Som en del av att framhålla den fysiska ohälsan som avgörande för vad de kan ta sig för i sin vardag, berättar flera intervjupersoner att kroppen hindrar dem från att dricka som förr. Dessa berättelser handlar bland annat om att kroppen sätter ramar för var intervjupersonerna kan dricka. Även om de flesta fortfarande rör sig ute i samhället, är det några som inte längre tar sig ut, vilket gör att deras alkoholanvändning begränsas till det egna hemmet. Som en del av att vara rörelsebegränsad har det blivit betydligt svårare att få tag på alkohol för några, där exempelvis Inga menar att hon idag måste få hjälp av sin sambo för att ta sig till Systembolaget eller affären för att köpa öl. Leif berättar om liknande erfaren-heter:
Det svåraste har blivit att få tag på alkohol. Jag kan inte med att ta färdtjänst ner till Systemet för jag vill inte staten ska betala för att jag ska fara och skaffa brännvin. Det klarar jag inte av. Får jag inte någon till att skjutsa mig eller någon som köper ut åt mig då skiter jag i det. En gång har jag tagit taxi till Systemet och det var den sista. Det tog ont alltså. Jag sa det åt han [taxichauffören] att ”det är ju för djävligt alltså”. Han sa att ”du ska veta så många vi skjutsar hit, så du har ingenting att skämmas över”, men jag gör det. Jag skäms nå så förbannat över att behöva vara till last. Fy fan.
Som citatet illustrerar är det egentligen inte bara Leifs kropp som gör det svårt för honom att köpa alkohol. Framförallt framstår skammen över att ”behöva vara
till last” som ett hinder för att nyttja taxi eller färdtjänst. Med tanke på att Leif
med sina 60 år befinner sig i en ålder där människor vanligtvis förväntas vara relativt välmående, så kan den skam han talar om ses i relation till att han inte förmår leva upp till normer om en hälsosam livsföring och självständighet. Samtidigt förefaller Leif ha integrerat dominerande uppfattningar om äldre människor som en samhällsbörda, där han tycks tolka sitt nyttjande av färdtjänst som ett tecken på att han är oduglig som individ.
Flera intervjupersoner menar att det har blivit svårare att dricka lika länge, lika mycket och lika starka drycker som tidigare. Intervjupersonerna som berättar om denna förändring menar att oförmågan att dricka som förr visar sig genom att de blir snabbare och mer kraftigt berusade, att de ramlar oftare och att de somnar fortare idag jämfört med tidigare. Till exempel säger Tord att han nu för tiden snabbt blir så pass berusad att han blir liggande utan att ta sig upp. Även Håkan säger att han inte längre tål samma mängd alkohol som när han var yngre, vilket gör att han ofta blir ”helt plakat” när han dricker. Därtill menar flera att det tar
allt längre tid att återhämta sig efter en dryckesperiod. Bland annat berättar Vidar att han har börjat få allt kraftigare epileptiska anfall, medan Håkan säger att hans hallucinationer har börjat dröja sig kvar långt efter att han har nyktrat till. Att det har blivit svårare att komma igen efter en dryckesperiod, gör att återhämtningen blir en utdragen process med diffusa gränser mellan nykterhet och berusning.
Att rätta sig efter sin kropp
Som en del av upplevelser av att inte kunna dricka som när de var yngre, berättar flera intervjupersoner att de tvingas anpassa sin alkoholanvändning efter vad kroppen klarar av. Framförallt handlar dessa anpassningar om att de inte dricker under lika långa perioder som när de var yngre. Birgitta säger:
Det blir ju värre när man blir äldre. Jag klarade det bättre när jag var yngre. Hur än det är så kan jag inte supa i flera månader. Det skulle jag inte klara av nu och det har jag klarat av förut. Då kunde jag supa ett halvår. Nu orkar jag inte det. Jag klarar inte det.
Förutom att korta ner sina dryckesperioder berättar flera om andra förändringar som de har gjort för att inte dricka för mycket eller för ofta. Sven säger att han försöker undvika att dricka sprit, Leif berättar att han inte längre bränner hemma medan Berith menar att hon har börjat tänka på att dricka vatten jämte alkoholen samtidigt som hon har börjat välja bort personer som hon vet att hon brukar dricka sig redlös med. Därtill berättar Göran och Oskar att de försöker ha koll på hur ofta de dricker genom att pricka av vilka dagar de har varit berusade i alma-nackan – något som Oskar beskriver som en förutsättning för att det inte ska bära
”iväg åt helvete”.
Intervjupersonernas försök att begränsa sitt drickande framstår många gånger som medvetna strategier. Att intervjupersonerna försöker rätta sin alkohol-användning efter hur mycket de upplever att kroppen klarar av, kan tolkas som
begränsningsstrategier som syftar till att begränsa hur kraftigt och hur ofta de
blir berusade. Till skillnad från kontrollstrategier (Andersson & Hilte 1993:75), tycks intervjupersonernas olika sätt att begränsa berusningen inte stå för en strävan efter att bli varaktigt nyktra. Snarare förefaller det handla om an-passningar som de gör i syfte att kunna dricka utan att fara alltför illa.
Sammanfattande diskussion
Detta kapitel har handlat om hur intervjupersonerna talar om sina kroppar, sitt åldrande och sin alkoholanvändning. Dessa tre centrala aspekter av tillvaron ter sig som sammanflätade då de ömsesidigt påverkar varandra.
Analysen visar att intervjupersonerna utgår från att både deras utseenden och fysiska åkommor förmedlar något om deras drickande. Utifrån detta framstår kroppen som mycket betydelsefull för hur intervjupersonerna betraktar sig själva och för hur de förmodar att de blir betraktade av omgivningen. I synnerhet de kvinnliga intervjupersonerna talar om sina kroppar som en källa till skam och ibland även till nedlåtande kommentarer från andra. Att kvinnorna betraktar den alkoholskadade kroppen som skamlig, kan ses mot bakgrund av att de fysiska konsekvenser som de har fått av drickandet tyder på att de har brutit mot normer om den respektabla kvinnans måttfulla alkoholanvändning (jfr Bernhardsson 2014; Helmersson Bergmark 2005).
I kontrast till detta tycks männen i studien, men i viss mån även kvinnorna, använda sina alkoholskadade kroppar som en resurs för att skapa och upp-rätthålla en identitet som en ”riktig alkoholist” och överlevare. Detta kan sägas anspela på traditionella maskulinitetsideal om riktiga mäns förmåga att tåla en rejäl fylla (jfr Alasuutari 1990).
Utifrån att även kvinnliga intervjupersoner framhåller sig själva som alkohol-tåliga överlevare är inte referenser till traditionell maskulinitet endast förbehållet männen i studien. Detta kan antingen tolkas som att kvinnorna närmar sig de machoideal som anses dominera inom missbrukarkretsar (jfr Trulsson 2005), eller att de skapar en egen, icke-traditionell femininitet, där förmågan att dricka mycket är statushöjande, oavsett kön.
Av intervjupersonernas livsberättelser framkommer att flera lever med en fysisk ohälsa som hindrar dem från att göra sådant som de tidigare har klarat av. Utifrån metanarrativ om den begynnande ålderdomen som en tid av social och fysisk aktivitet, kan intervjupersonernas fysiska ohälsa och dess medföljande be-gränsningar, tolkas som ett ”för tidigt”, otimat åldrande i förhållande till var de befinner sig i livsloppet (jfr Blaakilde 2007:46; Grenier 2012:55; Kenyon & Randall 2001:6). Den fysiska ohälsan har stor betydelse för hur intervju-personernas vardagsliv gestaltar sig, inte minst vad det gäller deras drickande, där flera upplever att de inte kan dricka lika mycket som när de var yngre. Att den fysiska ohälsan många gånger sätter gränser för alkoholanvändning kan möjligen
tolkas som ett tecken på att tiden som stordrickande alkoholproblematiker, åtminstone för vissa intervjupersoner, börjar gå mot sitt slut.
Mot bakgrund av att intervjupersonerna hitintills talat om alkoholanvändningen som en handling kopplad till deras avsikter och vardagsliv, handlar följande kapitel om hur de framhåller drickandet som något som ligger bortom intentioner och kontroll.