Inte bara inom forskning, utan också inom praktiskt socialt arbete samt hälso- och sjukvård framstår äldre med alkoholproblem som en underprioriterad grupp. Tidigare forskning lyfter fram flera tänkbara orsaker till detta.
Exempelvis antas det faktum att ålderspensionärers drickande inte är ett hot mot uteblivet arbete bidra till att dryckesproblem bland äldre inte ses som ett lika allvarligt socialt problem som dryckesproblem bland unga (Johansson & Malmström-Ehrling 2010; Jung 2010). Dessutom framhåller ett flertal studier att det inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten finns föreställningar om att äldre inte har alkoholproblem. Detta anses bidra till att exempelvis fallolyckor, förvirring och depression på ett oreflekterat sätt tolkas som åldersrelaterade pro-blem, snarare än som tecken på en omfattande alkoholanvändning (Gunnarsson 2010; O´Conell m.fl. 2003; Stelle & Pearson Scott 2007).
Håkan Jönson och Tove Harnett (2015) menar att en bidragande orsak till att äldres dryckesproblem inte upptäcks, är att utträdet från arbetslivet gör att personer som dricker mycket lättare kan dölja sin alkoholanvändning genom att undvika kontakt med människor som kan ifrågasätta drickandet. Illana Crome m.fl. (2011) lyfter även fram att många av dem som åldras med långvariga alkoholproblem lever med kognitiva begränsningar samt fysisk och psykisk ohälsa, vilket kan göra det svårt att på egen hand söka hjälp. Därtill förmodas äldre med alkoholproblem på grund av skam dra sig för att berätta om sina alkoholvanor för anhöriga, hemtjänsten eller socialtjänsten (Crome m.fl. 2011; Emiliussen, Andersen, Nielsen 2017; Gunnarsson & Karlsson 2017; Stelle & Pearson Scott 2007; Jung 2010).
Vidare präglas socialtjänstens missbruksvård och äldreomsorg många gånger av bristande samarbete, där människor från 65 år och uppåt tenderar att falla mellan socialtjänstens missbruksinsatser och äldreomsorgen (Gunnarsson & Karlsson 2013; Socialstyrelsen 2017). Överhuvudtaget tycks det vara svårt att bli betraktad som både äldre och som en person med alkoholproblem. Detta beror sannolikt delvis på att de lagparagrafer som omgärdar socialtjänstens arbete med personer med missbruksproblem respektive äldre, utgår från olika perspektiv.6 Paragrafen som riktar sig till personer med missbruk har sin grund i ett behandlings-perspektiv, medan paragrafen som riktat sig till äldre tar avstamp i ett omsorgs-perspektiv (Gunnarsson & Karlsson 2013). I grunden handlar behandlings-perspektivet om förändring, där man genom att behandla sociala problem återför det ”avvikande” till det ”normala”. Omsorgsperspektivet däremot vilar på före-ställningar om att livskvalitet uppnås genom en strävan efter att bevara och upp-rätthålla sina förmågor och sin livsstil (Johansson 2004).
Äldre i behandling
Följden av att äldres problematiska alkoholanvändning inte uppmärksammas blir att dryckesproblemen kan fortgå utan behandling. Vidare pekar flera studier på att äldre inte får samma tillgång till vård och behandling som yngre människor på grund av att behandlingsnihilistiska tankegångar förekommer inom social-tjänstens och hälso- och sjukvårdens verksamheter. Behandlingsnihilistiska tankegångar handlar om föreställningar om att äldre bör få dricka i fred, att det inte är någon idé att försöka motivera till behandling eller att det inte är konstigt att äldre dricker med tanke på deras dåliga hälsa, ensamhet och närhet till döden. (Crome m.fl. 2011; O´Conell 2003).
Andra studier menar att anledningen till att äldre inte tar del av missbruksvården i samma utsträckning som yngre, är att socialsekreterare generellt prioriterar yngre personer (Galluzzo m.fl. 2012; Gunnarsson & Karlsson 2017 med referens till kommande artikel; Palm 2009). Därtill saknar många kommuner verk-samheter som riktas specifikt till äldre med missbruksproblem (Gunnarsson & Karlsson 2013). När det gäller äldre klienter och Lagen om vård av missbrukare i
6 I Socialtjänstlagen (SoL) 5§9 står att kommunen ”aktivt ska sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket”. Samtidigt står det i SoL 5§4 att ”socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna väl-befinnande”. Vidare säger samma paragraf att ”socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra” (Socialtjänstlagen 2010:427).
vissa fall (LVM) framhåller socialsekreterare många gånger bristen på lämpliga behandlingsalternativ med anpassningar för klienter med fysisk och psykisk ohälsa som ett motiv till att inte ansöka om LVM (Gunnarsson & Karlsson 2017 med referens till kommande artikel).
Att äldre inte får samma tillgång till vård och behandling som yngre människor står i kontrast till de få befintliga internationella studierna inom området som pekar på att äldre är lika mottaglig för behandling som yngre åldersgrupper (Atkinson & Ganzini 1994; Crome m.fl. 2011; O´Conell m.fl. 2003). I en forskningsöversikt hänvisar Ishbel Moy m.fl. (2011) till andra studier som tyder på att människor som är 50 år och äldre, till och med uppnår bättre resultat av behandling jämfört med yngre som deltagit i samma behandling (Moy m.fl. 2011). I ytterligare en forskningsöversikt påpekar Urvita Bhatia m.fl. (2015) att många studier som visar på goda behandlingsresultat för äldre med alkoholproblem utgår från människor vars alkoholanvändning definieras som ”at risk”, snarare än som ett långvarigt alkoholberoende. De fåtal studier som handlar om äldre människor (50+) som definieras som ”heavy drinkers” respektive äldre (55+) som har en alkoholanvändning som möter kriterierna för ”alcohol use disorders” pekar dock också mot att människor minskar alkoholanvändningen efter genom-förd behandling (Hansen Gottlieb m.fl. 2012 respektive Lemke & Moos 2003). Huruvida människor som är från 50 år eller äldre bör delta i behandlingar riktade till sin åldersgrupp eller inte, råder det delade meningar om. Bland andra framhåller Evy Gunnarsson och Lis-Bodil Karlsson (2017) att det finns ett sådant behov, då denna målgrupp ofta inte har helnykterhet som målsättning, samtidigt som flera har allvarliga hälsoproblem som gör det svårare att delta i missbruks-behandling riktad till blandade åldersgrupper. Sonne Lemke och Rudolf Moos (2003) däremot menar att deras studie av behandling i blandade åldersgrupper visar på att människor från 55 år och uppåt med ”alcohol use disorders” tillgodo-gör sig behandling lika bra som yngre människor. Lemke och Moos (2003) tolkar detta som tecken på att fysisk ohälsa och kognitiv nedsatthet inte utgör hinder för behandling i blandade åldersgrupper.
När det gäller behandling riktad till äldre med alkoholproblem framhåller Crome m.fl. (2011) vikten av att inte endast fokusera på drickandet, utan även på att behandla den fysiska och psykiska ohälsa som många i denna målgrupp lider av. För att detta ska vara möjligt efterfrågar författarna ett nära samarbete mellan inblandande aktörer från socialtjänst, psykiatri och hälso- och sjukvård. Vidare efterfrågar flera forskare mer kunskap om människor från 50 år och uppåt i
handling för sina alkoholproblem. Bland annat saknas forskning om effektiva be-handlingsmetoder riktade till äldre människor samt forskning om hur människor med långvariga alkoholproblem tillgodogör sig behandling (Bhatia m.fl. 2015; Moy m.fl. 2011). I synnerhet saknas nationella studier om hur äldre tillgodogör sig behandling.
Hemtjänstens möte med brukare med alkoholproblem
Istället för behandling får många äldre med missbruksproblem omsorg från hem-tjänsten (Gunnarsson 2010). Hemtjänstpersonalens möten med brukare med alkoholproblem innebär ofta svåra etiska ställningstaganden kring individens självbestämmande och autonomi, på samma gång som personalen ofta känner en ovilja att möjliggöra drickandet genom att till köpa alkohol (Gunnarsson 2012). Vidare är det vanligt att hemtjänsten upplever att de har bristande kompetens vad gäller alkoholproblem, vilket är ett problem som förstärks genom snäva tids-ramar i arbetet (Gunnarsson 2013; Gunnarsson & Karlsson 2013, 2018).
Från att ha varit ett i stort sett dolt problem, har den problematik som omsorgs- och hemtjänstpersonal många gånger ställs inför i mötet med brukare med en problematisk alkoholanvändning börjat uppmärksammas. I Socialstyrelsen 2017 står att endast 34 procent av hemtjänstverksamheterna och 32 procent av de särskilda boendena har utarbetat formaliserade rutiner för hur de ska agera vid misstanke eller upptäckt av att någon missbrukar eller är beroende av alkohol eller andra droger (Socialstyrelsen 2017). Socialstyrelsen tolkar bristen på form-aliserade rutiner som tecken på att alkoholrelaterade problem hos äldre inte uppmärksammas i särskilt hög uträckning av kommunerna (Socialstyrelsen 2017). Trots att hemtjänstens möte med äldre med alkoholproblem har börjat uppmärksammas är hemtjänstpersonalen i regel utlämnade till att på egen hand hantera de svårigheter som de ställs inför vid mötet med berusade vårdtagare (Gunnarsson & Karlsson 2013). Sammantaget innebär äldres ökande alkohol-problem en rad utmaningar för samhällets olika institutioner.