Flera intervjupersoner talar om den nyktra vardagen som ett socialt tomrum där de lever i en icke-självvald ensamhet. För de flesta har drickandet bidragit till att förhållanden har kraschat samtidigt som vänner och anhöriga utan alkohol-problem har dragit sig undan. Näst intill alla intervjupersoner framhåller ensam-heten som mycket svår att stå ut med, där bland annat Håkan säger att han nästa blir galen av att vara hemma i sin lägenhet då det aldrig är någon som ringer eller hälsar på honom. Ensamheten påverkar inte bara intervjupersonernas mående, avsaknaden av kontakt med andra människor utan alkoholproblem gör att det blir ”fritt fram” att dricka, som både Ralf och Tord uttrycker det. Enligt Alasuutari (1990) är det vanligt att personer med alkoholproblem avsäger sig ansvar för sin alkoholanvändning genom att framhålla drickandet som en följd av att ingen begränsar. Jag betraktar dock inte intervjupersonernas tal om ensamhet enbart som uttryck för narrativa strategier, utan framförallt som ett uttryck för en saknad av människor som bryr sig om hur de har det.
Att stå utanför yrkeslivets krav och förväntningar
Som en del av att berätta om krympta sociala nätverk, säger några intervju-personer som har varit etablerade på arbetsmarknaden att ålderspensionen innebar en plötslig förändring då de gick från att ha varit en del av en arbets-relaterad gemenskap med förväntningar på nykterhet, till att ingen längre berördes av deras drickande. Som exempel lyfter Vidar fram det faktum att han
inte längre står under arbetskamraternas sociala kontroll eller arbetsgivarnas formaliserade kontroll i form av Antabustvång eller blåskontroller, som en an-ledning till att han idag kan dricka vid alla möjliga tillfällen. Vidar säger då han förklarar varför han dricker mer sedan han blev ålderspensionär:
Just det här att då man är missbrukare så sitter man att ”Gud vad skönt det ska bli då jag blir pensionerad”. Jo, djävlar! Då är det lätt att man halkar in på ännu värre missbruk än tidigare. Tidigare var det, fram till 63 års ålder, innan pensionen, då hade jag lite grann innanför mössan som tänkte ”Nej, jag kan inte dricka alltför mycket för jag ska på jobbet och blåsa 0”. Jag kunde dricka mina två, tre, fyra öl under en viss tid, beroende på när jag slutade naturligtvis, från klockan fyra fram till nio, tio, så då var det ju borta. Nu har jag ju inga spärrar, för nu kan jag kliva upp klockan tre på natten och sätta mig och dricka pilsner.
Att Vidar framhåller sin allt intensivare alkoholanvändning som en följd av att han inte längre har några krav och förväntningar från en arbetsgivare, tyder på att han upplever sig oförmögen att på egen hand kontrollera hur mycket han dricker. Parallellt med att han framhåller sin oförmåga att styra över drickandet, framkommer att han innan ålderspensionen noga planerade sin alkohol-användning i syfte att kunna dricka utan att arbetsgivaren märkte något. Citatet speglar en i intervjuerna vanligt förekommande spänning mellan kontroll och kontrollförlust, där intervjupersonerna berättar om alkoholanvändningen som en följd av omständigheter de inte kan styra över, parallellt med exempel på till-fällen då de med hjälp av självdisciplin och noggranna överväganden, har skapat utrymme för att dricka.
Ingen som ser
Förutom att lyfta fram avsaknaden av tidigare arbetsgivare och arbetskamrater, kopplar flera sitt drickande till att läkare och annan sjukvårdspersonal inte har uppmärksammat dryckesproblemen, trots att de ett flertal gånger har uppsökt sjukhusvård i samband med dryckesperioder. Bland annat Tord, som vid flera tillfällen har åkt in och ut på sjukhus till följd av drickandet, berättar att han känner bitterhet mot läkare som ”inte tagit tag i det här”, trots att de rimligtvis borde ha anat sig till alkoholproblemen. På likande vis berättar andra intervju-personer om tillfällen då de har blivit utskrivna från sjukhuset så snart de har varit medicinskt färdigbehandlade, utan att någon har ställt frågor eller försökt motivera dem till att söka hjälp för att förändra sina alkoholvanor. Detta gör att sjukvården framstår som en tillfällig livlina som för stunden räddat intervju-personernas liv, men som inte åstadkommit några genomgripande förändringar.
Som exempel på detta berättar Gerd om ett tillfälle då hon kom till akuten med 4,9 i promille, ca ett år före intervjun:17
Så skjutsade dom [dottern och taxichauffören] upp mig på akuten, men det minns jag ingenting av, och sedan las jag in och hamnade på intensiven. Jag nyktrade till där och så kommer Sture [sambon] dit och jag åt lite och drack lite mjölk och så fick jag gå hem. Sån är vården. De följde inte upp eller frågade varför eller någonting. ”Känner du att du vill gå hem nu?” Ja, naturligtvis vill man ju det. Jag är ju alkoholist så jag kan ta hand om mig själv, jag har ju inga problem [ironiskt tonfall]. 4,9 och ligger på IVA med vak som sitter och vaktar så att man inte skulle dö, och sen får man komma hem och jag fortsatte väl dagen efter.
Gerds tal om att hon i egenskap av att vara ”alkoholist” fortsatte dricka eftersom sjukvården inget gjorde, kan tolkas som att hon avsäger sig ansvar för alkohol-användningen genom att flytta fokus från sina egna handlingar till upplevelser av andras underlåtenhet. Samtidigt tycks Gerd genuint önska att sjukvården skulle ha stoppat henne, där hon, på liknande sätt som flera andra intervjupersoner, uttrycker besvikelse över att inte ha fått hjälp med att komma till rätta med sina dryckesproblem. Med tanke på att flera intervjupersoner (dock inte Gerd) inte har någon kontakt med människor som kan ställa krav och utgöra ett stöd, skulle sjukvården, vid sidan av socialtjänsten, kunna vara en viktig aktör för att motivera intervjupersonerna till att minska sitt drickande.
Den befriande ensamheten
De flesta intervjupersoner framhåller avsaknaden av att någon begränsar deras alkoholanvändning som ett problem, då detta gör att de dricker mer än de egentligen vill. Oskar resonerar dock på ett motsatt sätt. Han lyfter fram av-saknaden av andras kontroll som någonting positivt eftersom han slipper den svåra kampen mellan att vilja dricka och omgivningens försök att begränsa. Oskar menar att eftersom ingen stör hans alkoholanvändning så är han mer harmonisk och kan dricka på ett mer avslappnad vis. Parallellt med att han berättar om en besvärande ensamhet och en önskan om att träffa någon, beskriver han sig som en ”fri man” utan sociala förpliktelser. Oskar säger:
17 Redan vid 1,0 promille syns tydliga tecken på berusning som sluddrande tal, balanssvårigheter samt svårigheter att reglera känslor. Vanligtvis orkar personer med denna promillehalt inte dricka mer. Vid en pro-millehalt på 4,0 eller mer föreligger överhängande risk för dödlig alkoholförgiftning (Fahlke 1997/2008:103).
Jag tycker nog att det är lättare [att ha alkoholproblem] ju äldre jag blir. Det är inte samma problematik eftersom kravbilden blir mindre ju äldre jag blir. Jag har inga krav från en familj eller från en arbetsgivare. Det är klart, det hade nog vara jävligt svårt om jag hade haft ett arbete eller en familj och alkoholiserad som jag är. Då hade det nog varit jävligt svårt. Då hade jag kanske supit skallen av mig, jag vet inte. Det blir ju mer stress ju fler krav du har på dig, om du ska hantera många olika roller och balansera det där. /…/ Jag har ingen arbetsgivare jag sviker och jag har ingen fru jag sviker. Jag har en hund jag sviker, men jag menar, det spelar ingen roll om jag är full för hon är ju lika glad ändå.
Citatet speglar en förändring över tid, där Oskar idag är befriad från svårförenliga identiteter kopplade till familj, arbete och alkoholanvändning. Oskars tal om att det är skönt att inte ha någon som försöker begränsa hans drickande bryter mot uppfattningar om vikten av att ingå i sociala sammanhang. Att frånvaron av familj och arbete innebär en befriande frihet att kunna dricka, är dock enligt Singer (1997) vanligt förekommande tankegångar bland personer med långvariga dryckesproblem. Att som Oskar framhålla att ingen – hunden inkluderad – berörs av att han dricker, kan utifrån Sykes och Matzas (1959) resonemang betraktas som att han legitimerar sin alkoholanvändning genom att tona ner drickandets negativa innebörder för andra. Samtidigt är det möjligt att Oskar, genom att lyfta fram fördelarna med att leva i ensamhet, avser göra avsaknaden av andra människor som bryr sig mindre oangenäm.
Ensamhet utan anledningar till att vara nykter
Intervjupersonernas tal om drickandet som en följd av att ingen begränsar kan ses i ljuset av deras livslopp, där både åldrandet och de långvariga alkohol-problemen har bidragit till att de sociala nätverken har blivit allt mindre. I kontrast till när intervjupersonerna framhåller drickandet som en social handling, där de genom att berusa sig blir delaktig i dryckesgemenskaper, fram-står alkoholanvändningen här som sammanflätad med upplevelser av att sakna andra människor att betyda något för. I likhet med Singers (1997) resonemang om den ensamhet som människor med långvariga alkoholproblem många gånger upplever, kan intervjupersonerna sägas visa på att ju mindre väntade, behövda och förpliktigade de känner sig, desto lättare är det att ta till flaskan för att genom sitt drickande bekräfta upplevelser av utanförskap. När ingen längre berörs av att intervjupersonerna dricker, tycks det finns få anledningar till att vara nykter.