Intervjupersonernas alkoholanvändning är på många sätt avvikande i för-hållande till normer och kunskap om acceptabelt och riskfritt drickande. Därför har studier om hur människor med alkoholproblem strävar efter att neutralisera skuld och legitimera sin användning av alkohol och andra droger varit relevanta för min analys (se t.ex. Denzin 1987; Järvinen 2001; Peretti-Watel 2003). Jag ser intervjupersonernas strävan efter att förhålla sig till avvikelse och stigmatisering, som en del av att begripliggöra vad det innebär att åldras med långvariga alkohol-problem.
När jag tolkar intervjupersonernas tal om sin alkoholanvändning som ett uttryck för att de avser neutralisera skuld och legitimera sitt drickande, har jag utgått från att handlingar som avviker från dominerande expertkunskap och normer om vad som är riskfritt och acceptabelt, innebär att människor som utför dessa hand-lingar, tillskrivs en stigmatiserande identitet. Detta sker både genom att om-givningen betraktar personen ifråga som en icke-fullgod människa och genom att människor utifrån sin medvetenhet om att de bryter mot dominerande expert-kunskap och normer, själva införlivar stigmatiserande identiteter i sin självbild (Goffman 1971/2011; Lindemann Nelson 2001).
Utifrån att stigmatiserade identiteter på flera sätt är ofördelaktiga då de ger minskat socialt och ibland även juridiskt handlingsutrymme, försöker människor i regel hantera avvikelsen genom att formulera så kallade accounts. Accounts
utgör narrativa redskap uttalade för att förklara handlingar som avviker mot för-väntningar på hur man bör agera (Järvinen 2001:267; Scott & Lyman 1968:46). Genom att förklara avvikande handlingar kan människor neutralisera de negativa föreställningar som kopplas till handlingarna, för att därigenom undgå eller mildra moraliska fördömanden (Agevall 2012; Järvinen 2001; Scott & Lyman 1968). Som exempel på hur människor formulerar accounts, visar en klassisk studie av Gresham Sykes och David Matza (1957) hur unga män i domstol strävar efter att hantera skuld och stigmatisering genom att avsäga sig ansvar för de olagliga handlingar som de har begått. Enligt Sykes och Matza (1957) sker detta bland annat med hjälp av referenser till omständigheter utanför personlig kontroll samt genom att betona att ingen har kommit till skada av handlingarna.
Några exempel på accounts som är relevanta för denna avhandling är tal om den ifrågasatta handlingen som en sistahandsåtgärd, som något oavsiktligt eller som en väg mot livsvisdom och självutveckling. Av intervjupersonernas berättelser framgår det även att flera försöker dölja sina alkoholproblem i vissa sociala sammanhang, vilket jag tolkar som en strävan efter att passera som normal (Goffman 1971/2011:52f).
Drickandet som en sistahandsåtgärd
Enligt Denzin (1987) och Järvinen (2001) är det vanligt att människor med alkoholproblem begripliggör sitt drickande genom att framhålla sin livssituation som särskilt problematisk i jämförelse med andra utan dryckesproblem. Berus-ningen framhålls många gånger som en nödvändighet eftersom det inte finns några andra sätt att hantera sina svårigheter. Att människor med alkoholproblem talar om drickandet som en form av sistahandsåtgärd för tankarna till begreppet
last resort/sistahandsåtgärd (Emerson 1981:1). Detta begrepp syftar
ursprung-ligen till att visa hur myndigheter, sjukvård eller andra institutioner rättfärdigar åtgärder som riskerar att ifrågasättas, genom att tala om dem som nödvändiga då det inte finns några andra möjliga sätt att agera (Emerson 1981).
Den oavsiktliga alkoholanvändningen
Ett annat relevant exempel på hur människor hanterar risken för att stig-matiseras, är att de många gånger avsäger sig ansvar för avvikande handlingar genom att framhålla dem som oavsiktliga. Oavsiktlighet framhålls ofta genom att människor betonar betydelsen av omständigheter utanför personlig kontroll, där de gång på gång ”hamnar”, snarare än ”försätter sig”, i missgynnande situationer,
vilka i sin tur orsakar de avvikande handlingarna (Sykes & Matza 1959). Som exempel på tal om oavsiktlighet menar Alasuutari (1990) att personer med alkoholproblem många gånger avsäger sig ansvar för sin alkoholanvändning genom att framhålla drickandet som en följd av att de saknar något eller någon som begränsar deras alkoholanvändning. Vidare framhålls oavsiktlighet genom att människor med alkoholproblem ofta talar om drickandet som kopplat till en sida hos sig själv som ibland tar över (Antze 1987/2010; Denzin 1987). Enligt Alasuutari (1990) beskrivs denna sida ofta som obegriplig eller som kopplad till ett svårbemästrat fysiskt alkoholsug (craving). Genom att referera till bio-medicinsk expertkunskap om drickandet framstår alkoholanvändningen som en följd av kroppens behov av alkohol snarare än som en meningsfull handling kopplad till aktörskap och intentioner (Alasuutari 1990).
Drickandet som en väg mot livsvisdom och självutveckling
För att livslopp som avviker från dominerande normer om hur ett gott liv ska se ut, inte ska framstå som individuella misslyckanden, menar Linde (1993) att människor i regel framhåller att det är möjligt att dra fördel av att livet har blivit som det blivit. Detta sker genom att människor lyfter fram svåra livserfarenheter – som bland annat sjukdomar och sociala problem – som källor till lärdom och självutveckling, där man med hjälp av de förvärvade livserfarenheterna slutligen kan överkomma svårigheterna (Cappeliez & Robitaille 2010; Goffman 2011/1961; Frank 1995). Berättelser om hur människor övervunnit svårigheter och hur detta har bidragit till självutveckling och livsvisdom blir till dominerande metanarrativ vilka skapas, förmedlas och upprätthålls bland annat genom AA, självhjälps-litteratur och pratshower (jfr Goffman 1971/2011; Singer 1997).
Att passera som normal
Avvikelse och stigmatisering hanteras inte enbart genom olika sätt att berätta. Erving Goffman (1971/2011) skriver i sitt klassiska verk Stigma om hur människor hanterar olika former av stigmatiserande identiteter genom att agera på sätt som gör att de kan uppfattas som en av alla andra människor. Goffman (1971/2011:52ff) kallar detta för att passera som normal, vilket i korta drag innebär en strävan efter att se ut som och uppträda som att man saknar det som ligger till grund för stigmatiseringen. Detta kan exempelvis ske genom att människor avser dölja sitt stigma genom att försöka kontrollera vilken social
studie inte är grundad på deltagande observationer så utgår analysen från intervjupersonernas tal om hur de agerar, snarare än deras faktiska handlingar.