I odlingslandskapet ska minst 5 000 ha våtmarker anläggas eller restaureras till 2015 så att:
• biologisk mångfald gynnas genom skapande och förbättring av livsmiljöer • minst 8 stora (>150 ha) våtmarksområden eller slättsjöar återskapas • våtmarker utformas med hänsyn till landskapets omgivande natur- och
kulturmiljö
• kulturspår bevaras och synliggörs
• reningseffekten uppgår till minst 650 ton kväve per år.
Förtydligande av delmål Våtmarker i odlingslandskapet
Odlingslandskapet omfattar för delmålet avrinningsområden med stor andel jord-
bruksmark. Med anläggning avses skapande av våtmark på mark som inte är våt- mark i nuläget, antingen nyanläggning eller återskapande där det tidigare funnits våtmark eller sjö. Restaurering avser åtgärder i befintliga våtmarker. Restaurering omfattar återställning av våtmarkens hydrologi såsom igenläggning av diken och åtgärder i vegetationen såsom röjning. Med hänsyn till våtmarkernas betydelse för biologisk mångfald, kulturmiljövärden och vattenhushållning i landskapet bör na- turliga flöden och vattenståndsfluktuationer eftersträvas.
Biologisk mångfald gynnas innebär att en variation av olika våtmarkstyper åter-
skapas och restaureras i syfte att fungera som livsmiljöer för våtmarksanknutna arter. Arterna ska kunna öka eller fortleva i stabila populationer. Våtmarksanknutna arter har våtmarker som sin huvudsakliga livsmiljö, eller är beroende av våtmarker i någon del av sin livscykel. Bevarandestatusen för odlingslandskapets våtmarker (Tabell 11) och arter ska förbättras. Förbättrad bevarandestatus för arter innebär att klassificeringen enligt rödlistan ska förbättras totalt sett för de arter som är beroen- de av odlingslandskapets våtmarker. Vanliga arter får inte fortsätta att minska lång- siktigt. Restaurering och anläggning av olika typer av våtmarksmiljöer ska bidra till att uppnå gynnsam bevarandestatus (se sid. 87) för odlingslandskapets våtmarker och de arter som är knutna därtill.
Åtgärder i stora våtmarker eller slättsjöar innefattar områden som efter färdig- ställandet är större än 150 hektar, där restaurering eller återskapande förbättrar de ekologiska funktionerna. Syftet är att ta ett helhetsgrepp för hela våtmarksområdet, även om åtgärderna inte direkt berör hela arealen.
Utformning med hänsyn till landskapet innebär att våtmarker i första hand åter- skapas i historiska lägen där det funnits våtmarker tidigare, till exempel i naturliga sänkor. Anläggning av våtmarker och småvatten sker med hänsyn till landskapsbil- den och utan att skada forn- och kulturlämningar. I områden som präglas av stor- skaligt jordbruk ska våtmarker som saknar historisk förankring placeras och utfor- mas diskret så att den smälter väl in i det omgivande kulturlandskapet. I områden med höga värden för kulturmiljön ska nyanläggning av våtmarker och småvatten utföras med ett landskapsperspektiv som innefattar analys av historiska, funktionel- la och rumsliga samband.
Med kulturspår avses kulturhistoriska spår efter människors bruk av landska- pet, till exempel diken, dämmen, hässjor, hägnader och byggnader (se sid. 87). Det immateriella kulturarvet innefattar såväl namnskick, traditioner och äldre bruk- ningsmetoder. Bevarande och synliggörande av kulturspår och det immateriella kulturarvet säkerställs framförallt genom att våtmarkernas värden för kulturarvet uppmärksammas, samt genom skötsel inom landsbygdsprogrammet.
Reningseffekten 650 ton kväve per år avser den rening som sker i själva våt-
marken. Våtmarker behöver fortsatt anläggas och restaureras i syftet att rena växt- näring och bör då i genomsnitt årligen rena 175 kg kväve/ha.
Delmålet är en revidering av – och ersätter – befintligt delmål 4 om anläggning och återställning av våtmarker i odlingslandskapet och omfattar femårsperioden 2011-2015. Delmålet förutsätter att antalet våtmarker och småvatten inte ska mins- ka, vilket behandlas i förslagen till delmål under miljökvalitetsmålet Ett rikt od- lingslandskap.
Motivering för delmål Våtmarker i odlingslandskapet
För att nå nationella mål för biologisk mångfald och minskade utsläpp av kväve och fosfor till havet behöver arbetet med återskapande av våtmarker fortsätta även efter 2010. Delmålet har samma ambitionsnivå som tidigare (1 100 hektar/år) men förtydligar att olika slags våtmarker ska anläggas och restaureras i syfte att förbätt- ra vattenkvaliteten och utgöra livsmiljö för växter och djur, samt att det ska göras med hänsyn till kulturmiljön och för att stärka länkarna till vår kulturhistoria.
Anläggande och restaurering av våtmarker är betydelsefullt i ett landskapsper- spektiv, inte bara för den biologiska mångfalden, utan även som utjämnare av vat- tenflöden och för friluftslivet. Restaurering och återskapande av tätortsnära våt- marker, inte minst fågelrika områden, har ett viktigt pedagogiskt värde och har ofta rönt stor framgång genom att locka publik med fågeltorn och informationsmaterial. Våtmarker kan höja grundvattennivån, fördröja vattnets väg genom landskapet och utjämna vattenföringen. På så vis minskar risken för höga flöden och över- svämningar, i synnerhet om svämzoner och deras förmåga att rymma naturliga vattenståndsfluktuationer återskapas.
Historiskt sett har våtmarker varit avgörande för foderproduktion i stora delar av landet. Arealen har krympt så mycket att detta kan vara svårt att utläsa utifrån dagens landskap. Därmed kan enbart marginella förluster av våtmarker med höga kulturvärden accepteras ur kulturhistorisk synvinkel.
Delmålet innehåller fortsatt en areal, eftersom det är lätt att följa upp, men har formulerats om för att beskriva den kvalitet och miljöeffekt som eftersträvas. Då merparten av våtmarkerna finansieras inom jordbrukets miljöersättningar har fokus till stor del tidigare legat på anläggning av våtmarker för näringsretention, även om effekten går att förbättra. Ett rimligt arealmål som förutsätter en hög kvalitet på våtmarkerna bör inte överstiga nuvarande delmål (12 000 hektar=cirka 1 100 hek- tar/år). Arealmålet 5 000 hektar för perioden 2011-2015 täcker dock troligen inte hela behovet för biologisk mångfald, där utgångspunkten nu är våtmarksfåglarnas krav (se Tabell 10). En viss del av behovet för våtmarksfåglarna kan dock uppnås
genom ändrad hävdintensitet eller hävdregim, till exempel sen slåtter i stället för bete, vilket inte räknas med i arealen restaurerad mark.
RENING AV KVÄVE
De 6 150 hektar våtmarker som har anlagts 1995-2006 bedöms bidra med en kvä- verening på 600-650 ton kväve/år. Med oförändrad anläggningstakt blir den årliga reningseffekten år 2010 cirka 800-900 ton kväve. För att uppnå Jordbruksverkets mål för kväverening i våtmarker (2 100 ton kväve/år till år 2020) behöver de våt- marker som anläggs eller restaureras åren 2010-2020 motsvara en ökad reningsef- fekt på 1 200-1 300 ton/år. Behovsanalysen skulle vinna på att kompletteras med fosforrening.
Målet kan uppnås genom anläggning av nya våtmarker där reningseffekten för- bättras genom att fler våtmarker placeras så att de får ett större tillrinningsområde med hög andel åker. Förutsatt att våtmarker som anläggs med syftet att rena växt- näring kan rena 175 kg kväve per hektar och år behöver uppemot 7 500 hektar våtmarker anläggas med detta syfte 2011-2020. En viss del av kvävereningen bör kunna uppnås genom restaurering och prestandaförbättringar i befintliga våtmar- ker.
BIOLOGISK MÅNGFALD – VÅTMARKSFÅGLAR
Enligt miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv ska andelen hotade arter minska med minst 30 % under perioden 2000-2015. Återställning av våtmarker är en viktig åtgärd för de över 500 rödlistade arter som är beroende av odlingslandskapets våt- marker. Många av dessa arter är dessutom beroende av bete eller slåtter.
I flera av åtgärdsprogrammen för hotade arter är återställning av våtmarker en förutsättning för artens långsiktiga överlevnad. För att nå målen för biologisk mångfald krävs återskapande av olika typer av våtmarksmiljöer.
Jordbruksverket har genomfört en bristanalys för våtmarksfåglar136. I analysen
jämfördes nuvarande populationsstorlek med arternas mål för gynnsam bevarande- status enligt Natura 2000. Arealkravet för ett häckande par av varje art uppskatta- des utifrån kända inventeringar av goda häckningsområden med stabila populatio- ner. En restaureringsåtgärd gynnar ofta flera rödlistade våtmarksfåglar – och även andra arter. Beräkningen grundar sig på behovet för den art för varje biotop som har störst arealkrav. Denna art har betraktats som ”begränsande art” för denna våt- marksmiljö.
Resultaten visar på ett behov av återställning av 30-40 slättsjöar, ett stort antal småvatten, restaurering av minst 32 000 hektar fuktmarker och anpassad skötsel för bland annat kornknarr på 6 000 hektar åker eller strandäng (Tabell 10). Flera av de naturtyper som beskrivs i studien kan rymmas inom samma område, exempelvis en sjö som omges av olika våtmarksmiljöer med en variation av skötselregimer. Enligt studien behöver ett stort antal slättsjöar återställas vilket visar att stora våtmarks-
136
Tabell 10. Behovsanalys avseende anläggning och restaurering av våtmarker för att upp- nå gynnsam bevarandestatus för odlingslandskapets rödlistade våtmarksfåglar.
Arter1 Biotop Areal Område
Storspov (NT), brushane (VU), jorduggla (NT), blå kärrhök (VU)
Slåttermyrar och raningar 20 000 ha Norrlands inland Brunand (NT), svarttärna (VU),
svarthakedopping (VU), rördrom (NT), trastsångare (NT), skedand (NT), årta (VU), stjärtand (NT)
Slättsjöar
(inkl. vass och "blå bård")
2 sjöar (>150 ha) per län Svarthakedopping (VU), brunand
(NT), svarthalsad dopping (VU)
Småvatten 500 st
Götaland, Svealand och Norrlands- kusten Brushane (VU), rödspov (VU),
sydlig kärrsnäppa (EN), skedand (NT), årta (VU), stjärtand (NT), jorduggla (NT), ängshök (EN)
Strandängar (måttligt hävdade)
9 000 ha
Småfläckig sumphöna (VU) Mader eller våt strandäng med hög vegetation
2 000 ha Dubbelbeckasin (NT), rödspov
(VU), brushane (VU), sydlig kärr- snäppa (EN), skedand (NT), årta (VU)
Silängar och dammängar 400 ha
Kornknarr (VU), storspov (NT) Träda, vall eller sent slått- rad strandäng
6 000 ha
Södra och mellersta Sverige
1) Begränsande art är understruken, detta avser den art i varje biotop som har störst arealkrav och vars behov har legat till grund för beräkningen. Parenteserna anger artens status enligt 2005 års rödlista (Gärdenfors, 2005): EN-starkt hotad, VU-sårbar, NT-missgynnad.
projekt är mycket betydelsefulla och förmodligen enda sättet att gynna arter med stora arealkrav.
Bristanalyser för andra organsimgrupper är önskvärda, men i många fall svåra- re att genomföra. Fåglarnas varierande krav på livsmiljöer och skötsel torde dock borga för att förutsättningar för många andra arter förbättras om de föreslagna åt- gärderna genomförs.
Det stora behovet av restaurering av våta slåtterängar och strandängar kan bidra till bevarandet av det biologiska kulturarvet och kulturhistoriska värden inom både Ett rikt odlingslandskap och Myllrande våtmarker. Behovet enligt bristanalysen överstiger med råge nuvarande takt i återställningsarbetet. Tillsammans med beto- ningen på restaurering av slättsjöar och stora våtmarksområden, ökar betydelsen av ett förstärkt och effektiviserat arbetssätt i enlighet med våtmarkskedjan (se sid. 64).
BIOLOGISK MÅNGFALD – FISK
I och med tidigare dikningar och sjösänkningar har stora arealer lämpliga lek- och uppväxtmiljöer för fisk försvunnit. Återväxten av bland annat abborre och gädda längs Östersjökusten är problematisk samtidigt som fritidsfisket har ett stort intres- se för kustens sötvattensarter.
Fiskeriverket har på senare tid uppmärksammat betydelsen av återskapande av
våtmarker i kustmynnande vattendrag för olika fiskarter137. Våtmarkernas växtlig-
het fungerar som leksubstrat och ger skydd åt ynglen och den ofta rika produktio-
137
nen av plankton och insekter ger god tillgång på föda. Återskapade våtmarker dämpar även ofta vattenståndsfluktuationerna, vilket underlättar fiskvandringen.
För att förbättra situationen för Östersjöns kustfiskbestånd har Fiskeriverket och Naturvårdsverket föreslagit en rad fiskevårdande åtgärder, bland annat återska-
pande av kustnära våtmarker och översvämningszoner138. Under miljökvalitetsmå-
let Hav i balans föreslår myndigheterna nu ett nytt delmål om restaurering av kust- nära livsmiljöer, vilket i delar har stark koppling till delmålet om anläggning och restaurering av våtmarker.
Möjligheterna till synergieffekter är goda. Våtmarker för näringsretention be- höver ofta placeras nära kusten för att ge en hög reningseffekt, och de skulle även kunna fungera som miljöer för många kustlevande fiskarter. Beräkningar visar att 4 000 hektar våtmarker med lämplig placering skulle kunna ge en årlig produktion
av 10-100 miljoner abborryngel138.
Om regionalisering av delmål Våtmarker i odlingslandskapet
Behovet av återställning varierar mellan olika regioner och för olika våtmarkstyper, som ett resultat av de naturgivna förutsättningarna och markanvändningshistoriken i olika delar av landet. I regioner där stor andel av de ursprungliga våtmarkerna försvunnit eller utsatts för påverkan krävs en hög ambitionsnivå i arbetet med att anlägga och restaurera våtmarker.
Regionala delmål finns i flertalet län, och har på ett tillfredsställande sätt åter- speglat det befintliga nationella delmålet om våtmarker i odlingslandskapet. Varje länsstyrelse bör analysera det framtida behovet, bland annat utifrån uppföljningen av det arbete som gjorts hittills.
Uppföljning av delmål Våtmarker i odlingslandskapet
Det finns ett stort behov av uppföljning av de våtmarker som anlagts och restaure-
rats efter 2002, för att komplettera Våtmarkscentrums utvärdering139 av våtmarker
som anlagts med statligt stöd 1996-2002. Särskilt angeläget är att göra en utvärde- ring efter att de planerade förändringarna inom landsbygdsprogrammet 2007-2013 trätt i kraft. Nyttan av planering och uppsökande verksamhet behöver särskilt un- dersökas. I och med de nationella medel som regeringen för 2007 avsatt för detta arbete kommer länsstyrelserna i återrapporteringen till Naturvårdsverket ge de första signalerna. Även den förenkling av den juridiska prövningen som nyligen genomförts behöver följas upp av de centrala myndigheterna och länsstyrelserna. En större utvärdering bör genomföras omkring 2009-2010 för att ge möjlighet att ändra ersättningsnivåer och regelverk innan landsbygdsprogrammet 2007-2013 löper ut.
Med flygbilder kan förändringar i våtmarkers utbredning och vegetation följas. Det saknas en enhetlig metod för hur effekten för den biologiska mångfalden ska följas upp, även om uppföljning har skett i vissa fall (se Tabell 7, sid. 62). Uppfölj-
138
Fiskeriverket och Naturvårdsverket, 2005
139
ningen behöver kunna anpassas utifrån syftet med våtmarken. En metod för inven- teringar före och efter att åtgärden genomförts behöver tas fram. Metoden bör även beakta möjliga indikatorarter och uppföljning av rödlistade arter. Det behöver även tas fram en enkel modell för beräkning av reningseffekten i våtmarker, samt ett system för att kunna följa hur anläggandet och restaurering av våtmarker samman- taget påverkar kulturmiljön ur ett landskapsperspektiv.
Viktigt är även att utvärdering sker av enskilda våtmarksanläggningar och re- staureringar som genomförs. I synnerhet gäller det stora projekt, där det inför ge- nomförandet bör finnas en plan för vilka miljöeffekter som ska följas upp och hur det ska gå till.
Förutom ovanstående behov av metodutveckling och utvärderingar kommer delmålet följas upp på följande sätt:
• Arealen anlagda och restaurerade våtmarker i odlingslandskapet följs upp årli- gen. Dataunderlag för våtmarker som finansieras genom landsbygdsprogram- met hämtas från Jordbruksverkets databaser Prost och DAWA. Uppgifter om våtmarker som anlagts eller restaurerats med annan finansiering hämtas från länsstyrelserna, Svensk Våtmarksfond och WWF.
• Naturvårdsverket kommer att utveckla uppföljningen av insatser inom ramen för åtgärdsprogram för hotade arter och biotoper. På kort sikt bör framstegen kunna följas upp kvantitativt genom sammanställning av genomförda åtgärder, till exempel återskapande och restaurering av småvatten och våtmarker, samt återupptagen hävd. På längre sikt bör riktade insatser inom miljöövervakning- en, tillsammans med Natura 2000-uppföljningen, ge en kvalitativ uppföljning av populationsutveckling och bevarandestatus för de arterna och biotoperna som är föremål för riktade åtgärdsprogram.
• Bedömningen av förbättrad bevarandestatus kommer ske med längre intervall enligt uppföljningen inom Natura 2000, ett målstyrt uppföljningssystem som huvudsakligen baseras på biologiska parametrar. Förslag till bevarandemål på biogeografisk (nationell) nivå för naturtyper och arter finns.
De Natura 2000-habitat som bör omfattas av delmålet anges i Tabell 11.Vissa våtmarksmiljöer faller utanför Natura 2000-definitionerna, till exem- pel anlagda småvatten, men täcks delvis genom uppföljning av bevarandesta- tusen för arter som är beroende av småvatten.
• Riksantikvarieämbetet har utvecklat en metod för att följa upp anläggandet av våtmarker. Kostnaden för genomförandet av studierna kommer att specificeras i Riksantikvarieämbetets underlagsrapport om kulturmiljön som övergripande fråga.
INDIKATORER
• Den befintliga indikatorn Anlagda våtmarker revideras till att omfatta anlagda respektive restaurerade våtmarker istället för uppföljning av hur åtgärden fi- nansierats.
• Kvalitativa indikatorer för närsaltretention, biologisk mångfald och kulturhi- storiska värden behöver utvecklas.
Tabell 11. Naturtyper som föreslås ingå i delmål Våtmarker i odlingslandskapet Naturtyp enligt Natura 2000
1310 Ler- och sandsediment med glasört och andra annueller 1330 Salta strandängar
1630 Havsstrandängar av Östersjötyp
3150 Naturligt eutrofa sjöar med nate- eller dybladsvegetation* 4010 Fukthed med klockljung
6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr 6450 Nordliga översvämningsängar 7210 Kalkkärr med gotlandsag 7220 Källor med kalktuffbildning 7230 Rikkärr
* Naturtypen eutrofa sjöar med nate- eller dybladsvegetation förekommer delvis i odlingslandskapet, medan övriga till övervägande del hör till odlingslandskapet.