 våtmar- ker anlagts som motsvarar över 70 % respektive 80 % av det regionala arealmålet. I flera andra län har arbetet gått mycket långsamt.
De 6 510 hektar våtmarker som anlagts 1995-2006 har totalt en beräknad re- ningseffekt på drygt 600-650 ton kväve per år. Målet för våtmarkers kväverening
är att 12 000 hektar våtmarker (räknat från år 1995) totalt ska rena 2 100 ton86 eller
2 400 ton kväve per år87, eller i genomsnitt 175-200 kg kväve per hektar och år.
För att uppnå kvävemålet krävs att ytterligare 8 500 hektar våtmarker anläggs för näringsrening 2007-2020, förutsatt att de i snitt renar 175 kg kväve per hektar.
Prognosen för delmålet är ändå försiktigt positiv. I det nya landsbygdspro- grammet 2007-2013 ingår anläggning och restaurering av våtmarker och våta be- tes- och slåttermarker i ersättningsformen Utvald miljö, där länsstyrelserna kan prioritera åtgärder utifrån regionala förhållanden. Regeringen har även för år 2007 avsatt extra medel för länens våtmarksarbete (se sid. 63).
Figur 7. Anlagda och restaurerade våtmarker i odlingslandskapet 2000-2006. Källa: Jordbruksverket 85 Se även www.miljomal.nu 86 Jordbruksverket, 2000. 87 Havsmiljökommissionen, 2003. 0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 hektar Restaurerade Anlagda Målnivå 12 000 ha
Nyanläggning, återskapande och restaurering
Alla våtmarker som färdigställs under perioden 2000-2010 räknas med i målupp- fyllelsen. Delmålet omfattar nyanläggning, återskapande och restaurering av våt- marker som sker på jordbruksmark eller som har annan koppling till odlingsland- skapet, till exempel genom att våtmarken tar emot vatten från jordbruksmark. Arealen anlagda och restaurerade våtmarker följs huvudsakligen upp inom stöd- hanteringen – landsbygdsprogrammet respektive kommunala stöd.
Att återskapa våtmark, det vill säga anlägga där en våtmark eller sjö tidigare funnits, är i de flesta fall bättre än att nyanlägga på mark som aldrig varit våtmark. Det ger förutsättningar att återfå den naturliga vattenföringen, gynna flora och fauna och är oftast skonsammare för kulturmiljön. I den nationella uppföljningen finns dock inga uppgifter om hur många våtmarker som återskapas. En studie i Skåne har visat att 25 av 79 småvatten som anmälts till länsstyrelsen hade anlagts
där det tidigare funnits småvatten88. Resterande 53 dammar hade placerats på fast-
mark.
Studier har även genomförts av våtmarkernas kvalitativa effekt för rening av växtnäring, landskapets kulturvärden och biologisk mångfald (se nedan). Dock saknas enhetliga metoder för utvärdering av anlagda våtmarkers effekt för den biologiska mångfalden respektive rening av växtnäring.
ANLAGDA VÅTMARKERS NÄRINGSRENANDE EFFEKT
Våtmarkscentrum har undersökt och jämfört näringsretentionen i anlagda våtmar- ker som finansierats inom tre olika stödsystem (Tabell 6).Våtmarker som anlagts med kommunernas lokala investeringsprogram (LIP) visade sig vara betydligt effektivare för rening av kväve och fosfor än de våtmarker som anlagts inom Mil- jö- och landsbygdsprogrammet (LBU).
Tabell 6. Reningseffekt i våtmarker anlagda med olika statliga stöd 1996-2002.
Stödform LBU LIP3
Skötselersättning
utan projektstöd1 Projektstöd 2
Reningseffekt (kg P/ha och år) 0,2-2,6 0,2-1,1 1,8-5,7 Reningseffekt (kg N/ha och år) 75 50 250
Kostnadseffektivitet (kr/kg N) 34-54 107-180 504
Tillrinningsområde, ha (medel) 162 110 423 Andel åker i tillrinningsomr. (%) 30 69 64
Uppgifterna baseras på resultat från Våtmarkscentrums utvärdering (Svensson m.fl., 2004) och visar reningseffekt och kostnadseffektivitet per yta våtmark som fått ersättning.
1) Våtmarker anlagda med miljöstöd 1996-2000 och våtmarker i LBU-programmet som inte fått projektstöd för anläggning. 2) Projektstöd för anläggning av våtmarker 2001-2002. 3) Kommu- nernas lokala investeringsprogram 1998-2002. 4) Svensson m.fl. 2004 anger kostnadseffektivi- teten 34-36 kr/kg N, men för en bättre jämförelse med de andra två stödkategorierna har här en uppskattning av kostnader på 70 000 kr/ha för uppsökande verksamhet och projektering räknats med.
88
Ekonomiskt sett har åtskilliga LIP-projekt gett god miljönytta i förhållande till satsade statliga pengar. Totalt beräknades LIP-våtmarkerna generellt rena mer än 500 kg kväve och 4-12 kg fosfor per hektar och år. Beräknat på den våtmarksyta för vilken verksamhetsutövaren erhållit statligt stöd motsvarar det en årlig renings- effekt om cirka 250 kg kväve per hektar.
Utvärderingen visar att det finns en stor potential att förbättra den näringsre- nande förmågan och kostnadseffektiviteten vid anläggning av våtmarker. Skillna- den i reningseffekt kan huvudsakligen förklaras av våtmarkernas placering i land- skapet. Ett stort avrinningsområde med hög andel åkermark borgar för en högre reningseffekt.
BIOLOGISK MÅNGFALD I ANLAGDA VÅTMARKER
Våtmarkernas betydelse för den biologiska mångfalden kan värderas utifrån hur enskilda arter eller naturtyper gynnas samt ur ett landskapsekologiskt perspektiv. Ett antal studier där det ingår inventeringar av olika organismgrupper visar att an- lagda våtmarker ofta utgör livsmiljö för en stor variation av arter och att rödlistade arter påträffas i en stor andel av våtmarkerna (Tabell 7).
Tabell 7. Arter i anlagda våtmarker.
Resultat från inventeringar i anlagda mindre våtmarker i södra Sverige (de flesta <2 ha). Artgrupp Antal arter
(antal/våtmark) Antal rödlistade arter Våtmarker med rödlistad art Inventerade våtmarker Våtmarksfåglar (häckande)1 (1-18) 33 9 38 (69 %) 55 Växter2 109 (17-51) 5 16 (57 %) 28 Bottenfauna3 222 (9-54) 4 15 (42 %) 36 Växter och botten-
fauna4 (43-85) 240 5 5 (33 %) 15
Växter och djur5 (196-230) 8 3
(100 %)
3
Växter och djur6 8 5
(83 %)
6 Resultaten kommer från olika inventeringar som genomförts under åren 1994-2005. Våtmarker- nas ålder varierar mellan 0-13 år vid inventeringstillfället. För fåglar redovisas antal arter och för växter och bottenfauna antal taxa (familj eller släkte) i de fall då artbestämning inte varit möjlig. Rödlistade fåglar enligt 2005 års rödlista, övriga arter enligt 2000 års rödlista.
1) Resultat finns även för rastande fåglar, vilket ökar det totala antalet arter som utnyttjar våt- markerna. Källa: Ekologgruppen, 2006. 2) Källa: Ekologgruppen, 2001-2006. 3) Källa: Ekolog- gruppen, 2002. 4) Källa: Ekologgruppen, 2003. 5) Omfattar våtmarksväxter, bottenfauna, fisk, häckande fåglar samt växt- och djurplankton. Källa: Ekologgruppen, 2003. 6) Omfattar våt- marksväxter, bottenfauna, fisk, amfibier och häckande fåglar. Källa: Nolbrant, 2003.
Effekter på fauna och flora i anslutning till anlagda våtmarker är dåligt kända. Stu- dier på bottenfaunan upp- och nedströms anlagda dammar inom Kävlingeåprojektet i Skåne har visat på ökat antal arter, ökad individtäthet och bibehållen mångfald av
arter i vattendraget nedströms89.
89
Bottenfaunan utgör viktig föda för många fiskarter, men det finns även farhå- gor om att anläggning av våtmarker i vattendrag kan orsaka ökad dödlighet hos vandrande yngel. Anlagda våtmarkers inverkan på fiskfaunan är bristfälligt känd och Naturvårdsverket finansierar därför nyligen påbörjade studier av skillnader i dödlighet och vandringsbeteenden hos öring och ål.
ANLAGDA VÅTMARKERS PÅVERKAN PÅ KULTURMILJÖVÄRDENA
Riksantikvarieämbetet har undersökt våtmarksanläggningens effekt på kulturmiljön genom att utvärdera 55 våtmarker som anlagts med olika former av jordbruksstöd under 1990-talet i Södermanlands och Västra Götalands län. Resultatet visar att en
god kulturmiljöeffekt bara åstadkommits i några enstaka fall90. Bland annat var de
flesta anläggningarna grävda dammar och få av våtmarkerna hade en tydlig zone- ring mellan fast och våt mark. Flera av anläggningarna var inte färdiga och schaktmassor hade i vissa fall inte planats ut eller fraktats bort. Många våtmarker saknade hävd och i en del fall hade kulturlämningar dränkts av vatten.
Riksantikvarieämbetet genomförde under 2006 en metodstudie om anlagda
våtmarker och småvatten91 som omfattar 23 slumpmässigt utvalda lokaler i fyra
län. Majoriteten av objekten bestod av relativt små anläggningar (mindre än 2 ha) som med några undantag var att betrakta som dammar, där målsättningen troligen var att upprätthålla en konstant vattenspegel. För detta ändamål hade man skapat mer eller mindre markanta dämmen i form av vallar och utrustat våtmarken med regleringsanläggningar.
Våtmarkernas lokalisering sammanföll med de platser som också historiskt sett hyst våtmarker, men saknar landskapsbildsmässigt alla likheter med det förindust- riella landskapets fodermarker. Som det är nu förefaller merparten av dammarna vara av liten eller obetydlig kulturmiljönytta. I ”rätt” landskap och ”rätt” utformade kan emellertid dessa småvatten också ha en kulturmiljömiljönytta.
Styrmedel och strategiskt arbete
De styrmedel som är verksamma för återställning av våtmarker i odlingslandskapet är främst ersättningar, information och rådgivning. Även lagstiftningen påverkar möjligheten att uppnå målet, främst den juridiska prövningen i återställningspro- jekt. Slutligen kan även statens eller kommuners ägande av mark ses som ett möj- ligt styrmedel i arbetet med att återskapa våtmarker.
I den nationella strategi för Myllrande våtmarker92 som Naturvårdsverket,
Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen och Jordbruksverket gemensamt har antagit, betonar myndigheterna vikten av ett strategiskt arbetssätt, kallat våtmarkskedjan (figur 6.3). Syftet är att skapa förutsättningar för ett ökat tempo och högre kvalitet i våtmarksarbetet. 90 Riksantikvarieämbetet, 2001. 91 Riksantikvarieämbetet, 2007. 92 Naturvårdsverket m.fl., 2005.
Genom det nya landsbygdsprogrammet 2007-2013 genomförs vissa föränd-
ringar i de olika länkarna och styrmedlen i våtmarkskedjan93. Ersättningarna blir
mer flexibla bland annat genom att ersättning nu inte bara kan ges för anläggning utan även för restaurering av befintliga våtmarker. Vidare höjs ersättningsnivåerna för vissa skötselåtgärder såsom lieslåtter, samt för anläggning och restaurering i några utpekade län. Insatserna anläggning och restaurering av våtmarker samt
restaurering av slåtterängar och betesmarker gäller numera i hela landet. De ingår
i ersättningsformen Utvald miljö, där varje länsstyrelse väljer vilka projekt eller åtgärder som ger rätt till ersättning i respektive län. Prioritering av våtmarks- åtgärder inom Utvald miljö kommer att baseras bland annat på Jordbruksverkets kvalitetskriterier för våtmarker i odlingslandskapet, åtgärdsprogram för hotade arter och regionala underlag.
Dessutom riktar regeringen 17 miljoner kronor till arbetet under 2007, som ett komplement till landsbygdsprogrammet. Länsstyrelserna har fått i uppdrag av re- geringen att ta fram planeringsunderlag för återskapande och återställning av våt-
marker94, ett arbete som några län redan påbörjat. Medlen ska även användas för
uppsökande verksamhet för att fånga upp intresse hos markägare.
Från år 2007 har länsstyrelserna möjlighet att upprätta naturvårdsavtal om er- sättning till fastighetsägare, till exempel för områden där man vill återskapa eller restaurera en våtmark (se sid. 50).
Figur 8. Våtmarkskedjan. Alla länkarna i kedjan behöver finansieras för att nå arealmålet med en hög kvalitet på våtmarkerna.
ERSÄTTNINGAR
Ersättningar, information och rådgivning är beroende av varandra för att vara verk- samma och därigenom uppnå största möjliga nytta i arbetet med att återställa våt- marker. Eftersom det sällan finns ett ekonomiskt incitament för att anlägga eller restaurera våtmarker är statlig ersättning en grundförutsättning för att återställning
93
Jordbruksverket, 2005a.
94
ska ske. Huvuddelen av de våtmarker som idag anläggs eller restaureras finansieras genom Miljö- och landsbygdsprogrammet. Under åren 2000-2006 har 3 838 hektar av totalt 4 505 hektar anlagda våtmarker finansierats denna väg.
EU:s Life-fond har bidragit till ett antal större restaureringsprojekt. Därutöver har återställning av våtmarker finansierats av bland annat Svensk våtmarksfond, Världsnaturfonden (WWF) och privatpersoner. Nationella medel för lokala inve- steringsprogram (LIP) och kommunala naturvårdsprojekt (LONA) 2004-2006 har varit mycket betydelsefulla, inte minst för att skapa ett lokalt engagemang.
Naturvårdsprojekten innehåller en mängd olika åtgärder för att gynna biologisk mångfald och förbättra vattenkvalitet. Det har visat sig svårt att få fram exakta uppgifter anlagda och restaurerade våtmarker inom LIP, eftersom många projekt omfattar en variation av åtgärder i flera naturtyper. Under 1998-2002 beviljades LIP-bidrag om nästan 229 miljoner kronor för naturvårdsprojekt som omfattar våtmarker, vattendrag, sjöar och hav, samt cirka 66 miljoner kronor för anläggning
av våtmarker för rening av avlopps- och dagvatten95. I maj 2007 pågick fortfarande
ett antal projekt, men 67 naturvårdsprojekt som omfattade våtmarker hade genom-
förts96. Dessa projekt omfattade anläggning och restaurering av i storleksordningen
2 000 hektar våtmarker, däribland några större fågelsjöar, småvatten och våta äng- ar. Av dessa hade 37 projekt åtgärder i våtmarker som huvudsakligt syfte till en total bidragskostnad om drygt 86 miljoner kronor. Endast 5 projekt hade avbrutits av olika skäl.
Statligt stöd för anläggning av våtmarker i odlingslandskapet har funnits sedan 1989. Under denna period har mycket erfarenhet vunnits. Stöden under 1990-talet gavs som ett schablonbelopp per hektar och var främst en ersättning för markens alternativvärde. I Miljö- och landsbygdsprogrammet 2000-2006 infördes ett pro- jektstöd där de ur miljösynpunkt högst prioriterade projekten fått ersättning med upp till 90 % av anläggningskostnaderna. Totalt betalades ersättning om
164,3 miljoner kronor ut för anläggning av våtmarker (Tabell 8). Projektstödet
ledde dock inte alltid till att våtmarkerna placerades där de gör störst nytta97.
Tabell 8. Jordbrukarstöd för anläggning och skötsel av våtmarker 1990-2006. Stöd Utbetalt år Areal (ha) Utbetalt be-
lopp (mkr) Finansiering Nyla-stöd 1990-1993 500 13 Nationell Anläggningsstöd 1991-1996 2 035 24,4 Nationell Miljöstöd 1996-2000 1996-2006 1 830 62,1 Eu 50 % Nationell 50 % Projektstöd (anläggning) 2001-2006 2001-2006 164,3 EU 25 % Nationell 75 % Miljöersättning (skötsel) 2001-2006 2001-2006 3 350 31,2 Eu 50 % Nationell 50 % Totalt 6 640 295,0 95
Lokala investeringsprogram – Vägen till ett hållbart samhälle. Broschyr.
96
Analys av data ur Naturvårdsverkets Miljöinvesteringsregister (MIR).
97
Den nationella våtmarksstrategin (Naturvårdsverket m.fl. 2006) betonar därför att LBU-ersättningarna behöver kompletteras med nationella medel för riktad råd- givning eller uppsökande verksamhet i vissa särskilt angelägna regioner. Lands- bygdsprogrammet 2007-2013 innehåller åtgärder för anläggning, restaurering samt
skötsel av våtmarker i odlingslandskapet.
INFORMATION OCH RÅDGIVNING
Våtmarksrådgivning har under 2000-2006 getts inom Miljö- och landsbygdspro- grammets kompetensutveckling Greppa näringen. Rådgivningen har inte varit rik- tad till vissa utvalda områden utan har getts till de brukare som anmält intresse.
Inom några projekt i södra Sverige, finansierade med lokala investeringspro- gram (LIP), har man arbetat med riktad information och uppsökande verksamhet till markägare inom vissa kommuner eller avrinningsområden. Arbetet med att aktivt kontakta markägare för att få till stånd våtmarker på lämplig plats i landska- pet är sannolikt en förklaring till varför LIP-våtmarkerna har en anmärkningsvärt bättre näringsrenande effekt än våtmarker anlagda med stöd av Miljö- och lands- bygdsprogrammet (se Anlagda våtmarker näringsrenande effekt, sid. 61).
LAGSTIFTNING
Bestämmelserna om vattenverksamhet i 11 kap. miljöbalken kan vara ett hinder för naturvårdsåtgärder i vatten eftersom det ofta krävts tillstånd från miljödomstolen för anläggning av nya våtmarker. För att förenkla den juridiska prövningen har regeringen nyligen beslutat att vissa vattenverksamheter ska anmälas till länsstyrel-
sen innan de får påbörjas98. Länsstyrelsen kan förelägga verksamhetsutövaren att
ansöka om tillstånd om åtgärden bedöms kunna medföra betydande påverkan på enskilda eller allmänna intressen.
Anmälningsplikten omfattar bland annat anläggande av våtmark med en vat- tenyta om högst 5 hektar. Merparten av de våtmarker som anläggs i odlingsland- skapet är mindre än 5 hektar, varför förändringen kan underlätta och öka handlägg- ningstakten för återställande av våtmarker. Samtidigt innebär ändringen inte någon förenkling för större våtmarksprojekt. En ökad satsning på stora våtmarker betonas
både i myndigheternas strategi för Myllrande våtmarker99 och i de ideella förening-
arnas våtmarksstrategi100.
De tiotusentals markavvattningsföretag som finns i Sverige innebär en stor po- tential att återställa våtmarker i natur- och miljövårdssyfte. Som en följd av bland annat marksänkning i kombination med ändrade ekonomiska förutsättningar i jord- bruket saknar många av de gamla markavvattningsföretagen idag den betydelse som de hade vid bildandet. Kostnaderna för att underhålla företagen är ofta bety- dande. Det är i många fall möjligt att med enkla tekniska medel ställa om sådana områden så att de återfår sin våtmarkskaraktär.
98
Reglerna om anmälningsplikt infördes 070515 i Förordning (1998:1388) om vattenverksamhet m.m.
99
Naturvårdsverket m.fl., 2006.
100
Men ändringar i markavvattningsföretag är ofta juridiskt komplicerade. Natur- vårdsverket har tagit fram ett faktablad för hur omprövning av vattenrättsliga till-
stånd går till101. Samtidigt har Fiskeriverket och Kammarkollegiet i ett regerings-
uppdrag gjort en översyn av arbetet med omprövning och tillsyn av vattendomar och vattenföretag. De har föreslagit hur verksamheten kan utökas och effektiviseras och föreslår bland annat inventering av angelägna/möjliga objekt som bör prövas, samt att länsstyrelserna direkt ska kunna tillgodogöra sig tillsynsavgifter för tillsyn, ansökan och/eller omprövning av vattenverksamhet.