På liknande sätt som att intervjupersonerna talar om sig själva som bestående av två olika sidor, grupperar flera in människor i sin omgivning som antingen tillhörande kategorin ”vi alkoholister” eller ”de vanliga” utan alkoholproblem. Som en del av denna tudelning menar de flesta att de inte ser sig som någon ”vanlig Svensson” därför att de känner sig annorlunda i jämförelse med dem som inte har alkoholproblem.
När det gäller andra med alkoholproblem talar intervjupersonerna däremot ofta om likheter och delade erfarenheter. Som exempel menar Ulla att hon även som nykter har lätt för att socialisera med personer med alkoholproblem därför att
“man behöver inte dölja någonting” då “vi är ju lika, vi har en viss jargong”.
Andra intervjupersoner för ett liknande resonemang då flera säger att de i samvaro med människor med dryckesproblem kan vara sig själva, oavsett om de har druckit eller inte. Att intervjupersonerna känner sig bekväma i sällskap med andra med alkoholproblem tycks därmed inte endast bero på att berusningen gör dem socialt avslappnade och att de delar drickandet som en gemensam aktivitet. Snarare förefaller upplevelserna av likhet sträcka sig bortom själva alkohol-användningen, där delade erfarenheter samt likartade sätt att prata och vara, skapar trygghet.
Intervjupersonernas framhållanden av likheter och skillnader mellan personer med respektive utan alkoholproblem kan betraktas som ett uttryck för att de skapar och upprätthåller en identitet som alkoholproblematiker genom att identifiera sig med ”vi alkoholister” och ta avstånd från ”de vanliga”. Att särskilja sig själv från andra personer eller grupper av människor handlar vanligtvis om en strävan efter att positionera sig själv som bättre (Lamont & Molnár 2002). Även om Ove säger att han inte går runt och känner sig sämre än andra, så menar de flesta intervjupersoner att de på grund av sina alkoholproblem är sämre än ”vanliga” människor.
Upplevelser av underläge förefaller ligga till grund för att flera inte ser sig som fullvärdiga medlemmar i nyktra sociala sammanhang. Som exempel säger Ulla att hon i sällskap med människor utan alkoholproblem upplever sig som ”en
konstig figur” och som ”en katt bland hermelinerna”. Även andra
som inte dricker på ett normbrytande sätt, och att de därför har svårt för att umgås med dem på ett avslappnat vis. Detta gör att flera undviker att vistas i icke-alkoholrelaterade sociala sammanhang. Ture framhåller sitt sätt att dra sig undan nästan som ett hänsynstagande. Han säger:
Man umgicks väl med lite vanligt folk förut men just nu har det bara blivit dom som missbrukar. Man är inte värdig, eller vad jag ska säga, att umgås med dom andra, men det är jag som har gjort skillnad på folk. Dom ska inte behöva drabbas av mig, dom som är… Jag nedvärderar mig själv. Jag har satt in mig i en fålla tydligen.
Som en del av att exkludera sig själv från icke-alkoholrelaterade sociala samman-hang, berättar Ture att han drar sig för att gå med i PRO, trots att han egentligen skulle vilja bli medlem för att ha något att göra på dagarna. Ture motiverar sin tveksamhet med att han inte tror att han skulle kunna leva upp till de för-väntningar som följer av ett medlemskap i PRO. Han säger:
Då är man som i pensionärsföreningen och då ska man hålla sig till dom och inte vara där och… nä. Det går inte ihop med det andra livet, utan där får man nog sköta sig lite grann, för det är ju mycket ordning och reda på sånt folk.
Ture säger att den olikhet han upplever mellan sig och de skötsamma PRO-medlemmarna är ett hinder för att finna någon gemenskap i föreningen, där han bland annat frågar sig vad han ”ska sitta där på bussen och prata om, med gamla
gubbar och tanter?”. Ture grundar sin rädsla för att inte höra till, på att han
upp-lever sig vara klädd i ”en skrammeldräkt av tomma ölburkar”. Denna skrammel-dräkt gör att han är övertygad om att andra kommer märka att han har alkohol-problem, även om han är nykter på PRO:s träffar.
Inte bara Ture, utan flera andra intervjupersoner ger uttryck för att det främlingskap som de upplever gentemot andra gör att de ser sig som förhindrade att ta del av det som många gånger hör åldrandet till. Det som är en ”vanlig” och självklar del av att vara ålderspensionär för många, förefaller vara en främmande och näst intill oåtkomlig värld för intervjupersonerna, vilka å andra sidan känner sig avslappnade och bekväma när de är i sällskap med andra med alkohol-problem. För intervjupersonernas del ligger drickandet därmed till grund för en djup tudelning mellan människor. Intervjupersonernas upplevelser av annor-lundahet tyder på att de har införlivat en stigmatiserande identitet som ”alkoholist” i sin egen självuppfattning. Detta får i sin tur betydande praktiska konsekvenser för hur deras vardagsliv gestaltar sig.
Att intervjupersonerna drar sig undan icke-alkoholrelaterade sociala samman-hang har dock förmodligen inte endast att göra med att de ser sig som annorlunda och sämre i förhållande till människor utan alkoholproblem. Även om ingen uttalar det direkt, antyder flera att deras avståndstaganden har att göra med att de har blivit bemötta med skepsis och misstänksamhet. Exempelvis menar Ulla att hon i samvaro med människor utan alkoholproblem alltid ”känner sig
iakttagen och att dom tittar hur man uppför sig och hur man rör sig. Det är alltid någonting som stör mig då det gäller normalt folk”.
När intervjupersonerna drar sig undan från icke-alkoholrelaterade sociala sammanhang blir deras umgänge huvudsakligen begränsat till andra som också dricker mycket. Detta innebär förmodligen att deras syn på sig själva som essentiellt annorlunda ”alkoholister” upprätthålls och stärks, vilket fortsättnings-vis avskärmar intervjupersonerna från människor utan alkoholproblem.
”Sån är inte jag” – distans till andra med alkoholproblem
Parallellt med att alkoholhaltiga drycker, som exempelvis dyra viner drucket ur vackra glas, kan användas för att markera god smak, kan alkohol förknippas med smaklöshet, smuts och bristande moral. Även om intervjupersonernas drickande knappast handlar om att distingera sig som ”findrickare”, drar flera skarpa gränser mellan sig själva och andra människor som också dricker på ett norm-brytande sätt. Ett sätt att göra denna gränsdragning är att betona drickandets
rumsliga betydelse, där flera intervjupersoner ställer andras alkoholanvändning
i kontrast till var de själva inte dricker.
Tidigare studier om hur äldre människor utan dryckesproblem talar om alkohol, visar att det sociala drickandet och ensamdrickandet ofta framhålls som en skilje-linje mellan den hedervärda och den moraliskt tveksamma alkoholanvändningen (Abrahamsson 2009; Tolvanens & Jylhäs 2005). I denna studie framhåller flera intervjupersoner emellertid det privata och det offentliga drickandet som en skiljelinje mellan vad som är acceptabelt och förkastligt. Som exempel säger Ragnar då han svarar på frågan om var han brukar dricka:
Jag är inte en sån typ av människa att jag springer överallt och sitter på bänkarna i stan. Jag kan inte med sånt.
Jag ser ingen mening med det. Varför ska jag gå bland nyktra folk och dom tittar bara på mig att ”Jaha, här är det supgubbar som sitter och svamlar och dricker”. Jag tycker inte det ger mig någonting.
Genom att framhålla sin egen alkoholanvändning som mer hedervärd i jäm-förelse med parkbänksdrickandet, kan Ragnar sägas antyda att han är en moral-iskt riktig person som känner till och som har införlivat normer om acceptabel alkoholanvändning.
Utifrån att alkoholanvändning inte bara är nära förknippat med identitet och moral utan också med könsrelaterade normer, är det knappast förvånande att i synnerhet de kvinnliga intervjupersonerna framstår som ytterst aktsamma vad det gäller att synas offentligt berusade. Som ett uttryck för detta säger Berith att den dagen hon sitter på parkbänken och dricker så kan hon lika gärna dö, för så lågt vill hon aldrig sänka sig. Några motiverar sin motvilja mot att vara offentligt berusade med att de i egenskap av att vara kvinna och ”alkoholist” är särskilt utsatta för andras kritiska blickar. Återigen är det var drickandet sker som ter sig som en skiljelinje mellan det hedervärda och det moraliskt tveksamma. Ulla säger:
Det är så legalt för en karl att var i fyllan på byn men ser du en kvinna i fyllan så reagerar du direkt. Till och med jag, som själv är alkoholist, reagerar. Jag går inte själv ut på byn och dräller. Det gör jag inte. Jag håller mig hemma eller går till någon bekant, men jag är aldrig ute och dräller.
På liknande sätt som andra kvinnliga intervjupersoner, identifierar sig Ulla som ”alkoholist” samtidigt som hon menar att hon som berusad inte vill bli något skådebröd i det offentliga rummet. Genom att framhålla att hon aldrig är ”på byn
och dräller” kan Ulla sägas närma sig dominerande könsrelaterade normer om
acceptabel alkoholanvändning genom att ta avstånd från de kvinnliga alkohol-problematiker som inte håller sitt drickande privat.
Att kvinnors offentliga berusning – i alla fall då det gäller kvinnor med uppenbara alkoholproblem – betraktas som tecken på bristande moral, blir särskilt tydligt då intervjupersonerna lägger till ålder, där den äldre offentligt berusade kvinnan ses som ytterst problematisk. Som exempel på detta säger Gerd i en relativt lång utläggning:
Vi kvinnor beter oss … och ju äldre vi är, ju äckligare ser vi ut tycker jag. Slampa, äckligt, billigt! Även om gubbar som är 60 år fjantar och kramar en
ung tjej, men då vi kärringar på 60 år fjantar oss med killar som är unga, det ser bara äckligt ut.
M: Varför är det så?
Om det ser äckligt ut för att jag själv är kvinna, det vet jag inte. Jag vet inte alls vad karlar tycker, men så tycker jag. Vi beter oss så vulgärt och ju äldre vi blir… Jag vet inte om man får toksjälvförtroende då och tycker det är jättesmart det vi gör. Det finns ingen skam då. Man ser på stan, jag har i och för sig aldrig varit full på stan, men man ser dom som man vet har varit i behandling med mig, så kommer dom och ska pussa en och blää… man blir alldeles blöt och djävlig. Gå där med päls och träningsoverallsbyxor! Det finns ingen ordning! Och träskor! Det är bara ett exempel, men i stort sett så är det så. Man ser mera sliten och härjad ut, ser ut som hadd.
M: Hadd?
En hadd kvinna är ungefär som en hora – utsliten, använd. En gammbuss som många har åkt med. Vi ser så … usch, äckligt.
I enlighet med dominerande normer, porträtterar Gerd den äldre kvinnan med uppenbara alkoholproblem som en motbild till föreställningar om äldre kvinnors sexuella avhållsamhet respektive måttfulla och privata alkoholanvändning (jfr Andersson m.fl. 2011 respektive Abrahamsson 2012). Genom att tala om äckel och skam tar Gerd på ett näst intill övertydligt sätt avstånd från den äldre offentligt missbrukande kvinnan som genom sin berusning, samvaro med yngre män och sitt ”felaktiga” sätt att kombinera kläder, målas upp som någon som utmanar flera sociala överenskommelser om vad som är passande beroende på ålder och kön. Att som äldre kvinna dricka sig full och ”fjanta sig” med yngre män till allmänhetens beskådan, är uppenbarligen något som framstår som ”off time” utifrån föreställningar om social timing och normer om hur äldre kvinnor bör uppträda (jfr Blaakilde 2007; Grenier 2012; Kenyon & Randall 2001).
Genom att tydligt ta avstånd från den offentligt missbrukande äldre kvinnan förmedlar Gerd att hon själv, trots sina dryckesproblem, är mer moraliskt heder-värd och kompetent att hantera alkohol (jfr Peretti-Watel 2003). Avstånds-tagandet från den äldre offentligt berusade kvinnan kan därmed betraktas som en identitetsförhandling. Fördömandet till trots, använder Gerd ett inkluderande ”vi” då hon pratar om äldre kvinnor. Detta kan tolkas som att hon ser sig som snubblande lik dem hon tar avstånd från. Befästandet av den egna hedervärda
identiteten blir kanske särskilt angeläget då Gerd, på grund av sina alkohol-problem, sin ålder och sitt kön, befinner sig i riskzonen för stigmatisering och sexuell nedvärdering (jfr Bernhardsson 2014; Skeggs 2008).
Med sitt resonemang visar Gerd att hon är förtrogen med att olika normer gäller för äldre kvinnors och mäns sätt att vara. Samtidigt som hon förknippar de äldre kvinnornas normbrott med problematisk sexualitet och bristande självkontroll, tycks de offentligt berusade äldre männen inte omgärdas av lika snäva normer för vad som betraktas som lämpligt. Utifrån att Gerd speglar dominerande normer om vad som är passande, framstår äldre män med alkoholproblem som betydligt friare att ta plats och agera i det offentliga rummet jämfört med äldre kvinnor med alkoholproblem.