Med tanke på kontextens betydelse för hur människor berättar om sina liv, är det inte förvånande att intervjupersonernas berättelser innehåller referenser till expertkunskap om alkoholproblem. Därtill framtår de som väl förtrogna med normer om vad som betraktas som ett gott åldrande samt hur gränserna dras mellan ett acceptabelt och moraliskt tveksamt drickande. Intervjupersonernas sätt att referera till dominerande expertkunskap och normer tyder på att de, även om de dricker på ett normbrytande sätt, inte är avskilda från samhället i övrigt.
När det gäller intervjupersonernas referenser till expertkunskap om alkohol-problem, underbygger många sina berättelser med uttalanden i stil med att de har ”fått den här kunskapen i behandlingar och AA”, ”det har man lärt sig i
behandling” eller att de har fått förhållningssätt ”itutade på AA-möten”. Att
människor anpassar sina livsberättelser till befintliga strukturer för hur man inom AA berättar om sitt drickande, sig själva och sina liv finns beskrivet i ett flertal studier (se t.ex. Arminen 1992; Bülow 2004; Cain 1991; Hänninen & Koski-Jännes 1999; Michel 2012; Pollner & Stein 1996). Som denna avhandling visar, ger inte endast AA, utan olika former av behandlande verksamheter tillgång till etablerade tankesätt för hur intervjupersonerna bör se på sina liv och förhålla sig till sin dåtid, nutid och framtid för att uppnå varaktig nykterhet. Många gånger är intervjupersonernas expertvetenskapliga referenser biomedicinskt influerade, som när de betonar betydelsen av sina beroendepersonligheter, hjärnans funk-tioner och alkoholens kemiska egenskaper. Andra gånger är referenserna inte lika tydligt uttalade. Snarare ter sig de expertvetenskapliga referenserna som i de närmast självklara, som till exempel då intervjupersonerna, utifrån ett psyko-socialt perspektiv, lyfter fram barndomens betydelse för hur livet har gestaltat sig. Intervjupersonerna rör sig med andra ord mellan individuella erfarenheter samt olika, och på många sätt kontrasterande, expertvetenskapliga perspektiv om hur det kommer sig att människor utvecklar en problematisk alkoholanvändning. Intervjupersonerna väver dock inte alltid in metanarrativ i sina berättelser om sig själva och sitt drickande. Med hjälp av motberättelser (Lindemann Nelson 2001:22; McKenzie-Mohr & Lafrance 2017:192) tar vissa emellanåt avstånd från dominerande normer och expertkunskap, för att istället lyfta fram sin förmåga att dricka långt utanför gränserna för vad som betraktas som acceptabelt och riskfritt. Intervjupersonernas motberättelser tyder på att de, parallellt med att de är en del av vårt samhälle, också lever i en annan social kontext. Denna sociala
kontext förefaller inrymma andra normer än de som vanligtvis delas av majorit-eten, där vuxnas förmåga att berusningsdricka framstår som något positivt. I dessa sammanhang tycks intervjupersonerna genom att ta avstånd från expertkunskap och normer framhålla sig själva som ”riktiga alkoholister” som är bra på att dricka. Intervjupersonernas sätt att lyfta fram sitt normbrytande drickande som hedervärt, kan betraktas som identitetsförhandlingar som syftar till att vända en stigmatiserande identitet till något eftersträvansvärt.
Intervjupersonernas dubbelhet till könsrelaterade normer
När intervjupersonerna berättar om sig själva och sitt drickande talar de även utifrån sina positioner som kvinna eller man. Intervjupersonerna närmar sig många gånger normer om traditionell femininitet respektive maskulinitet, för att andra gånger berätta om sig själva och sin alkoholanvändning på sätt som kontrasterar könstereotypa normer.
Mot bakgrund av att berusningsdrickande vanligtvis förknippas med traditionell maskulinitet, kan de manliga intervjupersonernas berättelser om blod, uppfläkta sår och blåslagna kroppar betraktas som att de framställer sig själva som ”riktiga” män som uthärdar de hårda törnar som alkoholen ger dem. På liknande vis kan de kvinnliga intervjupersonernas tal om att de skäms över sina alkoholskadade kroppar och hur de undviker att visa sig offentligt berusade, tolkas som an-spelningar på traditionella föreställningar om femininitet, där anständiga kvinnors alkoholanvändning förväntas vara privat, måttfull och disciplinerad (jfr Helmersson Bergmark 2010; Törrönen 2006).
Vidare framstår ålder i kombination med alkoholanvändning och kön, som nära förknippat med normer om heder och moral. Tydligast framträder den äldre, offentligt missbrukande kvinnan, som tycks utgöra en motbild till föreställningar om anständighet. Att de kvinnliga intervjupersonerna så tydligt tar avstånd från den offentligt missbrukande äldre kvinnan, kan tolkas som ett uttryck för att de är medvetna om att de på grund av sin ålder, sitt kön och sin alkoholanvändning, själva riskerar att bli betraktade som oanständiga och smaklösa kvinnor.
Intressant nog bryter både manliga och kvinnliga intervjupersoner stundtals mot stereotypa föreställningar om traditionell maskulinitet och femininitet. Exempel-vis kan kvinnornas tal om berusningsdrickande och hur de överlever sin alkohol-användning, betraktas som uttryck för att de vänder ryggen mot traditionell kvinnlighet. Framhållandet av förmågan att berusningsdricka kan i sin tur tolkas
som att kvinnorna, åtminstone i vissa berättelser, antingen anammar de macho-ideal som många gånger råder inom missbrukarkretsar, eller att de skapar en egen, icke-traditionell femininitet. Oavsett vilket, tyder de kvinnliga intervju-personernas tal om berusningsdrickande på att de vistas i sociala sammanhang där en positivt kodad identitet, även för kvinnor, skapas med hjälp av berättelser om redlös berusning, snarare än genom berättelser om en måttlig alkohol-användning. Männen å andra sidan bryter genom sitt tal om svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden, söndrade kroppar, psykisk ohälsa, ensamhet och rädslor för döden, mot synen på traditionell maskulinitet som kopplat till rollen som familjeförsörjare samt fysisk och psykisk styrka. Mot bakgrund av detta kan männens berättelser om hur de uthärdar och överlever de skador de har fått som berusade, betraktas som det sätt som kvarstår för att framställa sig som en ”riktig” man.
Samtidigt som intervjupersonerna i vissa avseenden rör sig över gränserna för traditionell femininitet och maskulinitet, framgår att deras tillvaro präglas av en genusordning där mannen är norm. Att livet med långvariga alkoholproblem på många sätt är en manlig arena, framkommer inte minst genom de kvinnliga intervjupersonernas berättelser om fysiskt våld, där några vid intervjutillfället visar bestående ärr efter att de har blivit misshandlade av tidigare partners. Vidare är det främst kvinnorna i studien som berättar om risken för ryktes-spridning och ängslan för att bli stämplade som lösaktiga. För att inte bli be-traktad som en moraliskt tveksam person tycks de kvinnliga intervjupersonerna i högre utsträckning än de manliga, begränsa sitt livsutrymme vad det gäller hur de rör sig ute i samhället.
Referenser till ålder och åldersnormer
När intervjupersonerna berättar om sitt drickande, sig själva och sina liv refererar de många gånger till kronologisk ålder. Samtidigt som intervjupersonerna på många sätt bryter mot föreställningar om vad som är passande med tanke på deras ålder, visar analysen att de känner till och ofta närmar sig åldersnormer. Mot bakgrund av föreställningar om social timing (Blaakilde 2007:46; Grenier 2012:55; Kenyon & Randall 2001:6), kan flera sägas integrera åldersnormer i sina berättelser genom att framhålla att vissa händelser är olämpliga då de inträffat för tidigt i förhållande till var de befinner sig i livsloppet. Som exempel kopplar Oskar i kapitlet ”Varför just jag?” sina alkoholproblem bland annat till att han vid 54-års ålder var ”för ung” för att slås ut från arbetsmarknaden. Flera intervju-personer berättar även att drickandet har bidragit till ett för tidigt kroppsligt åldrande och en risk för en för tidig död i förhållande till hur gamla de är.
I flera resultatkapitel tolkar jag intervjupersonernas tal om ålder och åldrande som något som står i relation till de två motsatta och samtidigt existerande meta-narrativen om åldrandet som ett kroppsligt förfall respektive det aktiva,
hälso-samma och goda åldrandet (jfr Baars 2012:158; Blaakilde 2007:46). Exempelvis
lyfter Inga i kapitlet Att bemästra sig själv och sin tillvaro fram att hon lika gärna kan fortsätta dricka då hennes dålig hälsa ändå inte kommer att bli bättre eftersom hon är ”gammal”. På liknande vis är intervjupersonernas föreställningar om framtiden ofta präglade av starka rädslor för ett kroppsligt och mentalt förfall.
Andra gånger tycks intervjupersonerna förhålla sig till metanarrativet om det aktiva, hälsosamma och goda åldrandet. Många gånger jämför de sig med jämn-åriga som inte har alkoholproblem och flera uttrycker en längtan efter en ”vanlig” ålderdom som ett motiv till att bli varaktigt nyktra. Att metanarrativet om det goda åldrandet är så pass framträdande i intervjupersonernas livsberättelser kan förstås utifrån att de befinner sig i en ålder där människor förväntas leva ut bilden av den begynnande ålderdomen som en tid av aktiviteter, socialt umgänge och självförverkligande. Därtill förefaller nutidens starka fokus på hälsosamma livs-föringar innebära att metanarrativet om det goda åldrandet till viss del tränger undan synen på åldrandet som en tid av förfall och socialt tillbakadragande (jfr Grenier 2012; Katz & Calasanti 2015).