klarade statsminister Palme att vi, för att leva upp till vårt europeiska ansvar, måste erkänna vår europeiska identitet. »Vi till-hör Europa på gott och ont.» Det är så sant som det är sagt, och det var glädjande att höra det sagt just av hr Palme. Ännu mera glädjande blir det om han vill leva som han lär.
Allmänhetens intryck har nämligen varit, att hr Palme har lagt ned ett avsevärt arbe-te på att isolera oss från Europa. Sedan re-geringen avlämnat sin s k öppna ansökan om anslutning till EEC, vad nu denna innebar, var det hr Palme som i våras överraskande meddelade, att inte ens en associering var tänkbar. Vilka konsultationer som föregått detta regeringsbeslut har aldrig meddelats; det var ej i samråd med Sveriges riksdag som det fattades. I Bryssel blev man över-tygad om att det skedde under påtryckning från annat håll. Man kan inte begära av en svensk statsminister att han skall erkänna detta, och kanske underskattade han våra möjligheter att handla självständigt. I varje fall överskattade han påtagligt sitt inflytan-de i Bryssel via Västtysklands hr Brandt. Nu svängde han alltså, och talet i Landskrona var ett förhandsmeddelande om reträtten. Den slutliga skrivelsen till EEC, överlämnad i början av september, innehåller ingenting om att en associering skulle vara omöjlig.
Kan Sverige nu få hyggliga villkor är vi alla att lyckönska, och en kommande rege-ring - vars nödvändighet bör framstå allt kla-rare - får försöka rätta till vad den nuvarande misslyckas med. Det skall vilja till en nai-vitet eller en lust att förvränga verkligheten som överträffar det mesta på de politiska sidorna i Aftonbladet för att skriva vad LO-organet tryckte ( 6/8) om vad som väntar oss: »Så länge regeringen har folkflertalet ba-kom sig och oppositionen saknar realistiska alternativ är förhandlingspositionen i
Brys-en, eftersom regeringen gjort sitt bästa att mörklägga fakta om EEC-problematiken. Op-positionen har realistiska alternativ: modera-terna har energiskt gått in för en associations-ansökan, och folkpartiet tycks ansluta sig här-till.
I och för sig skulle, som bl a ambassadör Siegbahn visat i denna tidskrift, fullt med-lemskap i EEC inte behöva vara oförenligt med vår utrikespolitiska målsättning »allians-frihet i fred syftande till neutralitet i krip. EEC är ingen militärpakt. EEC och Nato var· ken är eller kan vara identiska, om inte annat av den anledningen att Natos viktigaste med-lem, USA, ej kan vara med i EEC. Alla vet, att skulle ett krig bryta ut igen i Eu-ropa, kommer den ekonomiska gemenskapen EEC inte att fungera, lika litet som den po-litiska gemenskapen Europarådet, där Sve-rige redan är en aktiv medlem. Uppräk-ningen av argument kan fortsätta.
Regeringen har haft inrikespolitiska skäl för sitt försök att slippa få oss in i den eu-ropeiska gemenskapen. Den har fruktat för sina vänstergrupper, för sin skattepolitik och, kort sagt, för sin socialiseringspolitik. Nu bör-jar riskerna bli för stora för vårt näringsliv, som vi lever av, och regeringen inser na-turligtvis att vi måste komma med, på ett eller annat sätt. Det är angeläget att oppo-sitionen driver på i den frågan. Men på grund av regeringens handlande finns det ännu en allt för svag opinion i landet för fullt med-lemskap. Därför är det sannolikt klokt att oppositionen kräver en associering och att den samtidigt genom en kampanj upplyser om vad EEC verkligen är och betyder för oss. I fråga om kunskaper om den saken bris-ter det fortfarande i vida kretsar.
Klasskampen mot SACO
I samband med vänsterstudenternas försök att efterlikna sina franska kollegor och leka
revo-lutionärer i Stockholm i maj 1968, ryckte -som vi minns - dåvarande utbildningsministern Palme ut och lovade omedelbart bot och bätt-ring. Universiteten skulle »demokratiseras» och »professorsväldet» brytas. Inom universi-tetskanslersämbetet upprättades olika alterna-tiv till nya samarbetsformer, och från och med läsåret 1969-70 fick ett antal universitets- och högskoleinstitutioner pröva på fyra olika mo-deller. Sedan dess har utvecklingen löpt i en bestämd riktning. FNYS (försöksverksamheten med nya sama!!betsformer vid universitet och högskolor) har successivt utvidgats. Den s k utvärdering av den första tidens erfarenheter som gjorts har uppfattats närmast som paro-disk. Inte heller har det utrednings- och remiss-förfarande, som därefter fortsatt, ställt någon i tvivelsmål om att det här är meningen att snarast möjligt tvinga fram ett nytt system, som definitivt ersätter universitetsstadgans gamla bestämmelser om beslutandeformer. För närvarande sysslar en arbetsgrupp på högsta nivå med universitetskansler Löwbeer i spetsen med att få fram ett förslag.
Det skall gärna medges, att universitets-stadgans beslutandeformer i många hänseen-den kan tyckas förlegade. Det är av godo, att nya grupper bereds tillfälle till inflytande, även om fördelningen av representationen lik-som befogenheterna väl tål att diskuteras. Det är också uppenbart, att man bland universitets-lärarna inte har något emot att formalisera de kontakter med de studerande, som även tidiga-re i realiteten har funnits. Både bland universi-tetslärarna och bland de studerande är man alltså i princip positiv till att försöksverksam-heten fortsätter inom rimliga ramar.
På ett tidigt stadium stod det dock klart, att försöksverksamheten medförde mycket merarbete för universitetslärarna. Som alltid, då inflytande skall formaliseras, har en byrå-kratisering inträffat. Ett antal organ har bil-dats, och följden har blivit ett enormt sam-manträdande. I vissa fall har man kunnat undvika de värsta olägenheterna genom ett
vidsträckt delegationsförfarande. Inom andra institutioner har en våldsam politisering upp-stått, och arbetsförhållandena har blivit hart när olidliga.
Mot denna bakgrund förvånar det inte, att universitetslärarna redan från början förut-satte, att de skulle kompenseras för det nya merarbetet. Även studeranderepresentanterna fäste uppmärksamheten på ersättningsfrågan. Inför starten av försöksverksamheten 1969/70 reste också flera av lärosätena krav på en ökad medelstilldelning. UKÄ begärde dock inte någ-ra medel, utan i en skrivelse till regeringen 1969 förutsattes att kompensationsfrågan skulle lösas genom förhandlingar mellan avtalsverket och berörda personalorganisationer. Trots upp-repade påstötningar från SACO sedan hösten 1969 har dock ingenting hänt. Enligt uppgift upptog UKÄ i sitt första utkast till petita av-seende budgetåret 1972/73 en summa på om-kring åtta miljoner kronor för försöksverksam-heten. I en senare version ströks dock denna post efter - som det antas - påstötningar från utbildningsdepartementet.
I september 1970 avgav SACO en formell begäran om förhandlingar i frågan till Statens avtalsverk. Inte heller därefter har något hänt. Med tanke på att förtroendet bland universi-tetslärarna för arbetsgivaren-regeringen befin-ner sig i ett absolut bottenläge efter behand-lingen av akademikerna i årets avtalsrörelse förvånar det inte, att SACO nu meddelat UKÄ, att dess medlemmar inte kommer att delta i försöksverksamheten förrän frågan om kompensation för merarbetet har lösts. UKÄ ställer sig på universitetslärarnas sida och sä-ger sig ånyo förutsätta, att resä-geringen »snarast möjligt» vidtar åtgärder för att få igång för-handlingar. Ännu, nära tre månader sedan SACO avlät sin skrivelse och två månader efter UKÄ:s framställning, har ingen reaktion inträffat från regeringens sida.
I en intervju i Sydsvenska Dagbladet (27/8) utgår universitetskanslern från att försöksverk-samheten nu kommer att upphöra. Det åvilar
emellertid konsistorierna att fatta beslut. Hela situationen är minst sagt olustig. Ett på sina håll värdefullt samarbete mellan universitets-lärare och studenter riskerar att spolieras, och förtroendeklyftan mellan universitetslärarna och regeringen att vidgas ytterligare. Den socialdemokratiska regeringen med sina klass-kampsvisioner bär ensam ansvaret.
Dagstidningarnas upplagor 1971
Det förefaller klart att den svenska dagspres-sen under innevarande år har hamnat i en besvärlig rävsax. Den ekonomiska utveckling-en har varit mycket dämpad med minskan-de annonsering i pressen som följd. I minskan-detta läge har finansministern - med osvikligt sin-ne för att alltid vara i otakt med konjunkturen i sin ekonomiska politik - introducerat en skatt på denna annonsering vilket ytterligare måste förvärra situationen för många tid-ningar.
AB Tidningsstatistiks upplagesiffror för dagspressen l :a halvåret 1971 avspeglar den försvagade konjunkturen, även om en viss allmän tendens känns igen från tidigare år. När tiden blir allt knappare, TV-program-men fler och pendelresorna längre köps allt-fler kvällstidningar. Morgontidningarnas svå-righeter att innan resorna till arbetet börjar distribuera sina prenumerationsexemplar till nybyggda bostadsområden allt längre ut från stadscentrum kan vara ännu en anledning till kvällspressens frammarsch, som dock 1971 inte alls är lika markant som under åren 1967-1970. Men alla kvällstidningar ökar alltjämt sin vardagsupplaga. Expressen befäster sin ställning som Sveriges största tidning med 620 000 ex (
+
11 000). Kvällsposten har pas-serat 100 000-strecket och har nu 102 000 ex( +
4 500). Göteborgs-Tidningen har också en hygglig ökning med 2 000 ex till 82 000. För Aftonbladet innebär 501 000 en ökning med endast några hundra ex. Tidningens stagna-tion får troligen ses som ett resultat av den mindre förmånliga publiciteten kring LO:sinhopp i tidningsledningen och av den kri-tik som riktats mot AB för ett antal jouma· listiska övertramp.
De två största morgontidningarna, Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten, har båda ökat sin vardagsupplaga med 4 000 ex. DN har nu 441 000 och GP 293 000. Sydsvenska Dag-bladet har uppnått 117 000 ex (
+
2 000) och Arbetet 103 000 (+
700). Avståndet har allt-så fortsatt att öka mellan dessa konkurrenter sedan 1967, då de hade nästan lika stor upp-laga, medan KvP i det närmaste nått upp Arbetet. Det återstår att se om Arbetet i längden kan upprätthålla sitt mycket stora spridningsområde (som bekant utger tidning-en t o m en särskild göteborgsedition vilken utgör 18 000 ex av upplagan).Svenska Dagbladet har trots sitt nya attrak-tiva ansikte - förstasidan med nyheter - in-registrerat en tillbakagång. Tidningen har nu 158 000 ex (-4 000). SDS lyckades ju 1966 bra med sin motsvarande omläggning av förstasidan och det finns ingen anledning att tro att tillbakagången beror på motstånd mot förändringar hos SvD:s läsare. Tidningen uppger att minskningen hänför sig till lands-orten medan stockholmsförsäljningen i stort sett är oförändrad. Större delen av 1960-talet innebar för SvD en mycket fin serie upplage-framgångar. 1968 förbyttes denna tendens i sin motsats och sedan dess har SvD haft svå-righeter att hålla sin upplaga (bortsett från år 1970 som innebar status quo).
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning lyc-kades hösten 1970 hejda en liknande utveck-ling. Man beslöt ändå att fr o m februari 1971 övergå till att bli en »annorlunda» tidning utan sport och brott. Nu dominerar i HT politik, kultur, utrikesnytt och ekonomi. Tid-ningen räknade kallt med en nedgång på omkring 5 000 ex. Nu visar det sig att HT blott förlorat några hundra ex och står på 48 000. Ett visst bortfall - främst i Göteborg - har nästan helt kompenserats av ökningar annorstädes.
Sydsveriges en gång - 1944 - största tid-ning Skånska Dagbladet har länge kämpat med svårigheter och redovisar nu 34 000 ex (-l 000). Däremot har de större
landsorts-tidningarna klarat sig ganska bra och
genom-gående ökat med mellan ett par hundra och tusen ex. Nya Wermlandstidningen är
allt-jämt den klart största landsortstidningen med 76 000 ex (
+
200). Med tanke på presstöds-fö~laget är det av intresse att konstatera attförhållandena mellan första- och
andratid-ningarna i Gävle och Eskilstuna i princip inte förändrats. Presstödet kommer alltså att gå till Arbetarbladet och Folket och inte till Eskilstuna-Kuriren och Gefle Dagblad.
Uppgifterna ovan avser som nämnts
var-dagsupplagorna som brukligt är. Det måste nämnas att upplagan per utgivningsdag för ett antal tidningar utvecklat sig klart sämre än vardagsupplagan vilket beror på ett köp-motstånd med anledning av prishöjningarna på söndagsnummer. Speciellt gäller detta DN
va~ ökning per dag endast är några hundra ex. Aftonbladet redovisar enligt detta beräk-ningssätt en mindre upplagenedgång.
Dagstidningarnas sökande efter en fram-gångsrik linje i en besvärlig tid har tagit sig många uttryck. Kvällstidningarna har klarat sig bra med en från många synpunkter be-klaglig satsning på sensationer, kändiskult, brottmål och annat populärt material. Det kan dock påpekas att den svenska »gula pressen» i och för sig skiljer sig fördelaktigt från många utländska kollegor genom att ge plats för ibland informativa översiktsartiklar om poli-tik och kultur. En annan, av vissa morgontid-ningar praktiserad metod, är att ägna stort ut-rymme åt lokala nyheter - som TV inte kan bevaka - vilket brukar resultera i god sprid-ning inom ett koncentrerat område och en ökad tillströmning av detaljhandels- och efter-textannonser.
Regeringsombildningen
En vacker dag i slutet av juni kallade
stats-minister Olof Palme helt oförmodat mass-media till Kanslihuset och meddelade ge-nom dem nationen att landet hade fått om
inte en ny regering (vilket kanske hade
va-rit för mycket begärt), så dock en ny rege-ringsledamot. Det visade sig att Torsten
Nils-son anmält sin önskan att avgå som
utrikes-minister, att Krister Wickman utsetts till hans
efterträdare och att Rune Johansson anmo-dats överta industridepartementet efter hr Wickman.
Att denna regeringsombildning, som så
många andra av ministären PaJmes åtgärder, bar prägeln av en brådskande improvisation framgick redan av regeringschefens klädsel. Men det var inte endast denna hans proto-kollära innovation, som gjorde det myckna
officiella talet om en sedan lång tid förbe-redd förändring föga trovärdigt. Om möjligt tyngre vägde den ommöblering regeringen kort innan företagit i AB Statsföretag var-igenom Rune Johansson blev styrelsens ord-förande, en befattning som han nu givetvis
måste lämna. Allra minst av en regering,
som bekänner sig till planhushållningens prin-cip, har man anledning att vänta en sådan total planlöshet vid hushållningen med
per-sonella resurser. Regeringsombildningen mås-te kort sagt ha kommit lika överraskande för hr Palme som för oss andra.
Bakgrunden är ännu inte klarlagd, men uppenbarligen blev hr Palme överrumplad av Torsten Nilssons avskedsansökan. Hr Nils-son önskade av hälsoskäl dra sig tillbaka och fann tidpunkten väl vald före budgetarbetets början och före utrikesminister Schumanns besök - hr Nilsson tycker inte om EEC och talar inte franska. Hr Palme ville å ena sidan ogärna mista hr Nilsson - det enda
tunga statsråd han försökt spela ut mot hr Sträng - men insåg å andra sidan vilken himlasänd chans han därmed fick att lösa ett mycket besvärligt och ömtåligt person-problem. Hr Wickman var särskilt efter vå-rens händelser förbrukad som
industriminis-ter och innebar i denna sin egenskap en be-lastning för regeringen. Samtidigt som inom
»rörelsen» krav höjdes på hans avgång, höj-des krav på att regeringen borde förstärkas med Rune Johansson. Här erbjöd sig nu en möjlighet att slå två flugor i en smäll. Hr Palme försummade inte att begagna tillfäl-let. Han känner trots allt en stark lojalitet gentemot sin gamle kumpan Krister Wick-man och ville ogärna nödgas anvisa honom en lika simpel reträttpost som den man gi-vit industriministerns »medbrottsling» hr
Olhe-de. Krister Wickman lär ha önskat sig Riks-banken, eller om hr Åsbrink visat sig omöjlig
att flytta på åtminstone Kreditbanken. Nu löstes detta dilemma genom att hr Wick-man kunde sparkas snett uppåt till
utrikes-ministerposten, medan den allmänt ansed-de Rune Johansson kunde användas till den angelägna uppgiften att söka återställa för-troendet för industridepartementet inom nä-ringslivet likaväl som fackföreningsrörelsen.
Så blev alltså Krister Wickman utrikes-minister. Det har ur flera synpunkter sitt pi-kanteri, men kanske främst därför att han
aldrig tidigare nämnts i samband med denna
befattning. Även om Torsten Nilssons avgång
kom oväntat, har den naturligtvis av rena
åldersskäl varit förutsedd och det har speku-lerats en hel del om tänkbara efterträdare. Av någon oförklarlig anledning har hr lnge-mund Bengtsson varit på tal i
sammanhang-et - måhända hade hans bragelöfte om att
lära sig jordbrukspolitiken på 14 dar ingivit hans partivänner tanken att han skulle kun-na lära sig den mindre krävande utrikespo-litiken på en vecka. Namnet Bengtsson
fram-står emellertid som förhållandevis rimligt i
jämförelse med flera andra som varit i svang. Många oroliga iakttagare, inte minst inom UD, hade sålunda nästan resignerat inför tan-ken att en vår tids Xellgren skulle få anled-ning att dikta en diplomatisk strof i en kom-mande »Lidboms Leverne». Ändå gruvligare
pessimister såg som ett svart moln vid
hori-sonten avteckna sig Socialdemokratiska
kvin-noförbundets permanenta utrikesministerkan-didat Inga Thorsson, låt vara att flertalet
av dem betecknade denna skräcksyn som
en mardröm.
Mot denna mörka bakgrund framstår onek-ligen Krister Wickman som en ljusgestalt. Men alldeles oavsett detta måste man nog med större eller mindre motvilja medge att regeringsombildningen innebär en alldeles
avgjord förstärkning av regeringen. Man er-inrar sig den gamle högerpolitikerns
yttran-de vid nyheten om att en av hans mindre begåvade meningsfränder i riksdagen över-gått till bondeförbundet: »Det kommer att medföra en höjd nivå inom bägge partierna». Utan alla jämförelser i övrigt innebar Krister Wickmans övergång till UD och ersättande
i industridepartementet med Rune
Johans-son en höjning av nivån inom bägge depar-tementen.
Rune Johansson brukar omtalas som Sve-riges klokaste kommunalpolitiker, och det är väl ett omdöme som snarast fått fördjupad relief genom hans idiotiska uttalande om att
»Nixon borde rodna». Att han kommer att
hli en bra industriminister kan i varje fall
knappast betvivlas. Och att Krister Wickman kommer att göra sig bättre som utrikesminis-ter än som industriminister kan lika litet be-tvivlas - något annat är ju i själva verket
knappast möjligt. Men goda förutsättningar finns för att hr Wickman kommer att bli en
riktigt bra utrikesminister. Han är en
intelli-gent, kultiverad och språkkunnig person med
betydligt vidare internationella vyer än Tors-ten Nilsson, vars utblick vanligtvis stannat vid
Utö.
Torsten Nilsson har på många sätt varit en besvikelse som utrikesminister, mindre genom sin legendariska lättja - därvidlag kan
han ju åberopa sig på Talleyrands odödliga »Surtout pas trop de zele» - än genom sin
outrotliga benägenhet att låta partipolitiska hänsyn ta försteg framför utrikespolitikens
krav. Men något gott finns dock att säga om den gamle, ärrade politiske slagskämpen, när han efter mer än ett kvartssekel lämnat re-geringskretsen. Han har förvisso inte varit någon lysande företrädare för vår utrikes-politik (vilket dock kanske med hänsyn till denna politiks beskaffenhet under alla för-hållanden skulle varit en övermänsklig upp-gift), men till hans ovanskliga heder bör framhållas att han varit den förste utrikes-minister i mannaminne, som visat ett positivt
intresse för personalfrågor.
En kulturkämpe
Det har kommit på modet i våra stora dags-tidningar att under somrarna försörja
läsekret-sen med serier av kulturartiklar över något upphöjt tema. Meningen är, förmodar man,. att badstranden ger den tid till eftertanke, som krävs för att följa med ideeroas flykt.
Dagens Nyheter har denna sommar lyck-liggjort sina läsare med en serie »om mänskli-ga egenskaper». Somt har varit begripligt och med förlov sagt tråkigt. Annat har rört sig på höjder, där varje kritik förstummas inför den totala omöjligheten att förstå författarens tankegångar.
Men en av artiklarna förtjänar ett heders-omnämnande; den nämligen av Jörgen
Eriks-son: »Puritanismen - en politisk olycka». I en
ond och tröstlös värld är det alltför sällan man får uppleva det i sig fullkomliga. Med
stigan-de glädje märker läsaren av Jörgen Erikssons
opus att Dagens Nyheter gjort allmänheten
tjänsten att presentera det helt befängda: ett
så till den grad uttrycksfullt exempel på hur
en radikal kulturskribent nu för tiden umgås
med svensk historia, att det borde bli en i universitetsundervisningen flitigt utnyttjad klassisk text.
Man kan inte, vilket är synd, citera allt i
texten, men några smakprov bör förunnas den, som till äventyrs inte hade förmånen att
da-gen ifråga läsa DN :s kultursida.
»Säg något svenskare», utropar förf, »från
Olaus Petri till Gunnar Sträng än en makt-älskande och självhärlig puritan. Det är en fyrahundrig massiv tradition med centrum i stormaktstidens flinthårda lutherdom, vars tryck fortplantat sig in i våra dagar.». Åt-minstone Gustav III och Karl XV kan tän-kas protestera. Vi andra trodde för den delen att Sverige numera var »the land of the roid-night sin».
Denna lutherdom »var ett fruktansvärt va-pen i överhetens händer,» sägs det vidare.
»Det var ju faktiskt så att de svenska barnen lärde sig läsa och fick sin samhällssyn genom
att rabbla katekesen fram och baklänges och
i Luthers lilla katekes fanns ståndsläran
in-skriven med all önskvärd tydlighet. Det and-liga ståndet förvaltade ordet och sakramen-ten, bar med andra ord himmelrikets nycklar i byxfickan. Det politiska ståndet svarade för kyrkans rimliga behov och övervakade tukt
och ordning enligt Guds och reformationens påbud. Detta hade det tredje ståndet,
allmo-gen, bara att rätta sig efter. Men även inom dess led fanns det en överhet, nämligen de husfäder och storbönder som var och en på sin gård svarade för disciplinen och den rätta trons utbredning. Det skedde med hjälp av husandakter, husförhör och husaga i en otröst-lig och aldrig sinande ström . . . och kyrkans
'stora bann', uteslutning ur den kristna
ge-menskapen, utstötte den olycklige också ur byns gemenskap. Han fick löpa på skogen
som fredlös.»
Man skall inte vara småaktig. Varför då förarga sig över att Jörgen Eriksson bland
andra stolligheter blandar ihop den katolska medeltidskyrkans och lutherdomens Sverige. Något protestantiskt bann medförande
»fred-löshet» är icke känt. Och det lutherska präs-terskapet disponerade verkligen inte över him-melrikets nycklar. Inte heller hans beskrivning av de olika ståndens samhällsfunktioner (vad
menas med »det politiska ståndet»), bör rim-ligen föranleda klagomål. En kulturskribent bör ha rätt till licentia poetica.
Men har Jörgen Eriksson aldrig ägnat en tanke åt sin egen troliga reaktion om han som själavandrare kommit till det förkristna svenska samhället. Som den humana och
nå-got vilsekomna idealist han är, skulle han för-modligen med ett skri ha flytt till kyrkans ar-mar inför all vederstygglig ondska som mött honom. Må vara att han kanske med järnn-mod accepterat de högst opuritanska religiö-sa riterna i hedendomen. Men hade han
gil-lat kannibalismen? Det är vidare möjligt att
barnen tyckte katekesen var svår att lära sig.
Men de var i alla fall skyddade mot att bli utsatta i skogen som små, om husfadern fann försörjningsbördan besvärande. Genom kris-tendomen fick de växa upp i ett samhälle, där människolivet uppfattades som heligt och människorna som varandras andliga bröder.
Är det så svårt för kulturradikalerna att förstå att deras egen humana idealism icke
är annat än det sekulariserade arvet från en kristen ide- och miljötradition?
