Parallellt med att både kvinnliga och manliga intervjupersoner framhåller sig själva som ytterst alkoholtåliga, så påminner berättelser beträffande det fysiska måendet många gånger om metanarrativ om åldrandet som ett kroppsligt förfall. Som ett uttryck för detta menar de flesta intervjupersoner att de i takt med
stigande ålder allt mer lider av olika former av fysisk ohälsa som värk, hjärt-problem, maghjärt-problem, KOL, diabetes, ögonproblem och reumatism. Därtill menar flera att de har fått så pass nedsatt kondition och dålig balans att de inte längre kan utföra vardagliga aktiviteter som tidigare har varit en självklar del av deras liv.
Att kroppen hindrar intervjupersonerna i deras tillvaro gör att det mest var-dagliga framstår som både ytterst svårhanterligt och eftersträvansvärt. Exempel-vis Inga berättar om en stark längtan efter att ”vara som vanligt”, då hon drömmer på nätterna ”så att armarna flaxar” om att kunna städa igen, samtidigt som hon saknar att vara ute och gå i skogen med hunden. Intervjupersonernas svårigheter att göra sådant som de tidigare har kunnat tycks många gånger leda till en negativ självbild. Leif, som menar att han ”duger jävlar inte till någonting”, refererar bakåt i tiden då han ställer sin tidigare yrkesroll och självständighet mot sin nuvarande oförmåga:
Jag är hantverkare och du ser ju hur fan det ser ut runt omkring här [på gården]. Jag vill inte ha det så här. Jag hade folk till att slå gräsmattan och det var allt så där. Jag tyckte det var för djävligt. Jag har alltid varit van att klara mig själv, jag ska klara mig själv. Sedan jag var 12 år har jag klarat mig själv.
Tidigare forskning om äldres fysiska ohälsa pekar på samband mellan oförmåga att göra det man längtar efter, negativ självbild och svårigheter att upprätthålla sociala relationer (se Blomqvist 2004; Whitaker 2010). Även om intervju-personerna inte uppnått någon högre kronologisk ålder i förhållande till medel-livslängden tycks detta gälla även för dem. Den skam som följer av att inte längre klara av att sköta om sitt hem så som flera tycker att de borde, påverkar både självbild och umgänget, där några drar sig för att ta emot besök. Inga säger:
Som nu är jag ju ingenting, jag kan ju ingenting. Jag har alltid skött mitt hem men nu har jag inga krafter till det. Jag har väl alltid varit lite smått bohemisk, lite svårt att hålla ordningen, men som nu känner jag att jag inte vill att mina bekanta ska komma och hälsa på mig för jag tycker att jag har så fult hemma.
Leif och Inga visar på den i intervjuerna förekommande uppdelningen mellan männens tal om sina svårigheter att utföra utomhusarbete för att underhålla sina gårdar, och kvinnornas tal om sina oförmågor att utföra inomhusarbete för att sköta om sina hem. Intervjupersonernas tal om vad de inte klarar av att göra före-faller vara nära förknippat med identitet och könsrelaterade normer. Mot bak-grund av detta kan oförmågan att utföra sådant de tidigare klarat av, betraktas
som en identitetsförlust, där intervjupersonerna inte längre ser sig som den man eller den kvinna de tidigare var.
Som en del av att kroppen hindrar flera intervjupersoner i deras vardag, så tycks den stå i vägen för deras möjligheter att ta del av aktiviteter som vanligtvis anses höra den begynnande ålderdomen till. Framförallt lyfter intervjupersonerna fram att deras ohälsa hindrar dem i deras umgänge med barnbarnen. Som exempel säger Sven att han på grund av värk har svårt för att hälsa på barnbarnen som bor många mil bort. Likaså menar Ulla att hon inte kan leva upp till bilden av hur en ”riktig” mormor ska vara, då hon inte kan baka bullar samtidigt som hon har svårt att hänga med i barnbarnens lekar. På grund av långa avstånd måste Ulla dessut-om sova över då hon hälsar på barnen och barnbarnen, vilket förmodligen är ytterligare ett hinder. Hon säger:
Jag kan vara där någon dag hos dom men sen vill jag hem. Det blir lite för jobbigt med barn, barnbarnen alltså. Det är mormor hit och det är mormor dit och gör det och gör det och jag kan inte. Jag kan inte och jag orkar inte fara och skutta och studsa. Jag är ju opererad i knäet för artros och det har kommit tillbaka.
Både de kvinnliga och de manliga intervjupersonernas tal om att deras fysiska ohälsa hindrar dem i umgänget med barnbarnen, kan betraktas som att de upp-lever sig som oförmögna att iscensätta ett, utifrån traditionella åldersnormer, ”normalt” åldrande. Av intervjupersonernas berättelser framkommer att detta i sin tur föranleder känslor av att inte duga och kunna finnas till hands på det sätt flera menar att de vill och borde. Den fysiska ohälsan kommer på så vis emellan intervjupersonerna och deras nära anhöriga.
Att intervjupersonerna lever med fysiska åkommor som ofta sammankopplas med att bli äldre är uppenbarligen inget som de känner sig tillfreds med. Förutom att flera berättar om hur ohälsan utgör ett hinder i deras vardag, visar sig detta genom att några utrycker en stark ovilja mot att använda gånghjälpmedel som vanligtvis förknippas med att vara gammal. Som exempel säger Ulla att hon under lång tid stuvade undan sin rollator i klädkammaren därför att hon var lite
”småhögfärdig” och ville inte att andra skulle kunna säga ”men hon som har varit så hurtig och nu går hon med rollator”. Även Leif för ett liknande resonemang
där han menar att han hellre håller sig inomhus än visar sig med rollator, krycka eller käpp. Han säger:
Jag hatar rollatorn. Jag har ju en sån där rollator, man jag kan bara inte med den. Så fick jag en sån där jävla krycka men då låter den, det är ju som någon
jädra fjäder i den så det klonkar och det lät ju satan när man kom och gick, så jag hatar den där jädra kryckan. Så fick jag en sån där vanlig käpp, men jag vill ju inte visa mig med en sån heller.
Att flera intervjupersoner inte gärna syns med gånghjälpmedel har möjligtvis att göra med att omfattande alkoholanvändning innebär en risk för nedsatt gång-funktion (se Heilig 2004). Mot bakgrund av detta, kan ett ”tidigt” användande av gånghjälpmedel betraktas som ett stigmatiserande attribut som förmedlar in-formation om intervjupersonernas alkoholanvändning till omgivningen. Ett ”för tidigt” användande i förhållande till sin kronologiska ålder, gör det svårare för intervjupersonerna att hävda att de ”med ålderns rätt” har svårt att gå. Då krono-logisk ålder inte kan rättfärdiga behovet av gånghjälpmedel riskerar dessa be-traktas som tecken på att man har levt ett ohälsosamt liv och att man därför har gått miste om sina chanser till att åldras på ett sätt som betraktas som gott och eftersträvansvärt.
Att förstå sin fysiska ohälsa
Utan att det går att veta hur det egentligen förhåller sig, kopplar flera intervju-personer sin fysiska ohälsa till att de har druckit mycket under många år, snarare än till sin ålder. Bland annat Inga säger:
Då ska du veta att jag har KOL och jag har gula fläcken på ena ögat och gråstarr på andra ögat. Dom [läkarna] säger att det är åldersförändringar men jag tror att rökning och spriten har gjort mig tio år äldre, kroppsligt alltså, inte i huvudet men...
Vidar uttrycker liknande tankegångar då han menar att han som 64-årig
”miss-brukare” endast blir ”en halv människa”, då många års intensiv
alkohol-användning nu tar ut sin rätt. Likaså säger Harriet att hennes hjärtproblem inte finns i släkten utan förmodligen beror på drickandet, medan Dan menar att alkoholen har gjort att han har fått diabetes och blivit impotent, där han i synnerhet ser det sistnämnda som en oacceptabel förändring som inte är väntad vid hans ålder. Genom att betrakta sin fysiska ohälsa som länkad till de långvariga alkoholproblemen snarare än till åldrandet, blir ohälsan till en del av intervju-personernas livsberättelser om sig själva och sitt förflutna.