5. De arbetslösa inom fattigvården
5.5 Åldersstrukturen och fattigvården
I tidigare studier som behandlat fattigvården under den första delen av 1900-talet har de äldres, det vill säga personer över 67 år, överrepresentation
fram-hållits207. Många äldre var tvungna att vända sig till fattigvården på grund av
ålderdomssvaghet och sjukdom, då det saknades tillräckliga pensioner och subventionerad sjukvård. Många hade svårt att arbeta eller hitta arbete, men samtidigt bidrog den rådande försörjningssituationen till att äldre tvingades ut på arbetsmarknaden och de försökte hålla sig kvar där så gott de gick. De äldre var i klar majoritet i förhållande till sin andel av befolkningen bland fattigvårdstagarna, men i förhållande till hela befolkningen visar de inte på någon tydlig övervikt, dessutom varierade åldersstrukturen inom fattigvården över landet. Följande figur är hämtad från år 1927, vilket får betraktas vara ett ganska genomsnittligt år under mellankrigstiden:
205 SoS: Fattigvården 1926, s. 8, SoS: Fattigvården 1931, s. 12. 206 SoS: Fattigvården 1932, s. 21.
DE ARBETSLÖSA INOM FATTIGVÅRDEN FIGUR Åldersfördelningen i procent bland fattigvårdsunderstödda i de olika kom-muntyperna år 1927
Källa: Kommunerna från tabell i SOU 1931:20, Arbetslöshet utredningens betänkande, s.77. Kategorin Hela Sverige är en uträkning från föregående nämnda tabell tillsammans med 1927 års fattigvårdsutredning, s.23.
Not: Okänd ålder – som uppgår till 0,1–0,2 procent i de olika kommunerna – har uteslutits ur figuren.
Figur 6 visar på åldersfördelningen bland alla dem som erhöll fattigvård år 1927. Vad figur 6 visar är att en stor andel av dem som fick socialhjälp var unga; den största gruppen var barn under 16 år, vilka utgjorde över 30 procent av de fattigvårdsunderstödda i hela landet. Bland de vuxna var det en förhållandevis stor spridning mellan de olika kommuntyperna. I skogskommunerna, som hade den klart största andelen understödstagare (se figur 4), var 44 procent av under-stödstagarna mellan 16 och 67 år gamla. I industrikommunerna, som hade den nästa största andelen understödstagare av fattigvård, var cirka 45 procent mellan 16 och 67 år gamla. I de blandade respektive landsbygdskommunerna var 32 respektive 31 procent av understödstagarna mellan 16 och 67 år och i riket som helhet var över 32 procent av understödstagarna mellan 16 och 67 år gamla. Det sammantagna resultatet av figurerna 6 och 4 blir därmed att de kommuner där understödstagandet var som störst (industri- och skogsbrukskommuner) var också de kommuner som hade flest understödstagare i arbetsför ålder, medan andelen äldre var större i de regioner som hade en liten andel av befolkningen
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% Jordbrukskommuner
23 800 personer Skogskommuner14 200 personer Industrikommuner90 192 personer Blandade kommuner69 664 personer 197 856 personerHela Sverige
som understödstagare (jordbrukskommuner). I fattigvårdsutredningarna från år 1943 skriver man att de norrländska länen utmärktes av att där fanns ett stort antal gifta par med barn som erhöll fattigvård för att de hade problem att
försörja sig året om208. Den stora andelen unga understödstagare, och i synnerhet
den dominerade gruppen barn under 16 år, i skogskommunerna förklaras av föräldrarnas sporadiska inkomster och försörjningssvårigheter.
Arbetsmarknaden kasserade arbetskraften tidigt, ibland redan när människ-orna var i 40-årsåldern. Många var därför i ett tidigt skede av livet tvungna att vända sig till fattigvården för ekonomisk hjälp. I Folk- och bostadsräkningen från 1935/36 skriver man att arbetslösheten blivit allt mer problematisk för
personer över 40 år, då de anses långsamma och utslitna209. Industrialiseringen
av Sverige hade bidragit till ett överflöd av äldre som inte, på samma sätt som inom jordbruket, hade någon sysselsättning när de kommit upp i åren. Genom mekaniseringen och intensifieringen av den industriella produktionen mins-kade behovet av äldre arbetskraft. Arbetsgivarna föredrog unga, flinka händer som kunde sköta produktionen snabbare, vilket bidrog till att äldre människor blev överflödiga. Knappa löner inom penninghushållningens ram gav inte heller mycket utrymme för medellösa äldre anförvanter. Parallellt med detta hade även den omfattande emigrationen från Sverige kvarlämnat flera äldre, en grupp som tidigare hade blivit försörjda av sina barn på ålderns höst. I Arbetslöshetsutredningens betänkande från 1931 skrivs det om en
ålderdomsar-betslöshet bland grov- och tillfällighetsarbetarna210. I vissa utredningar menar
man att arbetslösheten var ett grovarbetarproblem som främst berörde den
okvalificerade arbetskraften211. Man pekar också på att just bland de äldre var
tillfälliga arbeten vanligt förekommande. Eftersom äldre ofta redan i medel-åldern blev arbetslösa och därefter hade svårt att få nya anställningar, levde flertalet äldre människor i Sverige under början av 1900-talet på ett lappverk av inkomster från tillfälliga arbeten, hjälp från släktingar och till stor del av hjälp från fattigvården. Sammantaget hade flera faktorer lett fram till att en stor grupp äldre saknade fast försörjning och därför fick hanka sig fram bäst de
208 SoS: Fattigvården 1943, s. 18.
209 Särskilda folkräkningen 1935/36. s. 113. 210 SOU 1931:20, s. 53.
DE ARBETSLÖSA INOM FATTIGVÅRDEN kunde. I Arbetslöshetsutredningens betänkande från år 1931 anmälde sig
arbets-sökanden i åldern 14 till 87 år i arbetslöshetsräkningen212. I samma utredning
står det att också inom grovarbetareförbundet var risken för arbetslöshet, eller åtminstone svårigheten att vinna anställning, högre vid mera framskriden
ålder213. Flera källor menar även att den ekonomiska krisen under 1930-talet
drabbade den äldre, tillfälliga arbetskraften hårdare än den yngre, ännu icke
etablerade arbetskraften214. I många kommuner tog man inte emot
anmäl-ningar av arbetare som var över 60 år, utan dessa hänvisades direkt till
fattig-vården215. I Undersökningar angående det sociala hjälpklientelet pekar man på
att man kunde påträffa åldringar med någon rest av arbetsförmåga, för vilka arbetslöshet kunde ingå som en bidragande orsak till hjälpbehovet. Åldringar kunde utnyttja sin arbetsförmåga och de tillfällen som stod till buds att genom
arbete och näringsfång av olika slag försörja sig, och däremellan leva på annat216.
Den rådande ekonomiska situationen bidrog starkt till att de äldre befann sig ute på arbetsmarknaden även om det var svårare för dem att få nya arbeten. Arbetskraftsutbudet av äldre var därför också betydligt större under den första delen 1900-talet än under den senare hälften.
Figur 7 visar på anställningsgraden hos äldre kvinnor och män vart femte eller tionde år mellan 1910 och 1985. Det tydliga mönstret var att utbudet av arbetskraft var betydligt större under början av 1900-talet jämfört med 75 år senare. Från år 1950 och framåt har det stadigt fallit med ungefär lika många procentandelar hos de olika grupperna. Anställningsgraden har alltid legat betydligt högre hos män än hos kvinnor. Att arbetskraftsutbudet bland äldre har sjunkit under hela 1900-talet är ett faktum; tidpunkten för utträde ur yrkeslivet hänger bland annat samman med graden av arbetsförmåga, möj-ligheterna att få nytt arbete och möjmöj-ligheterna att försörja sig utan arbete och pensionssystem. Andelen arbetsoförmögna bland äldre personer antas här vara någorlunda konstant. 212 SOU 1931:20, s. 102–103. 213 Ibid., s. 54–55. 214 Elmér (1960) s. 374, SOU 1931:20, s. 102–103. 215 SOU 1934:11, s. 135–136. 216 SOU 1934:14, s. 137.
FIGUR Procent av de äldre som yrkesarbetat, uppdelat på kvinnor och män, åren 1910–1985
Källa: Folkräkningarna 1910–1985.
Trots avsaknaden av statistik om äldres arbetslöshet pekar dessa undersök-ningar sammantaget på att det fanns en del äldre arbetslösa, att de fanns kvar i arbetskraften högt upp i åldrarna och sällan var kvalificerade för arbetslös-hetsförsäkringarna. De fick inte heller ta del av AK-arbeten, vilket gjorde att de bara hade fattigvården att falla tillbaka på som sista ekonomiska skyddsnät. Sammantaget pekar detta på att de äldre som dyker upp i fattigvårdens statistik inte alltid gör det på grund av ålderssvaghet eller att, som viss forskning velat förenkla det till, att de äldre permanent hade lämnat arbetsmarknaden och
därför enbart hade fattigvården att förlita sig på217. Orsaken till det omfattande
understödet bland äldre kan lika gärna bero på arbetslöshet som ålderssvaghet. En annan del av arbetslösheten var också ungdomsarbetslösheten, som föran-ledde en egen utredning under mitten av 1930-talet. År 1933 utgjorde gruppen
under 25 år 170 203 stycken arbetslösa218. Den unga gruppen syns dock inte i
fattigvårdsstatistiken, utan kan möjligtvis ha levt på föräldrarnas eller annan familjs ekonomiska resurser.
217 Åmark och Lundberg (2001) s. 162. 218 SOU 1934:11, s. 10. 0 10 20 30 40 50 60 70 1910 1920 1930 1935 1940 1945 1950 1960 1965 1970 1975 1980 1985 Procent Män 65–69 år Män 70–80 år Kvinnor 65–69 år Kvinnor 70–80 år
DE ARBETSLÖSA INOM FATTIGVÅRDEN